När iransk statspropaganda tar formen av en Legofilm och når miljontals tittare globalt, är det lätt att avfärda allt som lustig kuriosa. Det vore ett misstag. Explosive Medias virala klipp är ett skolboksexempel på hur samtida informationskrig fungerar, och varför journalister behöver ett nytt sätt att tänka om vad propaganda egentligen är.
I maj 2026 publicerade den iranska ambassaden i Sverige en AI-genererad Legofilm om mordet på Olof Palme. I klippet, som just nu har över en halv miljon visningar på X, framställs USA som skyldiga till ett av vårt lands mest mystiska och känsloladdade politiska brott. Det är absurt, men långt ifrån ett skämt.
Filmen är del av ett större kampanjutbud från gruppen Explosive Media – ett kollektiv av unga iranier som skapade memes tillsammans i en Telegram-grupp, och som sedan krigsutbrottet 2026 producerat virala propagandaklipp på uppdrag av den iranska staten. Klippen är snabba, roliga och välkalibrerade för sociala mediers algoritmer. Legogubbar som flyger stridsplan, Trump som drunknar i Epstein-dokument, George Floyd-referenser och mordet på en av Sveriges mest älskade (och hatade) politiker har alla samma syfte: att presentera och underblåsa antiamerikansk ilska hos en ny publik.
YouTube och Instagram stängde ner gruppens konton i april i år, men det stoppade så klart inte spridningen. Klippen har laddats upp av andra användare, framför allt på TikTok och X där de fått miljontals visningar. I tidningen New Yorker beskriver journalisten Kyle Chayka kampanjen som “kanske den kraftfullaste slopagandan hittills”. Uttrycket, som myntades i en filosofisk forskningsartikel av Michał Klincewicz, Mark Alfano och Amir Ebrahimi Fard, omfattar AI-genererat innehåll skapat och spritt i syfte att påverka åsikter och attityder för politiska ändamål.
Samma artikel försöker också förklara varför slopaganda är så svår att värja sig för. Den illusoriska sanningseffekten – hur upprepad exponering för ett påstående ökar dess upplevda trovärdighet – tycks närmast skräddarsydd för det nya digitala landskapet, där skala, räckvidd och hastighet är en del av försäljningsargumentet. Som forskarna noterar, med hänvisning till vad som ibland kallas Brandolinis lag: mängden energi som krävs för att bemöta desinformation är betydligt större än vad som krävs för att producera den. I slopagandans tidsålder gäller det mer än någonsin.
Men begreppet slopaganda är också värt att använda med försiktighet, inte minst för att det riskerar att bli en rubrikvänlig genväg som döljer mer än det avslöjar. Propagandaexperten Emma Briant kritiserar exempelvis att det undersäljer hur sofistikerad slutprodukten kan vara. Det för tankarna till slarvigt och lättigenkännligt AI-slask, men Explosive Medias legoklipp är motsatsen: innehåll för en västerländsk publik som behärskar memes och västerländska kulturkoder bättre än vad som borde vara möjligt för en grupp med statlig medialicens i ett land med ett av världens mest omfattande censurapparater. Och effekten kan vara explosiv.
I boken LikeWar: The Weaponization of Social Media skildrar författarna P. W. Singer och Emerson T. Brooking hur IS redan sommaren 2014, innan kalifatets utropande, använde sig av kampanjer på Twitter och Facebook som ett verktyg för att bryta ner motståndarens moral snarare än för att sprida information. Resultatet blev att amerikanska medborgare enligt undersökningar var mer rädda för terrorism 2014 än efter attackerna den 11 september 2001, trots att påverkansoperationen gällde en planerad attack mot Mosul, en stad nästan tusen mil bort. Och den irakiska armén, som faktiskt var större, kapitulerade utan strid.
Singer och Brooking visar också, med stöd av forskning från statsvetaren Thomas Zeitzoff, att samma effekt är mätbar i konflikten mellan Israel och Hamas. Om man kartlade den allmänna opinionen om Hamas i sociala medier kunde man till och med förutsäga vad Israel skulle göra härnäst – en ökning av pro-Hamas-inlägg halverade vid ett tillfälle takten på deras flygräder.
Den senare logiken har nog en starkare förklaringskraft när det gäller klippen från Explosive Media. Avsikten är defensiv: att göra det estetiskt tilltalande att hålla med Iran, åtminstone för ett ögonblick. Och i ett medielandskap där en palestinasolidarisk vänster, ett trumpkritiskt liberalt mittfält och den del av högerpopulismen som motsätter sig kriget – och, i ökande grad Trump själv – delar flöde, är det inte konstigt att det lyckas.
Här finns minst tre journalistiska fallgropar.
- Genreförväxlingen. Klippen ser ut som och sprids som satirinnehåll, men avsändaren är inte någon som vill dela sin historia utan någon som vill kontrollera den. Att göra misstaget att hänvisa till dem enbart som “virala memes” utan att kontextualisera avsändare och finansiering är att missa det viktigaste.
- Vad man kan kalla den tacksamma-fienden-fällan, eller gammal hederlig bekräftelsebias. Som jag tidigare skrev i en text för tidningen Dagens ETC: Iran kunde knappast ha valt en lättare motståndare att framställa som osympatisk. Trumpregimen är historiskt impopulär, och Israels agerande i Gaza och Libanon har återuppväckt en antiimperialistisk ilska som mestadels legat på sparlåga sedan tidigt 2000-tal. Det gör det lätt att bli sympatiskt inställd – men avsändaren är samma som terroriserar sin egen befolkning och ger statliga medieaktörer exklusiv tillgång till det öppna nätet. Propaganda kan vara effektiv och avsändaren cynisk, på en och samma gång.
- Att fokusera på klippet istället för på infrastrukturen. Vilka plattformar tjänade på spridningen? Hur länge fick kanalerna vara aktiva innan de stängdes? Vilka mekanismer utnyttjades för att göra dem virala? När konton stängs ned är det lätt att rapportera det som en lösning på problemet och låta plattformarna gå fria. Men innehållet fortsätter att spridas, och når i många fall en större publik efter nedstängningen.
Palmeklippet fungerar som ett exempel på hur lätt samtida propaganda, med stöd av ett globalt internet och en AI tränad på företrädesvis västerländsk kultur, kan skräddarsys för varje enskild nationell kontext. Det är en ny sorts infrastruktur för informationskrig som anpassar sig i realtid, och att rapportera om det kräver mer än att bara dokumentera innehållet. Det kräver att man hjälper läsarna att förstå vad innehållet är skapat för att åstadkomma.
Referenser:
Briant, Emma, intervju med BBC News, 2026.
Fritzon, Isak, ”Iransk legofilm om Palmemordet”, Aftonbladet, 2026.
Singer, P.W. & Brooking, E.T. LikeWar : the weaponization of social media. First Mariner Books edition, 2019.
Åhbeck Öhrman, Myra, ”Därför faller jag för Irans propaganda”, Dagens ETC, 2026.