Det är dags för min andra resa till Kyiv. Vi är här för att avsluta utbildningen för den första gruppen ukrainska mediechefer – ett samarbete mellan Medieinstitutet Fojo, Journalistinstitutet vid Kyiv’s nationella universitet och Stockholms Handelshögskola i Riga.
Redan från början är det tydligt att den här resan blir annorlunda. Den här gången känner jag mig som ett proffs, trots att det är bara andra gången. På perrongen i Warszawa, där tåget till Chełm ska avgå, hjälper jag ett äldre ukrainskt par som just anlänt från Frankfurt, att hitta rätt. Tåget är försenat, och en ung kvinna med en son i sex–sjuårsåldern frågar oroligt om hon kommer hinna med anslutningen till Charkiv. Jag försöker lugna henne:
– Vi har gott om tid – det är samma tåg som går till Kyiv! Medan vi väntar berättar hon hur skönt det varit att få sova en vecka i Warszawa.
– I Kharkiv går det knappt. Varningar och attacker nästan varje natt. Hon tittar på sin son, djupt försjunken i ett mobilspel, och viskar:
– Vi är oroliga för honom, förstås. Men jag och min man har bestämt oss för att stanna. Någon måste ju göra det.
Tåget rullar in. Vi omfamnar hastigt varandra – en ny bekantskap, en flyktig förbindelse, en historia jag kommer att bära med mig – och skyndar åt varsitt håll.Tåget från Chelm mot Kyiv är fullsatt, inte en enda ledig plats. Vagnen är varm men uthärdlig. I min hytt är det lugnt – vi pratar om rutiner kring gränskontroller och små vardagssaker – men från hytten intill hörs högljudda samtal. Det är yrkesmilitärer i övre femtioårsåldern, troligen på väg tillbaka i tjänst. De pratar ryska, citerar sovjetiska filmer, minns skjutövningar från gamla tider och diskuterar allt från hur man skär metall till vad man gör om man attackeras av en haj. Samtalet är intensivt, men efter gränspassagen blir det tyst i hela vagnen.
Tåget anländer punktligt 05:12. Alla som kommit med upptäcker snabbt att stationsbyggnaden är stängd – en drönar- och raketvarning har pågått sedan halv två på natten. Men jag vet hur man tar sig ut. Vid den underjordiska tunneln står en av militärerna från tåget och visar rutinerat vägen: höger mot centralstationen, vänster mot södra stationen. Han rör sig med självklarhet och lugn.
I fjärran hörs dova explosioner – luftvärnet skjuter ner drönare. Det känns ändå avlägset. Efter elva timmar och trettiotvå minuter blåses faran av. En av de längsta larmperioderna för Kyiv under hela kriget.
Det somriga Kyiv möter mig med sin skönhet. Men den här gången känns kriget mer närvarande. På eftermiddagen läser vi tillsammans med ukrainska kollegor om “Operation Spindelnät” – det är som att se en James Bond-film, men stoltheten blandas med en tyst oro. Vi vet att ett svar kommer – och det kommer snart. Men vi pratar inte om det.
På tisdagen inleder vi den sista modulen i vårt utbildningsprogram för ukrainska mediachefer. Vi är färre än när vi började – föga förvånande i ett land i krig. Någon har fått förhinder, någon är sjuk. Stämningen är god, men efter bara femton minuter går larmet. Vi fortsätter lektionen i skyddsrummet. På sätt och vis fungerar det bättre där – det är svalare än i föreläsningssalen, och utan internet blir fokuset ännu skarpare. Under dagen går vi ner flera gånger till. Larmen är korta, men återkommande.
Nätterna är märkligt lugna. Jag lyckas sova tre nätter i rad. Men på onsdag kväll varnar amerikanska ambassaden sina medborgare för kommande massiva attacker. När natten faller mullrar åskan över Kyiv – regnet slår tungt mot den heta marken. Det har varit en tryckande varm dag. Men det tar ett tag att förstå att det är åska och inte ett angrepp. Inga sirener hörs.
Torsdag kväll. Något inom mig säger att stillheten är över. Jag ligger i hotellets säng och känner hur kroppen omedvetet förbereder sig. Vid midnatt släcker jag ändå lampan – tänker att jag får sova så länge det går. Några minuter senare går larmet. Telegramgrupperna fylls av varningar: drönare, missiler, bombflyg på väg. De senare två varningar avfärdas efter en stund. Jag tar med det mest nödvändiga och kikar försiktigt ut genom fönstret innan jag går ner – det blixtrar över den mörka himlen. Långt borta hörs luftvärnets dova dunder. Ljudet kommer närmare. Jag går ner till skyddsrummet. Här finns det redan en del folk. Några har kommit ner i pyjamas, andra i badrock, men majoriteten är påklädda.
Efter en timme hör vi en kraftig explosion. Om det hörs två våningar under marken måste det vara riktigt högt. Det är otäckt, men stämningen är lugn. Ingen verkar panikslagen. Jag tänker plötsligt på min nya vyshyvanka (broderad skjorta) som ligger kvar i rummet – tråkigt om den går förlorad, men plånboken är med. Jag kan köpa en ny. Tanken flimrar förbi, nästan absurd i stunden. På sociala media fylls flödet av infernobilder – brinnande byggnader, bara några kilometer bort.
Jag skriver till en väninna som bor i ett område som ofta beskjuts – hon sitter i korridoren, ”mellan två väggar”, som hon brukar. Hon svarar att det är riktigt högljutt, att shakhederna och mopederna, som drönare kallas – kommer från alla håll, och att huset skakar, men luftvärnet verkar fungera klockrent.
Vid fyratiden på fredags morgon kommer beskedet: drönarattacken mot Kyiv är över, men risken för flyganfall kvarstår. Hotnivån bedöms som låg, så gästerna börjar sakta återvända till sina rum. På morgonen står det klart – det här var en av de största attackerna mot Ukraina hittills. Nästan hela landet låg under angrepp.
Två timmars sömn – det är allt jag fått, men ändå känner jag mig pigg. Det måste vara adrenalinet. Den röda tunnelbanelinjen är delvis utslagen på grund av spårskador på vänstra sidan av Dnipro. Många tvingas ta bussen. Trafiken är något kaotisk, men allt rullar ändå på. Och märkligt nog känner man knappt av nattens förstörelse. Den orubbliga motståndskraften visar sig igen.
Vi tar taxi till institutet. Det är programmets sista dag. Vi samlas till slut i föreläsningsalen – några är sena. Tjejen från Sumy ser piggare ut än några andra – hon är van vid värre nätter, säger hon, och lyckades faktiskt sova. Dagens session ägnas åt kommunikation i kristider. Diskussionerna flödar, alla är fokuserade och engagerade.
Föreläsningarna avslutas, certifikat delas ut, och vi firar med svenskt fika – det är ju Sveriges nationaldag idag. Någon skämtar:
– Nästa gång får du ta med en påse Ahlgrens bilar per person!
Godiset och pepparkakorna gör succé. Några blågula ballonger som vi prydde salen med spricker otåligt, men ett tappert tiotal håller sig envist kvar. Stämningen är varm. Några blir rörda till tårar. Tiden har flugit förbi. Men vi vet – vi kommer att ses igen. Och vi kommer att fortsätta stötta människor vi träffade.
Samma natt reser vi tillbaka mot Chełm. På perrongen är luften het trots att klockan är elva. Tåget är fullbokat. Det tar tid att komma ombord. I vår hytt, precis som i alla andra, delar fyra svettiga resenärer ett överhettat utrymme. Tåget står kvar länge innan vi rullar iväg.
Jag ligger där i värmen och känner hur en vrede växer inom mig. Tankarna mal: Hur kunde det bli så här? Ett krig, mitt i Europa – i över tre år. Hur kunde världen, med sin rikedom, sina resurser och sin, förhoppningsvis, klokskap, låta det fortgå? Varför gjordes det inte mer?
Kanske om världens ledare tillbringade två–tre nätter i Kyiv, Charkiv eller Sumy, om de själva upplevde det ukrainare upplever nästan dagligen – kanske skulle kriget ta slut snabbare. Eller?Jag hittar inget svar. Men när AC:n slås på, vaggas jag sakta in i sömn. Varje kilometer tar mig närmare tryggheten – gränsen till Polen. Men någon lättnad känner jag inte. Alla jag mötte i veckan – de stannar kvar.
Reseskildringen är Veronika Menjouns, Regionansvarig för Europa, som reste med tåg till Kyiv, Ukraina i juni 2025. På plats i Kyiv ledde hon det ledarskapsprogram för ukrainska mediechefer som Medieinstitutet Fojo driver tillsammans med Stockholm School of Economics i Riga och Taras Shevchenko-universitetet i Kyiv.
Programmet finansieras av Svenska Institutet.