“Demokratins stabilitet avgörs ytterst inte av hur vinnarna reagerar på segern utan av hur förlorarna reagerar på nederlaget.” Det skriver Valkollens projektledare Andreas Önnerfors i en eftervalsanalys. Efter årets val trendar ordet “valfusk”, och internationellt sprids ett narrativ om ett förlorat land. Över 15 000 överklaganden av valet har kommit in till Valmyndigheten, många skrivna med AI.
Because defeat and exclusion are their biggest inducements, conspiracy theories are for losers.
Uscinski & Parent (2014).
När förlusten behöver en förklaring
”Konspirationsteorier är för förlorare” – det är den lite krassa titeln på en numera klassisk text av de amerikanska forskarna Uscinski och Parent från 2014. I studien, som alltså ligger långt före presidentvalet 2016, Brexit, pandemin och kriget i Ukraina, beskrivs hur konspirationsteorier blir ett sätt för de som upplever sig som maktlösa, marginaliserade eller på den förlorande sidan av maktfördelningen att tolka sin situation. Men för att hantera motgångar efter ett val kan skuld projiceras på motståndarsidan för att därigenom mobilisera de besvikna.
Det såg vi tydliga prov på under stormningen av Kapitolium 2020 och efter Bolsonaros förlust i Brasilien 2022. Då kan de som upplever sig som frustrerade och maktlösa mobiliseras av politiska entreprenörer som hävdar att valet har stulits och att maktskiftet därför saknar legitimitet. Det i sin tur kan leda till olika grader av eftervalsvåld (från symboliskt till direkt), ett tyvärr typiskt fenomen för ”ifrågasatta val” under flera hundra år (Reif, 2017). Sedan 2018 har svenska riksdagsval mer eller mindre levererat en schackmatt-situation eller som jag har sagt i ett flertal intervjuer, vi lever i en ”50%-demokrati”: Med 50 %-demokrati avser jag inte ett demokratiskt underskott utan ett tillstånd där inget politiskt läger längre kan göra trovärdigt anspråk på att representera en tydlig majoritet av väljarkåren. Varje val producerar därför både vinnare och en nästan lika stor grupp förlorare. Och ju mindre marginalerna är, desto större blir frestelsen att förklara nederlaget genom misstag, manipulation eller konspiration. Ingen sida kan egentligen göra anspråk på att representera mer än halva väljarkåren, vilket tvingar till kompromisser, koalitioner och en avtalsbaserad politik (t ex Tidö). Det behöver inte vara dåligt för demokratin, men det gör den högst osäkra eftervalsperioden extra skör för påverkan. Eftersom årets val inte levererat ett entydigt resultat öppnar det upp för valförnekelse: det vill säga inte bara att själva valresultatet ifrågasätts utan hela dess legitimitet, trots att valmyndigheter slagit fast ett rättssäkert genomförande.
Efter ett val är det vanligt med narrativ om valets ogiltighet/brist på legitimitet
Från valboskap till valförnekelse
Om Uscinskis och Parents tes är korrekt bör en samhällskontext präglad av jämna valresultat mellan två läger, sköra majoriteter och osäkra regeringsbildningar vara särskilt mottaglig för berättelser om valfusk och illegitima valresultat. Det är mot denna bakgrund den svenska eftervalsperioden bör förstås. Utvecklingen i Sverige efter den 13 september följer de prognoser vi inom Valkollen har gjort om hur den digitala informationsmiljön under eftervalsperioden fram till en regeringsbildning kan se ut. Det förvånade oss inte inom Valkollen att termen ”valfusk” tredande också 2026, eftersom det observerats vid tidigare val 2022 och 2024. Så fort förtidsröstningen började, kom också anklagelserna när valsedlar saknades, valarbetare gav olika budskap och ”engagerade medborgarjournalister” skapade content (konfronterande filmer från vallokaler) till sin politiska kommunikation online. Men redan långt före valdagen kunde vi i inlägg på sociala medier på olika plattformar tydligt se planteringen av konspirationsteorin om den så kallade ”importerade valboskapen” som går vänsterns ärenden och som efter valet plockades upp igen. Den sammansmälter ett avhumaniserande förakt för demokratisk delaktighet med konspirationsteorin om ”folkutbytet” och som i valrörelsen ofta omdöptes till ”tvångsblandning”. Det förvånade således inte att den sida som upplevde sig som äkta eller föreställda förlorare i valet skulle falla tillbaka till en konspiratorisk förklaring av sin förlust – enligt Uscinskis och Parents tes om att dessa förklaringar är – även om det låter rätt hårt – ”for losers”.
I eftervalsperioden utnyttjas tidigare planterade misstankar för olika syften, i det svenska fallet om ”val-/röstboskap”
Under de senaste veckorna har vi kunnat bevittna i realtid hur dessa yttringar från marginaler i svenska sociala medier (främst på plattformen X, men även andra), via alternativa medier, ”polfuencers” och politiska representanter har nått en internationell publik och där förstärkts. ”Midtøsten avgjorde valget i Sverige”, ”Sweden has fallen” eller ”may never recover from this” är budskap som präglar Sverigebilden. Det obehagliga med denna form av valförnekelse är att den ifrågasätter de demokratiska rättigheterna hos en hel befolkningsgrupp, invandrade nya medborgare. Det väcker associationer till hur afroamerikanska medborgares rättigheter i USA allt sedan det femtonde tillägget i konstitutionen (1870) har urholkats och inskränkts. I den svenska valförnekelsens fantasi under eftervalsperioden är det tydligt att det finns liknande föreställningar om en tvådelad väljarkår: den som röstar rätt och den som röstar fel (invandrare) och där själva demografin (etnicitet) eller valkretsen man tillhör utgör problemet. Vidare blottas Sverige uppenbart för otillbörlig informationspåverkan utifrån, som utnyttjar spänningarna i den svenska eftervalsdiskursen för att utmåla landet på väg till säker undergång – en typisk trop i hybridkriget i den kognitiva domänen.
Omvalskampanjer och risken för eskalering
Men valförnekelsen har allt sedan avslöjandena om misstänkta oegentligheter i Borlänge (21/9) accelererat väsentligt och antagit en mycket mer radikal natur. Nu är det inte endast en del av väljarkåren som stigmatiseras och skuldbeläggs utan det sker ett angrepp mot hela valintegriteten (att valet genomförts fritt, rättvist och korrekt).
Under eftervalsperioden är det förväntat med attacker mot demokratiska principer och procedurer för maktöverlämnande
Eftersom budskapet om att en grupp medborgare röstat fel redan hamrats in hårt, används nu upptäckten av misstänkta oegentligheter som ett verkligt bevis för det påstådda valfusket. Narrativet som sprids är: att därför måste hela valresultatet också måste fel. Hela 15 000 överklaganden mot valet har i skrivande stund inkommit, många skrivna med hjälp av AI. Enligt statsvetaren Emma Ricknell på Linnéuniversitetet har hon inte sett ”en sådan här digital aktivism eller mobilisering” tidigare. Att regelrätta kampanjer har satts i gång visar lanseringen av sajter som ”omval2026” (registerat 21/9) respektive ”ettfolk” (registrerat 17/9). De drar anmälningar av incidenter till Valmyndigheten till sin spets (själva antalet måste betyda omfattande valfusk) och ger sken av att verka som utredande myndigheter och massiva medborgarinitiativ som skall ge intryck av bred konsensus kring kravet om omval. ”Det är inte längre säkert att valresultatet speglar vad väljarna faktiskt vill”, är budskapet i Oikos-skapade ”omval2026” – med nästan trettio tusen underskrifter. ”Vi kräver omval. Valets integritet kan inte styrkas”, säger ”ettfolk” – med nästan 160 000 underskrifter och hundratals vittnesmål om påstått valfusk. Båda sajter tål ytterligare granskning, i synnerhet vad gäller de av antingen autentiska eller icke-autentiska användare skapade rapporterna om valfusk och om de generella budskap som sprids. Till exempel romantiserar ”ettfolk” Folkhemsperioden med filmklipp från 50- och 60-talens Sverige, en strategi som utnyttjar nostalgi (eller ”retrotopi”) likt AfD i Tyskland. En preliminär analys av de 699 ”vittnesmålen” på sajten visar en grovt vinklad bild: Webbplatsen attraherar personer som upplever att främst högerpartier eller systemkritiska småpartier missgynnats, vänsterpartier gynnas, invandrare påverkas att rösta vänster, valfunktionärer är partiska, äldre och förstagångsväljare styrs av andra och därmed valresultatet därför inte speglar folkviljan. Detta återkommer så konsekvent att materialet kan läsas som ett slags kollektiv berättelse om hur valet förstås av de personer som skickat in vittnesmålen.
Självfallet ska alla oegentligheter kring valets genomförande utredas och att kampanja för omval är inte illegitimt i sig. Men i den upptrissade informationsmiljön under eftervalsperioden finns en överhängande risk för våldsam eskalering (från den redan mycket grova retoriken till verkliga dåd). Till slut kan den, vilket vi har sett prov på i olika sammanhang rikta in sig på både representanter, organisationer och symboler för vår demokrati. Dessutom kommer varje geopolitisk motståndare till Sverige få ett perfekt tillfälle att inför öppen ridå fläka upp och fördjupa de samhälleliga och politiska motsättningarna ytterligare. Om Uscinskis och Parents tes stämmer är den svenska eftervalsperioden inte i första hand ett exempel på konspirationsteoriernas styrka utan på demokratins kognitiva sårbarhet och motståndskraft. I en 50 %-demokrati kommer det alltid att finnas många väljare som upplever sig som förlorare. Utmaningen är därför inte att osynliggöra missnöjet utan att förhindra att det omvandlas till valförnekelse som i sin tur skulle kunna leda till upplevelsen av större politisk marginalisering och minskat valdeltagande. Demokratins stabilitet avgörs ytterst inte av hur vinnarna reagerar på segern utan av hur förlorarna reagerar på nederlaget.
Analys av Fojo Verifys projektledare Andreas Önnerfors.