Reseskildring: ”Jag ska aldrig tappa fokus på vad som är viktigt”

Tåget rullar in på Kyivs centralstation exakt 05:12 – SJ, släng dig i väggen! Varken krig, bombningar eller gränskontroller mellan Ukraina och Polen påverkar punktligheten. 

Trots att utegångsförbudet upphört för bara tolv minuter sedan, sjuder perrongen av liv. En ung man i militäruniform omfamnar sin nyanlända flickvän och kysser henne som om världen runtomkring inte existerade. Föräldrar välkomnar sina barn, familjer återförenas, taxiförare erbjuder skjuts, och bagagebärare står redo att erbjuda hjälp till resenärer uppför trapporna – men de flesta bär hellre sin egen packning. 

Klockan är 05:30 och vi färdas genom Kyivs mörka gator. Vid första anblicken ser staden ut precis som jag minns den från sex år sedan, men snart står det klart att så inte är fallet. Vi passerar ett område som bombats hårt – de tomma fönsterhålen och de utslagna väggarna påminner om att allt inte är som förr. 

Livet går vidare – mitt i kriget.

På söndagseftermiddagen lyser solen starkt, och våren har redan kommit långt på himlen. Jag promenerar genom centrala Kyiv och slås av dess skönhet, precis som förr. Men vid Majdan blir krigets brutalitet påtaglig. En minnesplats hedrar dem som stupat i Rysslands fullskaliga invasion. Mängden porträtt, blommor och ukrainska flaggor vittnar om den enorma förlusten. 

Gatorna sjuder av liv. Kaféer, restauranger och butiker håller öppet, och jag fascineras över hur många nya ukrainska varumärken som dykt upp. Kläder, broderier och smycken med ukrainska motiv fyller affärerna – jag måste verkligen lägga band på mig för att inte köpa mer än jag behöver. 

Jag och mitt sällskap slår oss ner på ett kafé, och återigen känns kriget för en stund avlägset. Den lilla franskinspirerade kaffebaren med rutiga bordsdukar har allt man kan önska sig – alla sorters kaffe och te, nygräddade bullar, tårtor och mycket annat. 

Vid midnatt kommer en ny påminnelse om kriget. Appen ”Trivoga” (Larm) tjuter högt, och jag hoppar ur sängen. Det är en varning för drönarattack. Jag rusar ut i korridoren för att ta skydd – principen om “två väggar” gäller. Två timmar senare ljuder signalen för att faran är över. Man lär sig snabbt att göra som lokalbefolkningen. Nästa natt, när larmet går, kollar jag först Telegramkanalerna för att se var drönarna befinner sig. Är de mer än sex kilometer bort? Då behöver jag inte ha bråttom.

Efter tre nätter av bristande sömn borrar sig en tanke in i mitt huvud: Hur orkar det ukrainska folket leva så här i mer än tre år? Jag är här på ett kort besök – men alla andra? De som måste gå till jobbet efter sömnlösa nätter, dag efter dag, månad efter månad. Hur klarar de det? Jag känner mig sliten, men våra ukrainska kollegor är pigga och fulla av energi varje morgon. När jag ställer frågan får jag svaret: “Man vänjer sig, väl.” 

Det finns många sätt att hantera krigsstressen – ett av dem är humor. Nya skämt dyker ständigt upp: ”Nu måste jag fixa manikyr och gå till frisören – jag kan ju inte se ovårdad ut om anfallet kommer.” ”Jag måste nog städa, tänk om mitt hem är ostädat när bomben slår ner.” ”Jag lagade middag när bombningarna kom och middagen blev en frukost istället.” 

Efter den 20 januari 2025 har ytterligare ett skämt spridits: ”Nattlarm för drönarattacker, och ett nytt larm när Trump vaknar – vad hittar han på denna gång?” 

Måndagen börjar med den första lektionen för mediechefer från olika delar av Ukraina. Några har tvingats fly från sina hemstäder och jobbar nu i inhemsk exil. Vissa vet inte om eller när de kommer att kunna återvända, som en deltagare från Bachmut. Alla är här för en intensiv utbildning i ledarskap, arrangerad av Fojo i samarbete med SSE i Riga och det ukrainska Journalistinstitutet vid Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyiv.  

Behovet av kunskap är stort. Kriget, tillsammans med USAID:s nyliga frysning av bistånd, har slagit hårt mot medierna, som nu måste hitta nya sätt att försörja sig. Flera chefer har ofrivilligt fått axla större ansvar när kollegor lämnat landet eller skickats till fronten, utan någon förberedelse eller möjlighet till fortbildning. Diskussionerna är många och de är livliga. 

Under simuleringsspelet – där deltagarna ska pitcha sina projekt för potentiella investerare – bubblar det av kreativitet. Idéerna strömmar in, och återigen känns det som att ingenting kan bryta ner den mänskliga viljan och uppfinningsrikedomen. 

Vi är förskonade – larmet har inte gått en enda gång under lektionstid, förutom sista dagen, då ett MIG-plan startar från en rysk flygbas. Vi går till skyddsrummet i källaren och väntar där tillsammans med tiotals studenter tills faran är över. Denna gång behövde vi bara stanna i 20 minuter, men källaren är förberedd för att kunna hålla lektioner i flera timmar. 

Under min vistelse i Kyiv passar jag på att träffa andra organisationer och partners som arbetar med media. Frysningen av det amerikanska biståndet har redan börjat skörda sina första offer – några medier har tvingats lägga ner, och många vet inte om de kommer att kunna betala löner om två–tre månader. Behovet av fortsatt finansiering för medier och civilsamhället är enormt, och framtiden är oviss. 

Men folk har inte tid att vara nedstämda. De går till jobbet, umgås, ser teaterföreställningar, går på konsert, startar nya projekt – de lever livet, trots allt. Och framför allt ger de inte upp. En uthållighet och en vilja som inte går att krossa. 

När jag lämnar Kyiv tidigt fredag morgon är det så lugnt som det kan vara, och för första gången under min vistelse har det varit tyst hela natten – inget larm. Visserligen kunde jag ändå inte sova – kroppen har lärt sig att vakna vid midnatt. 

Nu reser jag tillbaka till säkerheten, men alla jag mött under veckan stannar kvar. När jag stiger ombord på tåget ger jag mig själv ett heligt löfte: att aldrig låta mig nedslås av allt elände i världen och att aldrig tappa fokus på vad som är viktigt. Jag ska göra som ukrainarna – fortsätta, oavsett vad. 

Reseskildringen är Veronika Menjouns, Regionansvarig för Europa, som reste med tåg till Kyiv, Ukraina i mars 2025. På plats i Kyiv ledde hon det ledarskapsprogram för ukrainska mediechefer som Medieinstitutet Fojo driver tillsammans med Stockholm School of Economics i Riga och Taras Shevchenko-universitetet i Kyiv.

Programmet finansieras av Svenska Institutet.

Läs mer om Ukrainaprogrammet här.