Etisk precision i det nära socialreportaget

Det började med ett utskick till medlemmarna i föreningen Rätten till en värdig död. Då kom ett brev till Aftonbladets redaktion från 87-åriga Annika Hildebrand som ville att tidningen skulle dokumentera hennes sista tid i livet innan hon begick sitt planerade självmord.

Årets vinnare av Wendelapriset för Sveriges bästa socialreportage heter Alexander Bönke och Magnus Wennman och de jobbar på Aftonbladet. Det vinnande reportaget var långt ifrån självklart att göra och de etiska fallgroparna hur många som helst. Teamet följde Annika Hildebrands sista sex månader i livet och under hela arbetets gång visste de att alltihop lika gärna kunde sluta med att det inte blev något. Innan de ens började dokumentera träffade de sin huvudperson flera gånger och insisterade på att även få prata med någon närstående. Trots att dessa uttalat att de inte ville prata med journalisterna.

– Vi insisterade på att få träffa någon av hennes närmaste. Vi sa till Annika att vi måste träffa någon annan, vi måste vara säkra på att du är vid dina sinnes fulla bruk och att du vet vad du gör, säger Alexander Bönke.

Det publicistiska beslutet att följa Annika Hildebrands väg mot döden var inte enkelt. Samtidigt, säger Alexander, sa magkänslan direkt att jo, det här är ett jobb vi vill göra. Trots alla tänkbara fallgropar och trots att teamet kunde se en miljon olika sätt som historien skulle kunna utvecklas på.

– Jag hade en power point med en tydlig pitch till cheferna, säger Alexander Bönke.

– Vi hade formulerat en målbild och en plan för hur vi skulle nå dit.

Reportaget är närgånget. Bilderna och filmerna följer en gammal och väldigt sjuk människas sista tid i livet. Samtidigt som huvudpersonen i texten känns stark och närmast kaxig. Att publicera bilder på Annika Hildebrand även efter döden var hennes önskemål, som teamet respekterade och följde. Just det publiceringsbeslutet var därför ganska okomplicerat.

Annat var betydligt svårare. I reportaget beskrivs ganska ingående hur Annika gick till väga för att förbereda och genomföra sitt självmord. Hur hon gömde tabletterna i en låda i skohyllan för att hemtjänsten inte skulle hitta dem. Hur hon köpt yoghurt för att kunna svälja alla 77 piller. ”Jag tror inte det går att svälja alla tabletter med vatten. Det behövs något matigare. Så att de inte sätter sig på tvären.”

Att publicera beskrivningarna av hennes förberedelser var ett av de svåraste publiceringsbesluten. Att skriva om självmord ska undvikas så långt möjligt, att beskriva metod är ännu mer tabu. Alexander Bönke säger att han tror att det var det svåraste beslutet för chefer och utgivare, men att utan de beskrivningarna hade det varit som att lämna ett stort svart hål mitt i berättelsen. Då hade en stor bit saknats.

Det absolut svåraste etiska ställningstagandet var beslutet att överhuvudtaget göra det här jobbet.

– Hur säkerställer vi att hon inte gjorde något bara för vår skull? frågar Magnus Wennman retoriskt.

Många, många möten och samtal med Annika och en extra koll med en nära anhörig att hon visste vad hon gjorde ledde fram till beslutet att faktiskt fortsätta. Hela det publicerade reportaget inleds också med just den frågan:

”Du förstår att när folk läser det här så är du död och begraven?

– Ja, det är hela poängen.

Och du vet att du när som helst kan ångra dig? Du ska inte känna någon press att dö, bara för att vi är här. Bara säg till så avbryter vi. 

– Nej, det har du sagt tusentals gånger nu, du behöver inte fråga igen. Jag vet vad jag gör.” 

Reportaget publicerades som en longread på sajten och under tre dagar i papperstidningen. Hennes anhöriga hade inte fått se något av materialet före publicering. Det enda hennes syster fått veta var att ett kvällstidningsteam skulle följa Annika när hon skulle ta sitt eget liv. Magnus Wennman:

– Ja, men jag hör ju själv hur det låter. Hade det varit min syster hade jag verkligen dragit öronen åt mig. Vi var väldigt oroliga för hur hennes närmaste skulle reagera.

Men samma morgon som jobbet publicerades kom ett sms från systern som tackade innerligt och skrev hur fint hon tyckte reportaget var. Då sjönk axlarna på både Magnus och Alexander.

Läsarreaktionerna vällde sedan in dagarna efter publicering. I princip alla var oerhört positiva och det kom många långa, långa mejl med berättelser om en mamma, en farmor, en svärfar som också tagit sitt liv i brist på laglig dödshjälp. Däremot uteblev den politiska debatten och det tycker Alexander och Magnus är både konstigt och tråkigt. Inga morgonsoffor, inga offentliga debatter om varför Sverige inte ens utreder hur laglig dödshjälp skulle kunna se ut.

Hur påverkades ni själva under arbetets gång?

– Jag har jobbat 25 år på Aftonbladet, bevakat krig och svält och död och det går nästan alltid att skydda sig bakom yrkesrollen, säger Magnus Wennman.

– Det här var ett av de få jobb där det inte fanns något sådant skydd. Det var en vän till oss som dog. Hon kommer för alltid att finnas med oss.

FAKTA

WENDELAPRISET

Wendelapriset delas sedan 2008 ut av föreningen Wendelas vänner i samarbete med Medieinstitutet Fojo.

Wendelapriset