Åsa Erlandsson vann på gestaltningen

Det är inte alltid så lätt att sitta i en jury och välja ut en pristagare. Men i år var det faktiskt lätt.  

– Valet av Åsa Erlandssons bok gjordes på ett rekordkort jurymöte där vi konstaterade att hennes stilistiska förmåga och gestaltning stack ut i årets nomineringsflod. Just gestaltning är en av de viktigaste ingredienserna för att ett reportage ska kunna beskrivas som socialreportage, säger juryns ordförande Kersti Forsberg från Fojo. 

”Drottninggatan” är en reportagebok om terrordådet den 7 april 2017 på gågatan i centrala Stockholm. I den första delen av boken får läsaren träffa ett flertal drabbade. Vi förs  framåt längs gatan men tiden står ändå still. Efter 25 sidor i boken har det fortfarande bara gått 40 sekunder sedan Rakhmat Akilov började meja ner människor.  

Berätta hur du arbetade med gestaltningen, främst i de första kapitlen.

– Jag önskar jag kunde beskriva det på något systematiskt vis som får det att framstå som väldigt genomtänkt, men sanningen är att jag uppfinner det mesta i stunden. Medan skrivandet pågår. Jag gör mycket research och är en riktig ”hoarder” när det gäller att samla in information – både när det gäller att läsa ett stort antal dokument, och med att intervjua många människor och ställa rejält med följdfrågor. Det innebär att det mesta redan är marinerat och klart i skallen när det är dags att ”sätta pappret i maskin” (alltså starta datorn). Det enträgna insamlandet gör också att jag har fått in miljöer, faktauppgifter och små och stora detaljer som gör det lättare att gestalta och placera läsaren på platsen. I det här fallet mitt på asfalten på Drottninggatan. Jag följde med flera intervjupersoner till Drottninggatan och bad dem visa var de var den där dagen. Jag har också varit där med mätinstrument för att kolla hur litet avstånd det var mellan människor och lastbilen, och för att dubbelkolla ibland motstridiga uppgifter i polisutredningen  

– Det svåraste med min förrförra bok, om skolattentatet i Trollhättan, var att jaga ett spöke. Det fanns nästan inga spår. Med ”Drottninggatan” var det tvärtom, det fanns för många och initialt kändes det som att patrullera världen. Det var tusen och åter tusen sidor dokument, en maratonrättegång med drabbade från flera länder, och ett oöverskådligt antal personer som på det ena eller andra sättet blev inblandade. Dessutom trodde många, inklusive jag, att det mesta redan var rapporterat i massmedierna. Så var det inte, och jag är väldigt glad att min förläggare Simon Brouwers på Mondial övertygade mig om att det skulle gå att koka ner det som kallats ”det grövsta brott som drabbat Sverige”, till en bok. ”Tillbaka till Drottninggatan!” var Simons ständiga mantra när jag ville sväva ut och fördjupa mig i olika terrororganisationers historia och terroristattentat i andra länder. 

Finns det någon särskild del i texten som var svårare att skriva?

– Ja och det är, kanske något oväntat, den delen som handlar om de svenska skadeståndsnivåerna. Den samlade bilden, som förmedlats av journalister, är att de är för låga och man jämför ofta med hur höga skadestånden är i andra länder. Det enklaste hade varit att bara stämma in i kören, i synnerhet som det handlar om brottsoffer som drabbats av ofattbar grymhet. Men jag ville verkligen tränga in i och förstå hur det svenska skadeståndssystemet är uppbyggt och då blir bilden en annan. Däremot är det uppenbart att det är för krångligt och tidsödande att få sina pengar från flera olika instanser. Fem år efter attentatet på Drottninggatan pågick fortfarande sjutton skadeärenden hos ett av försäkringsbolagen.  

På den internationella grävkonferensen GIJC i Göteborg den 20 september kommer Åsa Erlandsson att ge tips om metoder som hon själv har använt i boken. Hon kommer att tala om hur man får intervjuobjekt att öppna sig. 

Du har intervjuat 120 personer för den här boken. Vem var svårast att få att tala?

– Det var Micke, privatpersonen som ensam förföljde terroristen Rakhmat Akilov i omkring 40 minuter innan polisen äntligen kom. Han hade varit flitigt uppvaktad i flera år men har aldrig ställt upp på en intervju. Han skyr uppmärksamheten, dessutom tänker han på sin säkerhet. Jag fick kontakt med honom och han skulle fundera över julhelgen om han kunde tänka sig att träffa mig. Sedan hade vi sporadisk sms-kontakt i flera veckor, men så försvann han plötsligt helt och svarade varken på sms eller telefon. Månaderna gick och jag insåg att jag hade tappat honom. Men jag ville åtminstone få ett tydligt ”nej”, så när det hade gått ett halvår åkte jag hem till honom och knackade på. Och det som sedan hände har jag fortfarande som en liten film på näthinnan: Micke öppnade dörren, sprack upp i ett försiktigt leende, och sade ”Jag gick faktiskt och hoppades på att du skulle komma”.  

Wendelaprisets jury fick rekordmånga nomineringar att ta ställning till i år. Men allt som skickas in faller inte inom ramen för ett socialreportage. Flera nomineringar var helt enkelt väldigt bra grävjournalistik.

Vad tror du om socialreportagets ställning inom svensk journalistik?

– Det har stärkts och framför allt morfats in i andra genrer, inte minst kriminaljournalistiken, och i den grävande journalistiken. Idag är kraven och förväntningarna högre både på berättandet och på att reportern sätter in något i sitt sammanhang, till exempel en narkotikaepidemi, och där kommer ofta de sociala frågorna in. Det här syns också i den verklighetsbaserade fiktionen och en teveserie som ”Tunna blå linjen” handlar inte bara om mord och blod utan också om samhällsfrågor. Ibland är poliserna, även i verkligheten, nästan som socialarbetare som bär vapen. Det här tycks intressera läsarna allt mer.  

Och sista frågan:
Har du någon förebild eller favoritskribent?

– Jag inspireras av alla som skriver korta, kärnfulla ingresser, brödtext utan citatsjukan och genomtänkta slut.