Kan en karaktär från ett anti-extremismprojekt förvandlas till en maskot för samma rörelse den var avsedd att motverka? Svaret är ett rungande – och för de flesta nätaktörer föga förvånande – ja.
I januari 2026 anslöt sig en ny, oväntad meme-karaktär till extremhögerns persongalleri. Den lilahåriga tonårstjejen Amelia skapades inte ursprungligen av aktivister, utan kommer från ett digitalt undervisningspaket – Pathways: Navigating the Internet and Extremism – framtaget som en del av den engelska statens förebyggande arbete mot terrorism.
Målet var att göra unga uppmärksamma på varningsflaggor för politisk extremism. Men, som med många i grunden välmenande försök, blev resultatet snarare det motsatta.
Centralt för projektet är ett interaktivt spel där unga själva, genom karaktären Charlie, får välja hur de svarar på sociala medier och i politiska diskussioner. Amelia, en nationalistisk tonårstjej från Brindleton, positioneras tydligt i spelet som en antagonist vars retorik och försök att rekrytera spelaren att delta i invandringskritisk aktivism är avsedda att bemötas med kritik.
I januari 2026 plockades Amelia upp av internet, och genom AI-genererad konst och memes omkodades hon till en patriotisk hjältinna. Hon blev snabbt ytterhögerns nya waifu – ett begrepp hämtad från anime-subkulturer som beskriver en fiktiv kvinnlig karaktär som användare hyser en (ofta ironisk men intensiv) hängivenhet till. Genom att “adoptera” Amelia som sin maskot lyckades rörelsen med att effektivt avväpna och förlöjliga den statliga kommunikationen.
Hon har även dykt upp i svensk kontext, bland annat på (den privatdrivna) Facebooksidan Tidöavtalet, där hon används för att illustrera poänger om svensk migrationspolitik.
Amelia är ett skolboksexempel på misslyckad strategisk kommunikation, men för journalister som bevakar radikalisering och digital kultur erbjuder haveriet ändå några viktiga insikter.
När myndigheter eller ”mainstreammedia” försöker tala till unga på ett medvetet trendigt sätt uppstår ofta en reflexiv, ironisk backlash. Om motparten upplevs som en del av ett “woke” etablissemang, blir det en sport för nätkrigare att vända deras egna vapen mot dem. Att skapa en cool antagonist är därför riskabelt; internet tenderar att tycka att skurkarna är mer intressanta än de moraliska pekpinnarna.
Amelias utseende – det lila håret och den alternativa stilen – är en tydlig visuell kodning. I digitala miljöer finns en etablerad trop om den ”liberala tjejen” som både politiskt hot, motståndare och begärsobjekt. I dessa miljöer är politisk kamp också ofta en kamp om symboler och könade identiteter, och att “rekrytera” en figur som i andra sammahang skulle kodas som progressiv upplevs därför som en kulturell seger.
Journalister kan inte längre nöja sig med att spåra en symbols rötter eller dess skapares goda avsikter. Amelia visar att i memekulturens tidevarv är varje symbol, oavsett ursprung, först och främst ett råmaterial för den behärskar ironiska mekanismer.
Politiska strider online utkämpas genom estetiska identiteter, och där spelar ursprunget ingen roll. Tolkningsföreträdet tillhör den som skapar det mest delningsvänliga narrativet, och i den memetiska krigföringen är en framgångsrik bild alltid mäktigare än en saklig förklaring.
