Att bevaka manosfären kräver mer än att bara dokumentera kvinnohat. När ideologi blir estetik och extremism förvandlas till memes, ställs traditionell journalistik inför helt nya utmaningar. Genom att analysera Louis Theroux senaste dokumentär utforskar vi fallgroparna i uppmärksamhetsekonomin och varför vi måste börja granska affärsmodellerna bakom de röda pillren.
I den klassiska sci-fi-filmen The Matrix från 1999 erbjuds hjälten Neo ett val mellan det blå pillret, som låter honom fortsätta leva i bekväm okunskap, och det röda, som avslöjar världens sanna natur. Det är en bild som är svår att värja sig mot, för vem vill inte vara den som ser igenom illusionen?
”Taking the red pill” som beskrivande för ett politiskt uppvaknande har blivit ett av de mest centrala begreppen på det politiska internet, särskilt för den nya extremhögern och vad som brukar kallas manosfären. Det har gett upphov till otaliga avknoppningar som det fatalistiska “black pill”, dess optimistiska motsats “white pill”, och “iron pill” för insikten att man måste lyfta skrot för att förbereda sig för kommande raskrig.
Red pill är alltså en meme i ordets ursprungliga betydelse: en kulturell enhet som replikerar sig själv, muterar och sprids. Från ett filmklipp till ett forum, från ett forum till en TikTok, från en TikTok till en världsbild. Det är den processen – memeifieringen av ideologi – som gör manosfären svår att förstå för den som försöker läsa den som en vanlig politisk rörelse. Den är inte byggd på argument i första hand, utan på estetik, igenkänning och den förföriska känslan av att vara invigd i något som andra inte förstår.
Den elfte mars släppte Netflix Inside the Manosphere, en nittio minuter lång dokumentär där den brittiske dokumentärfilmaren Louis Theroux följer några av manosfärens mest inflytelserika röster. För journalister kan den ge insikter om hur sfären fungerar, hur dess aktörer beter sig inför kameran, och vilka fallgropar som väntar den som försöker granska dem.
Manosfären är inte en enhetlig rörelse utan snarare ett ekosystem – ett löst nätverk av influencers, poddar, forum och communities – som delar vissa grundantaganden om kön och makt, men som skiljer sig åt vad gäller ton, metod och grad av extremism. I ena änden av spektrumet finns relativt mainstream självförbättringsinnehåll: rådgivning om träning, ekonomi, dating och allmänna livsråd. I andra änden har vi öppet misogyna och rasistiska röster som Andrew Tate, och antisemitiska konspirationsteorier och retorik som ligger ideologiskt nära extremhögern.
Det är viktigt att hålla isär de här lagren för att förstå hur rekryteringslogiken fungerar. Killar kan söka sig till och hamna i miljön på grund av ett intresse för aktier eller träning, lika gärna som bitterhet, ensamhet eller känslan av att samhället inte har plats för en viss sorts man. Det extrema, som väntar längre in, normaliseras som ett resultat av det.
Bevakning som behandlar hela sfären som en monolit missar lätt hur de flesta hamnar där, och kan alienera sårbara grupper ytterligare. Bevakning som, å andra sidan, behandlar den mildare delen som harmlös självförbättring, eller “boys being boys”, missar var den leder.
Inside the Manosphere visar vad som händer när traditionell journalistik möter en miljö vars affärsmodell bygger på att synas, provocera och vinna. De män som intervjuas är inte framgångsrika trots den negativa uppmärksamheten, utan på grund av den. En konfrontativ journalist har memetisk potential för dem, och det är därför Theroux lågaffektiva metod fungerar bättre än vissa kritiker tycks förstå.
Men dokumentären gör ändå ett misstag i produktionen som är värt att notera. Insprängda genom filmen finns coolt redigerade presentationsklipp av männen i slow motion, med dramatisk musik och en estetik som speglar deras självbild. Det är Netflix-formatet, uppmärksamhetsekonomin i praktiken, och en påminnelse om att journalistiska val om form och estetik aldrig är neutrala.
Det här gäller inte bara klippredigering, utan också val av citat, bilder och rubriksättning. En bild där en manfluencer ser imponerande ut är ett redaktionellt ställningstagande som kan underminera en balanserad text.
En annan fallgrop kan vara ett fokus på individer, snarare än systemet. Theroux följer ett antal infuencers från sfären som är karismatiska, extrema och lättillgängliga som berättelseobjekt. Men algoritmerna som sprider innehållet, plattformarna som tjänar på engagemanget och den sociala isolering och ekonomiska otrygghet som gör målgruppen mottaglig, stannar vid en antydan.
Båda dessa saker riskerar att spela med i, snarare än utmana, rörelsens memetiska logik. För journalister innebär det en konkret prioriteringsfråga: vems berättelse berättar vi?
Ett alternativ är att följa pengarna. Flera av dem säljer kurser till sina följare, eller driver agenturer som marknadsför sexarbetare samtidigt som de fördömer porr som omoralisk. Fresh and Fit, en av sfärens största podcasts, bjuder in kvinnor för att förnedra dem inför en publik som sedan betalar för samma kvinnors OF-innehåll (Only Fans). Sociala medier tjänar pengar på aktörernas kontroversiella klipp, som sprids även efter att de bannats från plattformen. Alla dessa är kalkylerade affärsmodeller och förtjänar att granskas därefter.
Theroux avslutar dokumentären med att konstatera att vi alla i allt högre grad lever inuti manosfären – att dess språk, logik och värderingar läcker ut i mainstreamkulturen. Det stämmer, och är kanske den viktigaste insikten att ta med sig. Det handlar inte längre om en isolerad subkultur som kan bevakas som kuriosa, utan om en kulturell infrastruktur som formar hur en hel generation unga män förstår sig själva, sina relationer och sin plats i världen.
Att rapportera om det kräver mer än att dokumentera det vidriga. Det kräver att man förstår logiken, undviker att mata den – och ställer sig frågan vem som egentligen tjänar på att just den här berättelsen berättas på just det här sättet.