Frågor till Karl Markus Ström, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet och aktuell med dokumentärfilmen om den coronaskeptiska ”frihetsrörelsen”
2023 släppte SVT dokumentären Rörelsen i två delar som ger en unik inblick i den så kallade frihetsrörelsens inre liv. Deltagande observation är en etablerad metod i discipliner som etnologi och antropologi och Karl Markus Ström är synnerligen aktiv deltagare under olika möten och evenemang frihetsrörelsen arrangerade under sin livstid. Hur är det att förhålla sig till gränserna mellan att forska, observera och analysera? Och vilka insikter fick Ström genom sina direkta möten med rörelsen? Kan journalistiken lära sig något av det?
Faktajouren pratade med Karl Markus Ström om hur det var att göra dokumentären och hur forskning kan bidra till det journalistiska berättandet.
Faktajouren: Du är doktorand i etnologi vid Stockholms universitet – kan du kort berätta om ditt forskningsprojekt?
KMS: Projektet tar utgångspunkt hos unga män och kvinnor som genomgick den militära grundutbildningen i Sverige (”lumpen”) i samband med att värnplikten återinfördes 2017. Jag har egentligen aldrig varit så intresserad av den militära världen, men när värnplikten kom tillbaka – efter några år av frivillig rekrytering – väcktes massor av frågor hos mig som rörde hur unga vuxna idag förstår ”hårda värden” som plikt och lydnad, i en samtid där ”mjukare värden” som valfrihet och självbestämmande premieras. Jag såg en intressant krock där helt enkelt som jag ville utforska.
I ungefär ett år har jag genomfört ett fältarbete som dels innefattar många intervjuer men också deltagande observationer under rekryternas utbildning. Det har varit spännande, intressant och kallt(!) att följa deras vardag i en för dom så ny och främmande kontext.
Faktajouren: Hur kom du i kontakt med ”rörelsen”? Var det svårt att få tillgång till denna rörelse som ju har skrivit misstänksamhet till systemet (akademi, media – som du på ett sätt båda tillhörde) på sina fanor?
KMS: Det började faktiskt precis som det skildras i dokumentären, av en ren slump. Jag hade åkt till ön Storholmen utanför Lidingö för att intervjua en man som ockuperade ett slott där. Jag hade bara läst om det i Expressen, blivit fascinerad och tänkte att det kunde vara fröet till en dokumentär. Men när jag kom dit så var det nån slags dagsfest på baksidan av slottet och det visade sig vara många på festen som var kopplade till Frihetsrörelsen, inte minst var ledarfigurerna Filip och Max där. De skulle genomföra en demonstration dagen efter så festen var en slags upptakt inför den. Jag bytte helt enkelt fokus från slottsockupanten (det blev förvisso senare en podd om honom också) och frågade Filip Sjöström om jag kunde få följa deras resa istället. Därefter har vi haft möten och pratat om våra olika incitament med att genomföra dokumentären. För deras del tror jag mycket handlade om att de kände att de höll på att genomföra något stort, att de såg en slags påbörjad revolution som behövde dokumenteras, medan jag ville förstå vad den här sammansättning av människor från olika håll faktiskt ville med rörelsen och samhället.
Det var egentligen en väldigt smidig process och inte alls mycket motstånd, vilket jag tror handlade om en öppen dialog och ett successivt förtroendeskapande, vilket jag tänker är nyckeln till alla former av access.
Faktajouren: Under ditt arbete hade du nära kontakt med ledande figurer och medlemmar i en rörelse som i många avseenden drivs av konspirationsteoretiskt meningsskapande. Hur var det att förhålla sig till det? När jag såg på dokumentären gick mina tankar till religionsantropologer som deltar i ritualer (utan att behöva tro på dem) Hur hanterade du dina tankar kring det?
KMS: Det där är lite knepigt att svara på, för även om det konspirationsteoretiska meningsskapandet och föreställningar om ”mörkläggning” eller ett stundande ”kontrollsamhälle” var närvarande i många möten, så pågick också andra former av meningsskapanden. Det kunde exempelvis handla om att leva i samklang med naturen eller hitta sin inre ”manlighet”. De ritualer jag medverkade i fokuserade snarare på det senare och där var det lättare att ha ett öppet och nyfiket sinne. Det kunde såklart vara obekvämt, men också givande att våga möta ovana sidor av sig själv.
Vi visste att vi inte ville göra en konfrontativ dokumentär och att fokus istället skulle vara på att försöka förstå hur den här tankevärlden gick hop och därför var det inte heller så problematiskt (för mig personligen) att möta olika konspirationsteorier, det var en pusselbit av flera som gav insikter om hur de tänkte om världen och sig själva i den.
Faktajouren: För att fortsätta lite på det spåret träffade du också medlemmar i frihetsrörelsen som direkt uttryckte demokratifientliga åsikter (och handlingsavsikter). Hur förhöll du dig till det och att bemöta dessa åsikter?
KMS: Det var en del av rörelsen som väckte visst obehag. Ett antal män hade organiserat en slags ”försvarsstyrka” som skulle skydda ”friheten” som de ansåg var hotad. Mestadels verkade det gå ut på att agera som en slags mänsklig mur mot polisen när de försökte bryta demonstrationerna, men det fanns också många frågetecken kring vad ”försvarsstyrka” faktiskt betydde och var de menade att gränsen för ”försvar” gick. Samtidigt som dom var tydliga med att dom inte förespråkade våld uppfattade jag ett språkbruk som var svårt att inte förstå som hotfullt. Språkbruket var något vi diskuterade mycket, även utanför inspelningarna, och i efterhand ser jag nog tillbaka på det som att det lät hotfullare än vad det faktiskt var och att det fanns en naivitet i användandet av vissa uttryck hämtade från det militära. Mot slutet förstod jag nog mer den här falangen som en grupp män som ville umgås med varandra, som delade uppfattningar om problem i världen, och som ville hjälpa till under demonstrationerna likt funktionärer.
Faktajouren: Slutligen, när mycket av den mediala bevakningen handlade om frihetsrörelsen berättade du inifrån den. På vilket sätt kan journalistiken lära sig av den position du kunde inta som forskare?
KMS: Det är verkligen svårt att dra gränser mellan vad som är journalistik och vad som är etnologi. En journalist kan såklart göra exakt samma dokumentär och ha samma förhållningssätt, det finns flera exempel på det. Men jag tror ändå att betoningen på och dokumentärens ansats att försöka förstå snarare än granska kommer från min bakgrund som etnolog och att det kan ha ett speciellt värde i en polariserad tid. Jag tror det är viktigt med en mångfald av angreppsätt, även på kontroversiella ämnen och grupper.
