Tina Askanius är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö universitet. Hennes forskning har bland annat fokuserat på ett mycket understuderat fenomen: radikala rörelsers visuella kommunikation i sociala medier. För dem som intresserar sig för factchecking är det ibland svårt att granska bildkällor av olika slag, men de är effektiva verktyg för att föra fram falska budskap och strategiska berättelser.
Faktajouren har ställt frågor till Tina Askanius som just nu befinner sig i USA med ett Fulbrightstipendium för att arbeta med ett projekt om den amerikanska högerns Sverigebild.
Hej Tina och grattis till ditt Fulbrightstipendium. Kan du kort berätta vad projektet handlar om och var du befinner dig just nu?
– Just nu är jag tillbaka i Washington D.C. efter att ha rest en del på Östkusten och besökt olika universitet och kollegor här. Jag har bara en vecka kvar och är i den lite tråkiga fasen där jag håller på att hitta ett hem till mina växter och sälja min cykel innan jag drar hem till Sverige. Jag har under de senaste åren jobbat med olika projekt som alla handlat om våldsbejakande extremism i Sverige och olika digitala strategier och mediepraktiker, som i synnerhet högerextremistiska rörelser och aktörer i landet har utvecklat åren efter flyktingkrisen 2015-16. Med det här projektet flyttar jag fokus från onlineextremism i Sverige till extremism om Sverige. Jag gör helt enkelt ett djupdyk ner i de olika (van)föreställningar och idéer om Sverige och ”det svenska tillståndet” som cirkulerar på den yttersta högerkanten i USA, hur de sprids genom ett globalt nätverk av konservativa och högerradikala alternativmedier – och med vilka konsekvenser.
– Jag är ganska allmänt intresserad av hur berättelser om Sverige ingår och instrumentaliseras i en större politisk kamp världen över idag. Det är fascinerade att se hur ”Sverige” som en sorts formbar retorisk och nästintill mytisk figur konstant dyker upp i politiska diskurser var man än vänder blicken. Tidigare har jag tillsammans med min kollega Maria Brock, som är Rysslandsexpert, tittat på hur Sverige används i Putin-regimens propaganda om ”traditionella familjevärden” och kampen mot ”Gay(e)uropa”. Nu, inom ramen för det här projektet, ska det handla om den funktion som Sverige fyller i den amerikanska kontexten i relation till de senare årens framväxt av högerextrema rörelser och vitmakt-ideologi. På vilka sätt ingår till exempel olika motsägelsefulla idéer om Sverige som både ledstjärna, offer och förövare i berättelser kring ett pågående ”vitt folkmord” och ett kommande ras- och könsmaktkrig i Europa? Hur bidrar dessa Sverigeberättelser till att driva och förstärka de desinformationskampanjer, konspirationsteorier och högerextrema idéer som cirkulerar och mobiliserar i den amerikanska kontexten och därmed ger bränsle till den polarisering, intolerans, politiskt våld och hatbrott med högerextrema förtecken vi har sett öka världen över under de senaste åren?
Hemma i Sverige har du bland annat forskat om så kallade memes som postas och sprids på sociala medier, kan du kort förklara hur man definierar memes och hur de fungerar?
– Det stämmer att jag har jobbat en del med de visuella uttryck som högerextremism tar sig på nätet, inte minst genom memes. En del av det material jag jobbar med här är faktisk Sverige-memes som cirkulerar på högerkanten i USA. På ”skämtsamma” och ofta väldigt våldsamma och sexualiserade sätt avbilder de Sverige som ett land i förfall och på randen av samhällskollaps och innbördeskrig: En sorts kanariefågel i (den Europeiska) kolgruvan och ett varningstecken för USA.
– Memes är ingen ”stabil” genre eller kategori av medieinnehåll – det är inte en utan många saker. Det kan vara en bild, en gif, en kort video eller t.o.m en ljudfil. Oftast refererar memes dock till schablonartade digitala bilder utan avsändare som är skapade för att delas online. Ett gemensamt drag är att de använder humor, ironi och satir för att skapa uppmärksamhet och generera ”engagemang”. De är även ofta rika på intertextuella referenser till andra memes och drar på det kodifierade språket och den subkulturella bildvärld som finns utanför vad som kan kallas för ”den digitala mainstreamen”.
Memes rör sig i den fina gråzonen mellan sarkasm, humor och satir – hur fungerar denna strategi bakom att man använder sig av det komiska för att framföra sitt budskap? (Varför) är den effektiv?
– Man ska komma ihåg att det inte nödvändigvis finns en strategi bakom alla memes eller en politisk agenda för den delen. Majoriteten av de memes som delas på nätet är en del av den kaotiskt oriktade och lekfulla röra som är vardagen på nätet för de flesta och som kanske mest av allt handlar om fun and games, om lättsmält underhållning, social kontakt, och kanske t.o.m. en kommunikationsform som ger upphov till en känsla av kulturell samhörighet och kollektiv identitet.
– De memes jag har ägnat en del tid åt att studera däremot är ideologiska till sin karaktär och ingår i vissa fall även i en större påverkanskampanj från politiska aktörer. Memes används alltmer av aktörer som har en agenda och som använder humor, ironi och parodi som en medveten strategi för att sprida och popularisera relativt extrema och ibland våldsbejakande budskap utan att behöva stå till svars. De går ofta under radarn eftersom man alltid kan tillbakavisa avsikten bakom ett rasistiskt, misogynt, homofobiskt eller våldsbejakande innehåll med att det ”bara är på skoj”.
– På det sättet har dödshot och andra våldsamma budskap paketerats i färgglada memes med välkända figurer från populärkultur och barn-tv spridits i Sverige. Vi såg det till exempel när memes som visar hur (ofta namngivna) politiker, journalister och forskare döms till döden och avrättas för sitt svek mot ”svenska folket” blev ett skämt runt riksdagsvalet 2018 [de så kallade Finspång-memes]. Det samma hände under pandemin där memes cirkulerade som avbildade Tegnell och andra företrädare för hälsomyndigheterna hängandes från lyktstolpar och träd. De s.k. folktribunal-memes normaliserar en välkänd och ganska gammal högerextrem avrättningsfantasi med hjälp av, vid första ögonkastet, harmlösa, skojiga bilder. Idéen om att ”straffa” och döda makthavare/eliten är ju inget nytt men den har fått nya uttrycksformer som kan vara svåra att känna igen i och med digitala medier och en global onlinekultur och nya möjligheter att spridas till en större publik.
En av de metoder du använder är visuell innehållsanalys. Vad är ditt tips till dem som vill börja granska och analysera den typen av bildmaterial som memes utgörs av och som vi möts av på sociala medier?
– En av de stora utmaningarna med att undersöka memes är tillgång och avgränsning. Att veta var man ska leta och hur man ska avgränsa sitt material i en oändligt hav av digital ephemera. Mindre plattfomar kommer och går, subforum och trådar stängs ner eller byter plats och det kan vara svårt att hänga med om man inte på heltid ”hänger ute på nätet”. Samtidig finns det ingen gräns för hur mycket memes du kan studera om du först hittar en bra ingång. Så det kan vara en bra idé att veta vad man är ute efter, vilka aktörer, tags eller hashtags man vill ska vara med att definiera eller avgränsa materialet och att man jobbar med datoriserade bildigenkänningsmetoder för att veta exakt vilka tecken/symboler och andra visuella markörer man är ute efter att kartlägga. Det kräver kunskap om innebörden av ständigt föränderliga symboler och det kodade språket och bildspråket som präglar denna del av nätet. När det gäller symboler finns en del bra resurser på nätet, bland annat har ADL (Anti-Defarmation League) en databas över hatsymboler och ”kodad extremism” som uppdateras kontinuerligt. När det gäller memes mer specifikt tycker jag att sajten knowyourmeme är ett ganska bra crowdsourcat arkiv av aktuella trendande och ”historiska” memes med bakgrundsbeskrivningar mm.
Just nu spekuleras det väldigt mycket över vilken betydelse AI-genererade bilder kommer att få för den politiska mobiliseringen. Ett exempel är att Amnesty International använde sig av AI-genererade bilder från protester i Colombia, ett annat exempel är fejkade bilder av Trumps arrestering i New York. Hur skall vi som arbetar med bildmaterial kunna göra det i en framtid som präglas av de syntetiska mediernas snabba utveckling?
– Det är ju the million dollar question som ingen, inklusive jag, riktigt kan svara på. Utveckling runt AI går helt extremt snabbt just nu och det är inte bara bildmanipulation som har blivit alltmer avancerad, det är även AI-genererad röstmanipulation och så klart kombinationen av de två. Jag skulle säga att journalister och andra som jobbar med bilddokumentation behöver göra mera av vad de alltid har gjort och vad de gör bäst: fact-checking och källkritik. Se till att få material från betrodda källor och om möjligt se till att få samma bild från flera källor oberoende av varandra. Frågar du de mer optimistiska journalistforskare skulle de nu säga att ”AI-krisen” kan komma att utgöra en möjlighet för journalistiken som profession att återerövra auktoriteten som den mest pålitliga/betrodda informationskällan med ett ovärdeligt demokratisk värde i ett alltmer komplext medielandskap.
