Elinor Torp ger röst åt de osynliga i städbranschen

Wendelapriset för årets bästa socialreportage går till Elinor Torp för hennes bok Rent åt helvete. I strålande septembersol vid Hebbevillan i Södertälje får hon den 8 september blommor, pengar och diplom för sin djärva och viktiga granskning av arbetsförhållandena inom städbranschen.

I boken Rent åt helvete skildrar Elinor Torp en mörk och dold sida av städbranschen, där utnyttjande, kriminalitet och orättvisor florerar. Boken är hennes andra om arbetslivskriminalitet och sjätte totalt och hon har lång erfarenhet av området efter många år som arbetsmarknadsreporter på Dagens Arbete. I maj sa hon upp sig från sin fasta tjänst för att fördjupa sig i att enbart skriva sociala reportage.

Vad är det svåraste med att skriva om de här miljöerna?

– Det svåraste med den här typen av reportage är att jag försöker avtäcka en dold värld. Alla de människor som jag har skrivit om i flera år är ju regisserade till tystnad. De ska inte prata. Deras arbetsgivare är väldigt tydliga med det. Så det är extremt modigt av dem att de ändå har vågat vittna om hur förhållandena i branschen är, säger Elinor Torp.

Hur gick du tillväga för att få dem att tala med dig?

– Man får aldrig intervjua dem på jobbet, det kan vara för farligt för dem. Fotografen och jag ägnade i början mycket tid åt att åka omkring i industriområden, bland byggarbetsplatser och ut till förorter där arbetsgivarna huserar arbetsplatserna i knökfulla lägenheter. Då la vi bort kamera och block och låtsades behöva hjälp med en trasig bil och medan fotografen pratade så såg jag med egna ögon hur människorna sov på arbetsplatserna, i bilverkstäder och i gamla uttjänta industrilokaler. Nästa steg var att hitta människor som vågade vittna. När jag väl fick en person att prata med mig öppet, en person som bott 4,5 år i sin arbetsgivares garage, öppnade han upp vägar till fler som ville berätta. Och så har det fortsatt så. Chilo, Magdalena Anderssons städerska och en av de centrala karaktärerna i boken, lärde jag känna när hon satt i Migrationsverkets förvar.

– Att få någon att öppna sig och komma fram till beslutet att ställa upp öppet tar tid och går inte att skynda fram. Det handlar helt om förtroende och tillit till oss journalister. Jag ville också att personerna jag intervjuade skulle ha slutat hos de värsta arbetsgivarna innan publicering, så att de inte råkar illa ut.

För att skydda sina källor, men också för att hon vill berätta människonära om problemen och om systemfelet på en politisk nivå har hon valt att inte namnge enskilda kriminella företagare.

-Jag har väldigt medvetet tvättat bort namnen på förbrytarna i bägge mina böcker som handlar om arbetslivskriminalitet, säger hon.

I boken lyfter du särskilt fram kvinnorna inom städbranschen. Är det någon särskild person som har berört dig extra mycket?

– Chilo är ju otroligt modig, hennes berättelse har verkligen berört mig. Men också Jolyne, som iklädd sin Samhalluniform hoppade från ett höghus i Eslöv och tog sitt liv. Samhall är hundra procent ägt av staten. De dumpar priserna vilket leder till att de seriösa städbolagen är chanslösa om Samhall är med i anbudsgivningarna. Kvar hos upphandlarna ute i kommunerna är ofta enbart Samhall och kriminella städbolag. Så kan vi ju inte ha det i Sverige! Därför tycker jag att detta är underbevakat i svensk press.

– Det här är människor som vi alla har i vår närhet, som städar våra hem och renoverar våra badrum. Det ska man vara medveten om, att det man betalar dem kan hamna rakt ner i fickan på kriminella bolag som utnyttjar sin personal. Personalen kanske inte ens får en bråkdel av vad de har blivit lovade i lön. Vi måste alla börja ta ansvar för det.

Vad tror du konsekvenserna blir om det här fortsätter, vilket samhälle får vi i förlängningen?

– Jag pratade med en åklagare som sade att vi är på väg mot Italien och i vissa bitar är vi redan där. Vi vill inte ha ett sådant samhälle där delvis maffia styr och är inne i styrelser med mutor och annan skit. Vi vill inte ha det så, vi vill inte ha det samhället.  Det har redan gått för långt men man måste ju tro att det går att göra någonting åt det.

Hur ser du på det sociala reportagets ställning i svensk journalistik?

– Det sociala reportaget är viktigare nu än någonsin. Vi lever på gamla meriter; vi har vår välfärd och Sverige är så bra och den bilden lever kvar även ute i världen, men så är det inte längre. Vi har enorma klyftor, vi har en enorm segregation. Andreas Cervenka visar ju det ovanifrån i sin bok Girig-Sverige och jag försöker visa det underifrån. För mig har det sociala reportaget aldrig varit så viktigt som det är idag.

Vem önskar du läser boken?

– Min önskan är att alla Sveriges upphandlare läser Rent åt helvete. Speciellt offentliga upphandlare inom stat, kommuner och regioner. De är våra största upphandlare och handlar med våra skattemedel. Det slarvas något enormt vid inköp även i kommunerna. Att mota bort kriminella bolag där så de inte vinner upphandlingar är enormt viktigt för att få bukt med brottsligheten. Och så vill jag att politikerna läser den såklart, och mina kollegor inom journalistiken och mediebranschen.