Kjell Vowles, forskaren vid Chalmers Tekniska Högskola, Kjell Vowles, undersöker klimatförnekelse och nationalistiskt motstånd mot klimatomställningen. Faktajouren stämde träff för att prata om CEFORCED och dess roll i klimatdebatten.
På Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg har det grundats ett ”Centre for Studies of Climate Change Denial” (CEFORCED) – alltså ett centrum för studier av förnekelse av klimatförändring. Där doktorerar Kjell Vowles om hur ”klimatförnekelse, i synnerhet i kombination med auktoritär nationalism, fördröjer klimatomställningen”. Han har också arbetat som journalist och därför blir vårt samtal extra intressant för våra läsare.
För att börja med din forskning, vad handlar den om, hur långt har du kommit och kan du dela med dig lite av vad du har kommit fram till hittills?
– Jag är lite mer än halvvägs, och har så här långt har jag framför allt undersökt hur högerradikala alternativa medier har rapporterat om klimatfrågan, och sett hur det blev en väldigt viktig fråga i den här sfären under åren 2018-2019. Detta var en tid då frågan också steg på dagordningen hos traditionella medier efter rekordvärmen sommaren 2018 och Greta Thunbergs skolstrejk på hösten. Som en reaktion på det ökade trycket för en klimatomställning, mobiliserades också motståndet mot en sådan. På de radikala högermedier som jag har undersökt tog detta sig uttryck genom att till exempel använda ironiska citattecken kring ord som klimatförändringar, för att därmed skapa en diskurs där det togs för givet att klimatförändringarna var en icke-fråga eller en bluff. På det sättet gick det också att förlöjliga Greta Thunberg, inte sällan med misogyna undertoner, som en hysterisk flicka som brydde sig om ett problem som inte fanns. Denna diskurs understöddes med argument som ofta var skapade av fossilindustrin och konservativa tankesmedjor i USA med syfte till att så tvivel om klimatforskningen.
Ert forskningscentrum CEFORCED – varför behövs det?
– I framför allt USA finns det ganska omfattande forskning kring det som har kallats the Climate Change Denial Machine eller the Climat Change Countermovement, som är den välfinansierade och aktiva kampanj från fossilindustrin och konservativa tankesmedjor att så tvivel om klimatforskningen. Denna har rötter tillbaka till 1960- och 1970-talet, och det kommer mycket ny historisk forskning som visar vilken stor kunskap fossilindustrin hade tidigt om klimatfrågan genom sina egna forskare, och hur industrin aktivt valde att förneka den här kunskapen i sin utåtriktade kommunikation. CEFORCED bygger vidare på den forskningen, och undersöker hur det har sett ut i Sverige och Europa, och vilka aktörer och diskurser som har formats här för att motverka en klimatomställning.
En fråga till dig som journalist – hur skall konstruktiv klimatjournalistik bedrivas när vi vet att frågan polariserar den svenska mediepubliken? Vilka råd kan du ge till journalister som vill skriva faktabaserad journalism?
– En viktig sak, som svenska medier generellt är ganska duktiga på skulle jag säga, är att inte ge efter för det som har kallats falsk balans. Medierna ska ju generellt sett ge två sidor av en story, men det är inte rimligt att göra i en vetenskaplig fråga där vetenskapen är avgjord, då blir det i stället missvisande.
– En annan sak, där jag tror svenska medier har mycket mer att jobba med, men där det finns flera positiva exempel, är att visa hur klimatfrågan är central i alla delar av rapporteringen. Den omställning vi står inför saknar motstycke, men allt för ofta har den behandlats som ett särintresse vilket också bidrar till det som vi kallar för responsförnekelse, vilket är en föreställning om att vi i princip kan fortsätta som vanligt och ändå nå klimatmålen. Om till exempel nya vägar ska byggas, flygplatser byggas ut, flygföretag räddas med statliga pengar, menar jag att det också är journalistikens uppgift att påpeka att detta är beslut som kommer bidra till att det blir svårare, eller omöjligt, att nå de högt uppsatta klimatmålen. Anledningen till att det här är relevant i relation till att klimatfrågan har blivit mer polariserad, är att en del av diskursen som jag har sett på högerradikala medier handlar om hyckleri, där läsarna matas med en bild om att klimatet är en elitfråga som trycks ned på dig och mig som tvingas göra uppoffringar. En bild som riskerar att få ännu skarpare konturer om vissa sektorer undgår granskning.
– Slutligen är det viktigt att redaktioner är medvetna om motståndet som finns mot klimatomställningen och har resurser för att stötta och hjälpa medarbetare som riskerar att bli uthängda på diverse sajter och motta såväl hot som hat.
I det senaste numret av tidskriften Fronesis skriver du om ”kontraklimatrörelsen”? Kan du kort förklara var det är och hur den har utvecklats? Och en följdfråga: hur kan journalistiken hantera det faktum att sakfrågorna så hårt påverkas av vetenskaplig expertis och ”alternativ” expertis.
– Kontraklimatrörelsen är den kampanj som jag beskriver ovan, som har historiska rötter tillbaka till 1960- och 1970-talet, men som intensifierades i början av 1990-talet som en reaktion på FN:s klimatpanels IPCC:s bildande, undertecknandet av FN:s klimatförhandlingsramverk som styr de årliga klimattoppmötena, samt NASA-forskaren James Hansens vittnesmål i amerikanska kongressen om att den globala uppvärmningen nu var stor nog att vara mätbar. När klimatfrågan steg på den politiska dagordningen, så intensifierades en kampanj för att skydda fossilindustrins affärsverksamhet och att förhindra statliga miljöregleringar. Detta gjordes på flera olika sätt, bland annat genom att med hjälp av tankesmedjor ha en utåtriktad kampanj för att styra opinionen och få människor att misstro klimatvetenskapen. Denna kampanj använde flera strategier som hade utarbetats av tobaksindustrin för att förneka kopplingen mellan tobak och cancer. Ett annat sätt var att spendera stora summor pengar på lobbying i amerikanska kongressen för att motverka lagstiftning.
– På följdfrågan så handlar det framför allt om vad jag beskrev ovan, att när det finns ett så massivt vetenskapligt stöd i en fråga som det finns vad gäller klimatförändringarna, så är det viktigt att inte plocka in alternativa experter bara för att två sidor ska få komma till tals. Sedan kan det finnas ett värde i att alla får komma till tals i media på olika sätt, men då måste de här alternativa experterna och deras uttalanden granskas på djupet och att det tydliggörs att det de säger ligger långt utanför den etablerade vetenskapen.
I samma artikel förklarar du att klimatförnekelsen drivs av tre element: 1) intressen, 2) ideologi och 3) identitet. Hur kan vi se dessa tre element representerade i den svenska kontexten?
– I Sverige finns inte samma fossilindustri som i USA, men vi kan ju se i exempelvis DN:s granskning av skogsindustrin hur det kan finnas starka ekonomiska intressen för att forma en syn på skogsbruket som klimat- och miljövänligt, trots en kraftig kritik från stora delar av forskarsamhället. I slutet på 00-talet var det också flera tankesmedjor kopplade till Svenskt näringsliv som spred tvivel om forskningen.
– Ideologisk så är det framför allt den auktoritära nationalismen som har plockat upp klimatförnekelsen i Sverige, och detta är en del i att deras drömsamhälle är en patriarkal, homogen, industriell välfärdsnation. Det är en nostalgisk, och till viss del anakronistisk, längtan till rekordåren, som inbillas ha varit fria från invandring, där mannen försörjde familjen och där inga miljöproblem kunde hota den industriella expansionen. På detta sätt kopplas också klimatfrågan till identitet, många av de som har varit mest aktiva i att sprida klimatförnekelse i Sverige, är äldre män som har haft framgångsrika karriärer i det här industriella välfärdssamhället.
Ett väldigt intressant avsnitt i din artikel handlar om ”verklighetsspiralen” i förhållande till ”propagandaspiralen” i journalistiken. Kan du förklara vad det betyder och vad svenska medier kan lära sig av det? Jag tänker exempelvis på att det finns en tendens att etablera ”falsk balans” som hotar undergräva expertkunskap.
– Verklighetsspiralen handlar om den mekanism som traditionellt har styrt medier, politiker och deras publik. Det handlar om att även om medier tävlar om nästan scoop, så kommer ingen av dem sannolikt att hitta på ett scoop, för de vet att de kommer att bli avslöjade av konkurrerande medier. På samma sätt kommer politiker sannolikt inte komma med för vidlyftiga lögner, då de riskerar att bli granskade, och mediekonsumenterna väljer inte en viss tidning eller nyhetssajt för att alltid få sina åsikter bekräftade (vilket kanske är det bekvämaste) men för att de kan lita på att det som rapporteras är sant. Då kan mediekonsumenterna acceptera att få nyheter som både stödjer och går emot deras egna teser och åsikter.
– Propagandaspiralen däremot, som jag argumenterar styr många av de alternativa medierna långt ut på högerkanten i Sverige, är en mekanism där det inte är sanningshalten som är i fokus, utan dess ideologiska innehåll. Här väljer publiken medier där de vet att de kommer att få sina existerande övertygelser bekräftade, och medier kommer att sprida vidare storys som passar den ideologiska profilen, oavsett om de är sanna eller inte. Och på liknande sett kommer inte politiker granskas för sanningshalten i det de säger, utan huruvida det följer den ideologiska linjen eller inte .
– Den här konceptualiseringen kommer från amerikanska forskare, som tydligt har sett den här uppdelningen i det amerikanska mediesystemet.
En sista fråga – har du bra tips på vart journalister kan vända sig för att faktagranska olika påståenden som cirkulerar i klimatfrågan?
– Det finns flera olika källor, bloggaren Maths Nilsson, gör ett fantastiskt jobb i att fortsätta granska alla felaktiga påståenden som sprids. På sidan scepticalscience.com finns det också tydliga granskningar och förklaringar till flera av de vanligaste argumenten.
– Sedan är det viktigt att inte låta faktagranskningen ta över, då det riskerar att driva fram den här falska balansen som nämnts ovan, och ge sken av att alla dessa argument faktiskt är giltiga, när de har motbevisats gång på gång på gång.
