”Det var som att hoppa ner i ett kaninhål”

Jenny Strindlöv tilldelas Wendelapriset 2025 för sin bok ”Romani kris – parallella rättegångar i Sverige”

När Jenny Strindlöv började granska den romska parallella rättskipningen, romani kris, var det som att kliva in i en värld som pågick mitt framför ögonen på alla – men som få utanför det romska miljön kände till. Nu belönas hon med Wendelapriset 2025 för boken Romani kris – parallella rättegångar i Sverige.

– Det känns väldigt roligt. Jag har lagt flera år på att förstå den här miljön och hela kulturen bakom romani kris. Då är det särskilt fint att arbetet uppmärksammas på det här sättet, säger hon.

Ett tips blev startskottet

Strindlöv berättar att hon länge hade känt till förekomsten av kris, men att hon saknade en ingång. Allt förändrades när en romsk källa kom med ett tips.

– Då var det som att hoppa rakt ner i ett kaninhål. Plötsligt upptäckte jag en hel värld med parallella rättsprocesser, en stark hederskultur och ett helt annat normsystem – ofta utspelat helt öppet på sociala medier, säger hon.

I sitt tidiga arbete följde hon bland annat processer i Malmö och Helsingborg, där personer som samtidigt arbetade med romsk inkludering i kommunen också deltog i krisförhandlingar.

– Ett exempel var en vice ordförande i Malmö stads romska råd, som också agerade krisinatori, domare, i en rättegång rörande våldtäkt mot barn. Den misstänkte mannen friades i den romska processen men dömdes senare i svensk domstol, berättar hon.

Att bygga förtroende

Som utomstående och icke-rom mötte hon inledningsvis starkt motstånd.

– Det finns ett starkt tabu kring att prata med utomstående om sådant som kan uppfattas som problem inom kulturen. Det tog tid att bygga förtroende. Samtidigt var det flera romer, framförallt kvinnor, som tidigt hörde av sig och var tacksamma för att någon äntligen brydde sig om att uppmärksamma deras verklighet. Jag har varit genuint intresserad av att förstå det här systemet ur olika perspektiv och jag tror att alla jag intervjuat har märkt det, även domarna. För dem som varit kritiska mot kris har det nog också varit lättare att prata med mig just eftersom jag inte själv är rom, säger Strindlöv.

Språket var också en utmaning. Många av de här processerna livesändes på Facebook och låg ute offentligt, men utan översättning var de svåra att följa.

– Jag hade aldrig klarat det här utan en fantastisk översättare som själv är rom och som jag har fullt förtroende för. Det var inte lätt i början – många tackade nej av rädsla för repressalier inom gruppen.

Att själv bli en del av berättelsen

Granskningen har inte varit riskfri. Hoten har varit få, men Strindlöv har på olika sätt dragits in i det hon undersökt.

– Jag blev till exempel utsatt för en falsk soc-anmälan när jag var mammaledig med min dotter. Någon påstod att hon var vanvårdad, vilket såklart var obehagligt. Jag kopplade det direkt till granskningen.

Hon har också märkt att hennes namn återkommande används i pågående konflikter och parallella rättsprocesser.

– Vissa hotar med att ”vi ska kontakta Strindlöv”, medan andra säger att de är goda vänner med mig för att slippa bli indragna i kris. Det är speciellt att själv bli en del av det man granskar, säger hon.

Metod och uthållighet

Vad kan andra journalister lära av hennes arbete?

– Framför allt att ge det tid. Att vara genuint intresserad och lyhörd. Om man bara är ute efter citat märks det direkt. Man måste vilja förstå på riktigt. Och man får vara beredd på att det man hittar kan bli något helt annat än man trodde från början, säger Strindlöv.

Hon betonar vikten av att hålla kontakten med källor även när det inte finns något akut syfte.

– Det handlar om att bygga förtroende över tid.

Ett tomrum som behövde fyllas

Boken skrev hon vid sidan av sitt arbete på Expressen.

– Det fanns ingen bok och ingen forskning, om hur kris praktiseras i Sverige i dag. Det kändes som ett hål som behövde fyllas, säger hon.

”Socialreportaget gör samhället begripligt”

Varför behövs sociala reportage?

– För att förstå ett samhällsproblem måste man också förstå människorna som lever med det. Jag kan läsa en faktaspäckad granskning, men utan en människas berättelse blir den svårare att ta till sig. Ett socialreportage gör det man vill berätta levande och begripligt, säger Strindlöv.

Och hennes förhoppning med boken är tydlig: – Jag vill att så många som möjligt ska läsa den. Staten har sin ambition att bevara kulturer, och då är det viktigt att inte fastna vid det ytliga som mat, dans och sång – utan att också förstå värderingar, synen på rättsstaten, jämställdhet och familjebildning för de är centrala beståndsdelar i människors kultur. Om man har ambitionen att romer ska ha samma möjligheter som andra i det svenska samhället har, då är det viktigt att förstå det som jag skriver om i min bok.