I slutet av 2025 blossade en debatt upp om regeringsföreträdares och statliga tjänstemäns medverkan i alternativa medier. Särskilt uppmärksammades Epoch Times podd, vilket ledde till diskussioner om ett ”krig mot journalister” och mediernas roll som ”oppositionsparti” inför valåret. Vad betyder den möjliga sammansmältningen mellan politisk makt och alternativa medier? Vilka strategier går att urskilja? Vilka faror finns det? Passeras gränsen mot DIMI, alltså inhemsk informationspåverkan och rent av desinformation?
Frågan är politiskt känslig och etiskt komplex. Regeringen och myndigheterna har rätt att välja vilka medier de talar med, men experter varnar för att manipulativ valpåverkan brukar intensifieras inom tolv månader före ett riksdagsval. Därför finns skäl att granska riskerna med att medverka i medier vars oberoende och agenda kan ifrågasättas.
Debatten visar på en låg medvetenhet om dessa risker. Samtidigt finns tecken på en strategi att misstänkliggöra traditionella medier inför valet. EU:s utrikestjänst EEAS har identifierat just detta, ”narratives discrediting traditional or mainstream media”, som ett vanligt inslag i försök till manipulativ valpåverkan runt om i Europa.
Fojo Verify är medveten om att Andreas Gustavsson själv deltagit i debatten. Både i en ledartext och ett nyhetsbrev satte han fingret på vad som kan utvecklas till en oroande trend inför valåret 2026. Här under följer en intervju med honom.
På vilket sätt är det farligt när representanter för regeringen och myndigheter uppträder i alternativa mediekanaler vars agenda inte är transparent?
– En väldigt konkret konsekvens är att Carl-Oskar Bohlin, minister som ansvarar för Sveriges civila försvar, inklusive nationens kapacitet att stå emot påverkanskampanjer och lögnaktiga budskap ämnade för polarisering, urholkar sitt eget förtroende. Men mer generellt befinner vi oss vid en brytpunkt där vi under lång tid sett vissa aktörer försöka underminera faktadriven journalistik till förmån för okritiska projekt som fungerar som megafoner för den egna ståndpunkten. Jag upplever att särskilt Sverigedemokraterna har verkat i den riktningen, men att vi nu även ser högt uppsatta representanter för Moderaterna och Kristdemokraterna fullfölja. Vad det här kan leda till ser vi i exempelvis USA, där en skrämmande stor andel av medborgarna klippts av från ett journalistiskt flöde, för att istället hamna hos algoritmernas ekokammare och icke-journalistiska medier. Det ger politiska makthavare och myndigheter möjlighet att ifrågasätta själva verkligheten, att förvandla lögnen till sanning. Som när Donald Trump ger en beskrivning om vad som hände i samband med dödsskjutningen i Minneapolis som är en renodlad fabrikation. Alldeles nyss såg jag Vita husets presschef Karoline Leavitt bemöta en reporters rimliga frågor om ICE med att denna reporter är ”partisk” och en ”vänsterklåpare”. Det är en auktoritär metod för att kontrollera information.
Hur tycker du att gränsdragningen mellan vilseledande politisk påverkan och kvalitetsjournalistik suddas ut?
– Några saker vet vi med säkerhet. Det görs inte mindre kvalitetsjournalistik, snarare mer än någonsin tidigare. Det görs samtidigt också mer propagandistiskt innehåll än någonsin tidigare, inte sällan maskerat som journalistik, oavsett om det sker i paketering som påminner om traditionell journalistik eller drar mer åt influencerhållet. Dessa två tendenser sker parallellt. Men sociala medier som distributionskanaler premierar tveklöst det senare. Inte minst är en plattform som X perfekt för den som vill amplifiera starkt agiterande, splittrande, spekulativa material. Det finns också mycket pengar att tjäna i positionerna mot det som gärna presenteras som en vänstervriden, nedtystande del av ett etablissemang som har andra lojaliteter än mot den breda majoriteten.
– Jag skulle säga att det pågår en dragkamp. Om uppmärksamhet, om förtroende, om sanningen. När en politiker som Bohlin parkerar sig i en podd hos Epoch Times, hos en programledare med tydlig koppling till allvarligt desinformativa aktörer, förändras balansen. Och när en politiker som Jimmie Åkesson avfärdar kritisk granskning med att journalister bara är soldater för vänsterliberala djupa staten, agerar han medvetet för att skada journalistiskt grundade medier.
Ser vi ett mönster här och hur skulle det kunna beskrivas i rent allmänna termer?
– Ja, vi ser definitivt ett mönster, i land efter land. Sverige är inget undantag. Det pågår en attack mot journalistiken, alltså mot journalistiken som ett fundament för att en demokrati ska vara välfungerande, och för att den lagstiftande och beslutande makten ska kunna genomlysas. Sedan finns det en skala. Ryssland har utplånat journalistiken. Turkiet kallar journalistiken för förolämpning och terror. USA har lyckats polarisera sönder den vanliga amerikanens idé att journalistiken är samhällsbärande snarare än förstörande. Sverige? Sverigedemokraterna valde väg för länge sedan. Nu hänger mycket på hur Moderaterna och Kristdemokraterna agerar. Jag tycker att vi ser illavarslande signaler.
Hur bör vi bemöta denna utveckling inför 2026, men också på längre sikt?
– Jag tror att medier har kollektivt ansvar att markera när gränser passeras. Om en minister antyder att Dagens Nyheter tar order från Sveavägen 68, då måste vi säga ifrån. Likaså om en oppositionsledare väljer att insinuant bemöta en granskning från Kvartal med att fokusera på avsändare snarare än innehåll. Det gäller att vara konsekvent. Samling kring journalistiken, kanske man kan kalla det. Sedan menar jag också att publicister måste förstå att landskapet är nytt, att det inte ens kan jämföras med förutsättningen för, säg, tio år sedan. Algoritmerna finns där. De propagandistiska eller bara opportunistiska aktörerna kommer inte att försvinna. Flöden kommer inte att återgå till hur det var förut.
”Det här tror jag är centralt, att vi alla som jobbar för journalistikens överlevnad hjälps åt att förklara att journalistikens unika kvalitet är att den är öppen, att den äger rum i växelverkan med verkligheten, att den rör sig i den riktning som fakta pekar.”
– Det betyder att journalistiken måste förklaras, på ett väldigt grundläggande plan. Vad journalistikens uppgift är, hur den fungerar, vad som skiljer den från på förhand given ideologiproduktion. Det här tror jag är centralt, att vi alla som jobbar för journalistikens överlevnad hjälps åt att förklara att journalistikens unika kvalitet är att den är öppen, att den äger rum i växelverkan med verkligheten, att den rör sig i den riktning som fakta pekar. Det ställer nya krav på publicister. Vi måste vara mer synliga, mer transparenta, mer villiga att ta dialogen – även när den handlar om att kritisera vad vi gör. Alltså: Dra en tydlig gräns mot desinformation och osakliga attacker. Men också uppvisa en ödmjukhet inför att många behöver ständiga påminnelser om varför journalistiken har ett existensberättigande, särskilt nu.