Att skilja vetenskap från trams

Andreas Jahrehorn Önnerfors. Fotograf: Niklas Nygren.

Hem/Inlägg/Att skilja vetenskap från trams

Att skilja vetenskap från trams – forskarintervju med Emma Frans

Emma Frans är doktor i epidemiologi, forskare vid Karolinska Institutet och vetenskapsskribent i Svenska Dagbladet. Hon ger nu ut boken Expertparadoxen, om hur du bör tolka både nyhetsflödet och påståenden. Faktajourens Andreas Önnerfors har intervjuat henne.

Faktajouren: Varför behöver vi lära oss mer om experter och deras kunskap? Har de inte redan tillräckligt med utrymme? De får ju bre ut sig om alla ämnen i samhället redan och varje journalist drömmer om att få en expertkommentar till sin artikel.

Just på grund av denna anledning. Vi omges ständigt av experter som hjälper oss att navigera i tider av pandemier, krig och ekonomisk kris. Eftersom världen blir allt mer komplex behöver vi ta hjälp av experter för att få ordning på tillvaron, men vi kan också bli vilseledda om vi släpper den kritiska blicken och sväljer allt som kommer från experter.

Du är epidemiolog på KI och figurerar ofta i medierna för att förmedla vetenskap – vilka är dina bästa tips till svenska journalister när de bevakar kunskapsintensiva områden i samhället?

Mitt bästa tips är att fokusera mer på vad som ligger bakom ett expertuttalande. Finns det flera oberoende studier som backar upp påståendet? Hur stor är osäkerheten? Vilka kunskapsluckor kvarstår? Är forskarna på området eniga i denna fråga? Genom att ställa den här typen av frågor minskar risken att man blir vilseledd av någon som uppfattas som en vetenskaplig auktoritet.

Du skriver också att medierna lätt fokuserar på vetenskapliga nyheter som sticker ut och att universitetens pressavdelningar gärna kryddar genombrottskaraktären på den forskning de överhuvudtaget skickar pressmeddelanden om – går det att bryta denna tendens på något sätt?

Jag tror att man kan komma långt bara med att vara medveten om den här problematiken. De eventuella fördelar som detta ”kryddande” kan ge upphov till väger knappast upp för de problem som kan uppstå när överdrifterna avslöjas. Om både forskare, pressavdelningar, journalister och allmänheten är medvetna om att överdrifter förekommer och därmed håller utkik efter detta sker granskningen i flera led. Att avslöjas med att överdriva är sannolikt både på pinsamt och avskräckande, vilket jag tror leder till självsanering över tid.

Nyligen skrev historikern Ola Larsmo i DN om att han faktiskt lade tid på att bemöta trollen som fabulerade ihop lögner om Sveriges förflutna. Han uppmanade andra forskare att också göra det mer aktivt. Vad tycker du om det? Bör svenska forskare engagera sig mer i gyttjebrottningen i de sociala medierna? Och om vi skulle göra det, känner du att vi har stöd för det från våra arbetsgivare?

Jag var ju djupt nerdragen i gyttjebrottningen i sociala medier under pandemin, och skulle inte rekommendera det till någon av mina kollegor. Med detta sagt är det ytterst viktigt att det finns korrekt information tillgängligt på de plattformar dit människor nuförtiden går för att få information, till exempel sociala medier. Jag tror att forskare kan göra stor nytta genom att sprida kunskap på nätet, men tror inte att det är någon bra strategi att direkt bemöta trollen. Risken är att man då hjälper dem att sprida sina budskap – om jag svarar på en trollkommentar uppmärksammar jag ju mina följare på det. Sedan tycker jag såklart att arbetsgivare ska stötta forskare som kommunicerar med allmänheten om vetenskap. Samtidigt är det många forskare som använder sociala medier för en mängd saker som inte är relaterade till deras arbete – för att diskutera politik, socialisera, framföra åsikter, osv. Därför förstår jag att det är lite lurigt för arbetsgivare att veta hur de ska förhålla sig till forskares aktivitet i sociala medier.

En sista fråga, Emma: min kollega Annika Hamrud intervjuade nyligen journalisten och kritikern Hynek Pallas i vår podd “Bjällran” om begreppet “falsk balans”. Det tycks finnas en tendens i journalistiken att signalera opartiskhet genom att låta icke-experters åsikter bemöta experters fackkunskap. När jag läser ditt kapitel om expertkunskap i ett demokratiskt samhälle verkar du tänka på en bättre lösning – hur kan vi förena behovet av evidensbaserad beslutsfattning med medborgarnas/väljarkårens emotionella engagemang i samhällsfrågor?

När det gäller rent vetenskapliga frågeställningar är det självklart problematiskt att ställa expertkunskap mot icke-experter som motsätter sig fakta utifrån inget annat än ”feeling”. Det finns till exempel ingen anledning att bjuda in någon som hävdar att människan inte bidrar till klimatförändringar till en debatt. Men när det gäller politiska frågeställningar är ofta både fakta och feeling relevant. Om vi helt bortser från folkets ”feeling” när vi fattar beslut om vilka åtgärder som ska genomföras för att minska klimatförändringar kanske alla till slut sätter på sig gula västar och vägrar göra något över huvud taget. Politikernas jobb är här att försöka förena fakta med feeling på ett sätt som innebär att besluten utgår från evidens, men också tar hänsyn till folkviljan.

Eller nej, jag har ytterligare en fråga, men den kanske är lätt att svara på. När jag läser din bok så känns det som att det är väldigt svårt för svenska journalister, men också allmänheten att få en samlad bild av vad forskningen (i Sverige) faktiskt säger. I Storbritannien finns det en plattform för alla vetenskaperna som de flesta universitet samarbetar kring, ”The Conversation”. Tror du att det skulle vara en lösning på problemet att nå ut om vi försökte satsa på något liknande även i vårt (ur vetenskaplig synpunkt) mycket lilla forskningsland?

Ja, jag tror att denna typ av plattformar behövs även i Sverige. Det finns också ett behov av att kommunicera mer om ”meta-vetenskap”, alltså forskning där man sammanfattar studier och försöker justera för systematiska och slumpmässiga fel, och mindre om resultat från enskilda studier. Det är också viktigt att öka förståelsen om vetenskap bland allmänheten, och det är just detta arbete som jag personligen brinner för.

Frågorna ställdes av Andreas