Zelalem Tesfaye, lärare vid Bahir Dar University i Etiopien, reflekterar över hur journalister kan undvika att återtraumatisera människor och vad man bör tänka på i mötet med personer som bär på trauma. [
BAHIR DAR – Två dagar efter intensiva strider i distriktet Bugna i Etiopien reste jag till en av byarna tillsammans med en grupp utländska journalister. Spåren av kriget syntes överallt. Hus stod övergivna och vägarna låg öde. Tystnaden var påtaglig. Byn liknade mer en kyrkogård än en plats där människor en gång hade levt. Männen hade flytt av rädsla för nya attacker. Kvar fanns bara kvinnor, äldre och barn som försökte förstå den förödelse som drabbat dem.
När vi gick genom byn fångade en kvinna vår uppmärksamhet. Hon vandrade längs gatan och pratade med sig själv. Vår lokala guide berättade lågmält hennes historia. Hennes make, en äldre präst som troget tjänat den lokala kyrkan under många år, hade dödats under konflikten. Utan familj i närheten och utan stöd från samhället omkring henne hade sorgen blivit henne övermäktig.
När vi kom dit lekte andra barn i samma ålder utomhus, men flickan var inte bland dem. Hon höll sig gömd inne i huset.
En stund senare fördes vi till en annan del av byn där vi mötte ytterligare en hjärtskärande verklighet. En nioårig flicka hade överlevt sexuellt våld under konflikten. Hennes äldre bror hade tidigare fört henne från en avlägsen landsby för att hon skulle kunna bo hos hans familj och gå i skolan. När beväpnade grupper närmade sig distriktet flydde han för att rädda sitt eget liv och lämnade sin hustru och sin yngre syster kvar. När vi kom dit lekte andra barn i samma ålder utomhus, men flickan var inte bland dem. Hon höll sig gömd inne i huset. Enligt svägerskan undvek flickan att lämna hemmet på grund av det stigma som omger sexuellt våld.
”Grannarna skulle peka ut henne”, sade svägerskan. I stället för att få medicinsk vård, psykologiskt stöd och skydd levde hon i isolering och tystnad.
Eftersom vi anlänt tillsammans med internationella journalister trodde många bybor att vi kanske skulle kunna hjälpa dem. De var angelägna att dela med sig av sina fruktansvärda erfarenheter i hopp om att deras berättelser skulle nå omvärlden. Flickans svägerska uppmanade oss upprepade gånger att fotografera henne, utan att förstå vilka konsekvenser det skulle kunna få för resten av hennes liv.
I det ögonblicket insåg jag hur lätt även goda avsikter kan orsaka ytterligare skada. Samtycket som gavs var inte ett informerat sådant. Det kom från en familjemedlem som desperat hoppades att uppmärksamhet skulle leda till hjälp. Men att publicera identiteten och ett fotografi av ett barn som överlevt sexuellt våld hade kunnat utsätta henne för livslång stigmatisering, kränka hennes värdighet och tvinga henne att återuppleva ett av de mest traumatiska ögonblicken i sitt liv. Då insåg jag hur lätt goda avsikter kan orsaka ytterligare skada.
Då insåg jag hur lätt goda avsikter oavsiktligt kan orsaka ytterligare skada.
Lyckligtvis förstod journalisterna som var med mig grundprinciperna för traumamedveten rapportering. De visste att inte varje berättelse behöver ett ansikte. De förstod att skyddet av en överlevande ofta är viktigare än exklusiva bilder eller känsloladdade intervjuer. Därför valde de att inte fotografera flickan eller avslöja några identifierande uppgifter.
Upplevelsen har stannat kvar hos mig sedan dess. Den fick mig också att ställa en obekväm fråga:
”Tänk om de journalister som var på plats aldrig hade fått utbildning i traumamedveten rapportering?”
Svaret är djupt oroande. Utan denna kunskap skulle en journalist kunna intervjua flickan direkt efter händelsen, be henne upprepa smärtsamma minnen gång på gång, fotografera henne utan att tänka på framtida konsekvenser eller publicera detaljer som gör henne lätt att identifiera. Inget av detta görs med avsikt att skada, men varje handling riskerar att återtraumatisera den som redan har utsatts.
Återtraumatisering uppstår när journalistiska arbetsmetoder får människor att återuppleva sina traumatiska erfarenheter, vilket väcker känslomässig stress och försvårar läkningen.
Återtraumatisering uppstår när journalistiska arbetsmetoder får människor att återuppleva sina traumatiska erfarenheter, vilket väcker känslomässig stress och försvårar läkningen. Journalistik får aldrig bli ytterligare en källa till lidande. Konfliktrapportering kräver empati, etiskt omdöme och förståelse för trauma. Journalister måste ständigt balansera allmänhetens rätt att få veta med individens rätt till värdighet, integritet och trygghet.
Zelalem Tesfaye, assisterande professor i journalistik och kommunikation vid Bahir Dar University i Etiopiten.
AGILE
AGILE är ett EU-finansierat projekt som genomförs av ett konsortium bestående av fem organisationer: Internews (samordnande partner), ARTICLE 19, CFI Media Development, Fojo Media Institute och Thomson Media. Projektet pågår mellan 2025 och 2028 och bygger på fem arbetsområden: tillgång till tillförlitlig information, inkluderande tillgång till information, hållbara affärsmodeller, ansvarstagande institutioner samt journalistikens framtid.
UNESCO/IPDC
UNESCO:s internationella program för utveckling av kommunikation (IPDC) är en global fond som stödjer medieutveckling, stärker pressfriheten och främjar kapacitetsutveckling hos journalister och medieinstitutioner, särskilt i länder där oberoende och professionell journalistik är som mest utsatt.