Vad är mediernas relation till sanningen, egentligen? Och hur vet vi att det vi ser och hör i media är sant? Den frågan ställde Faktajouren till docent Beate Schirrmacher, en av redaktörerna till boken Truth Claims Across Media, en bok om hur olika medier förmedlar och gör anspråk på sanning. Hon är också författare till ett kapitel om den tyske journalisten Claas Relotius berättarstil.
Hej Beate, du och dina kollegor har kommit med en ny bok, Truth Claims Across Media – vad handlar den om?
– Den handlar om att olika medier förmedlar olika sanningsanspråk. Hur vet vi att det vi ser och hör är sant? Vår källtillit formas inte endast av avsändaren utan formas delvis av att mediernas materialitet talar till våra sinnen och vår kunskap om hur den har producerats. Fotografiets sanningsanspråk bottnar i att kameran måste ha varit på plats för att ta fotografiet – men nuförtiden kan den lätt blandas ihop med AI-bild. På internet ligger olika fakta och fiktion, dokumentation och kreativa uttryck endast ett musklick iväg. De är inte längre åtskilda i olika kontexter utan de kolliderar, blandas och förväxlas. Vi behöver förstå bättre hur sanningsanspråk konstrueras olika och kan ersätta varandra. Inte endast på nätet verkar autenticitet, att vara trogen sig själv, verka kunna konkurrera mot fakticitet.
Du har skrivit ett kapitel om den tyske prisbelönade journalisten Relotius som avslöjades med att ha fuskat större delen av sin karriär – vad kan vi lära oss av att studera ett sådant fall?
– Läser man Relotius reportage nu kan man förvånas av att han inte avslöjats tidigare, de är lite för bra, för sammanhängande för att vara sanna. Det intressanta är att Relotius inte fejkar utan direkt undviker det specifika som är så typiskt för journalistprosa, i stället skriver han på ett sätt så att man som läsare inte saknar den. Det andra sanningsanspråk som åberopas, personliga upplevelser, minnen, som skapar berättarauktoritet som är relevant t ex i litteraturen när det handlar om gestaltning av subjektiva erfarenheter, när en fiktiv berättelse kan uttrycka någonting om hur världen brukar fungera, det som ibland kallas för poetisk sanning.
På vilket sätt skulle man kunna jämföra Relotius med till exempel den starkt kritiserade dokumentären om M/S Estonia? Borde svenska juryn också våga dra tillbaka priser om fall med journalistiskt fusk uppdagas?
– Framför allt borde redaktioner och juryn som ska bedöma journalistiska verklighetsberättelser se upp med att inte låta sig dras iväg av en bra story. Berättelser är ju så starka, de kan förmedla och strukturera komplexa sammanhang. Men hos Relotius ersätter kopplingen till läsaren och andra berättelser kopplingen till verkligheten. I en uppmärksamhetsekonomi är berättelser allt viktigare för att gripa tag och engagera publiken. Redaktionerna och juryn litade på att Relotius hade gjort jobbet och belönade en gripande berättelse som hävdar att den handlar om faktiska händelser men som inte alltid ger tillräckliga belägg för det i själva berättelsen. Men även journalistiskt verklighetsberättande ska precis som forskarprosa hänvisa till sina källor, formen bekräftar sanningsanspråket.
Vilka andra kapitel i boken kan vara nyttiga för journalister att läsa om?
– Jag hoppas att vår inledning även är intressant för journalister, där vi sätter fenomen som informationsstörning, fake news, post truth i ett större sammanhang genom att visa hur medierevolutioner (även tryckpressen när den kom) sätter konventioner om kunskapsförmedling i gungning. En annan artikel handlar om historiens (miss)bruk i tidskriftsillustrationer, om Folkhälsomyndighetens corona-presskonferenser. Flera artiklar tar upp bildens subjektiva sanningsanspråk, när tecknade bilder används i dokumentärer eller som instagramfilter. Flera artiklar handlar om hur litteratur och film som leker med fakta och fiktion på ett sätt som gör en uppmärksam på processer i informationsstörningen. En annan artikel presenterar en mediekunnighets-chatbot som tränar en i att känna igen felslut och bias.
Såklart är Faktajouren nyfiken på hur du ser fact-checking i mediernas sanningsanspråk. Vad är möjligheterna och begränsningarna med fact-checking och verifikation? Jag har hört dig tidigare tala om att förena det journalistiska berättandet med sanningsanspråket (igen) – vad betyder det?
– Verifikation spelar ju en viktig roll, det var den biten som Relotius inte kunde fejka på ett övertygande sätt. Men det är viktigt att inte ställa fakta mot berättelse utan berättelser och fakta behöver hänga ihop. Det behövs på något sätt inte endast en faktacheck utan en storycheck. Är det verkligen rätt ram, berättelse, jag har hittat? Eller är det endast berättelsen som jag vet går hem hos publiken. Det är svåra frågor.
Boken Truth Claims Across Media (Palgrave Macmillan, 2024) är tillgänglig gratis i open access och ett
resultat av en konferens anordnad vid Linnéuniversitetet.
