Varför befinner sig information i kris?

Andreas Jahrehorn Önnerfors.

Fotograf: Niklas Nygren
Hem/Inlägg/Varför befinner sig information i kris?

Fojos Forskarintervju med Jutta Haider och Olof Sundin

Paradoxes of media and information literacy – the crisis of information heter en bok som ni har gett ut tidigare i år. I boken beskriver ni ett alltmer flytande informationslandskap och varför det som betraktas som ett svar på utmaningarna – ökad medie- och informationskunnighet (MIK) – också skapar motsättningar. Fojo kommer att recensera bokens innehåll utförligt, så denna intervju handlar mest om vilka lärdomar medier och journalister kan dra utifrån det tillstånd vi befinner oss i. Men låt oss ändå börja med det:

 

Faktajouren: – Varför befinner sig information i kris?

(JH och OS): – Tesen vi driver i boken är att informationens kris visserligen inte är skapad av, men förstärks av den digitala infrastrukturens villkor. Med dessa villkor menar vi kanske särskilt hur den är genomkommersialiserad och driven av popularitet, där människors interaktion i form av delningar, likes, gillamarkeringar, kommentarer och är centrala. Ju mer interaktion, desto mer synligt är allt från en tweet till en tidningsartikel. En infrastruktur som är hyperoptimerad för marknadsföring och datautvinning styr villkoren för i princip hela det offentliga samtalet. Därmed har grundläggande överenskommelser om vem som bestämmer vad som stämmer och hur satts ur spel.

I boken kännetecknar vi denna kris genom informationens fragmentering, individualisering, emotionalisering samt genom den minskande tillit som många samhällsinstitutioner världen över erfar. Fragmenteringen tar sig uttryck i korta dekontextualiserade fragment av verklighetsbeskrivningar som blandas med varandra i sociala mediers flöden och sökmotorers resultatlistor. Vi människor försöker, och uppmanas också av många aktörer, att söka vår egen kunskap, att lägga våra egna pussel av dessa fragment. Men utan en grundläggande kännedom om ett fenomen blir vi lätta offer för en tro på kunskap som en individuell skapelse. Därmed är vi inne på individualisering. Utöver en övertro på att kunskap byggs av en ensam individ kan individualisering förenklat beskrivas som att algoritmernas sätt att fungera individanpassar våra sociala medieflöden. Det kan ibland kännas skönt, men det betyder också att en strävan mot en gemensam arena för erfarenhetsutbyte byts mot individuellt anpassade flöden. Känslor väcker engagemang och identifikation, och engagemang skapar interaktion.

Vare sig fragmentering, individualisering eller emotionalisering är något nytt, men plattformarnas sätt att fungera förstärker kraftfullt dessa tendenser. Därtill ser vi en minskad generell tillit i samhället, åtminstone bland vissa grupper, och ibland på goda grunder. Fortfarande har Sverige, liksom övriga nordiska länder, en hög grad av samhällelig tillit och vi har, i alla fall inte ännu, inte alls samma problem som exempelvis USA eller många östeuropeiska länder har. Man måste också komma ihåg att hög tillit inte kan vara ett självändamål om den inte har förtjänats. Att inte ha tillit till exempelvis politiska institutioner där ett land under längre tid har misslyckats med att förtjäna tillit är förstås en legitim överlevnadsstrategi. Däremot blir den samhälleliga diskussionen otroligt svår om professionell journalistik och akademisk forskning i alla lägen kan avfärdas som tyckanden.

Faktajouren: – Ni är båda ”informationsvetare” – vad är det ni studerar?

(JH och OS): – Vi skriver om informationskrisen, men den ska förstås inte ses som isolerad utan är en del av vad som kan beskrivas som polykriser, där frågor om demokrati, rasism, misogyni är ett resultat av många pågående processer. Vi är inga epistemologer (även epistemologi/Faktajourens förklaring: ”kunskapsteori”/är spännande) så vårt intresse för kunskap och information är snarare på vad vi kan kalla för de materiella sidorna. Och då inkluderar vi digital materialitet. Vårt särskilda bidrag är att sätta fokus på intermediärernas roll. Med intermediärer avser vi det eller den som kurerar information, genom att filtrera, prioritera och presentera en hanterlig mängd av den. Vi talar om informationsinfrastrukturen som består av alla de plattformar, sökmotorer och rekommendationstjänster med vars hjälp vi i allt större utsträckning tar del av världen genom, men som även innefattar människor och deras agerande i och genom plattformarna.

Genom vår bakgrund i biblioteks- och informationsvetenskap sätter vi även in i dessa samtida fenomen i en lång historia där arkiv, bibliotek och bibliotekarier har spelat, men också fortfarande spelar, en viktig roll. Oavsett vilken intermediär vi talar om bedriver den någon form av moderering eller kontroll av tillgången. Det är naturligtvis oundvikligt, men likaså samhällsdefinierande. Därför måste vi ha ett kontinuerligt samtal om villkoren för denna kontroll av tillgång.  Hur den utförs, vilka som deltar i samtalen och vilka som styr, samt vilka effekter den får, är viktiga frågor för oss.

Faktajouren: – Vårt informations(söknings)beteende styrs av osynliga sätt att organisera information, i den digitala åldern alltmer av algoritmer. Vilka risker ligger i det?

(JH och OS): – Vår förra bok har titeln Invisible search and online search engines: the ubiquity of search in everyday life (2019) och i den är fokus ännu mer än i den senaste just på hur den digitala infrastrukturen för information tenderar att vara osynlig för människor som är en del av den. Något förenklat är det själva den teoretiska definitionen för en infrastruktur – att när den fungerar tänker vi inte på att den finns där och hur den bidrar till att forma oss. Ta infrastrukturen för elektricitet som exempel. Så länge elen levereras till våra hem som vi är vana vid är den inget som diskuteras vid frukostbordet, men när elpriserna rusar i höjden blir den en konfliktfråga vid samma frukostbord: hur länge ska vi duscha, ska golvvärmen verkligen vara på och så vidare.

På samma sätt är det med informationsinfrastrukturen. Så länge den fungerar och levererar resultat, upplevelser, kontakter eller annat innehåll som vi inte upplever som anmärkningsvärt, har vi sällan anledning att diskutera hur den fungerar. I det ligger en utmaning för oss som forskare, och det kanske vi borde svarat på i ovanstående fråga; att synliggöra det komplexa i det som verkar så enkelt. Risken med att inte problematisera infrastrukturens sätt att organisera och kontrollera information är mycket stor i ett samhälle som ständigt utsätts för desinformation, både från främmande länder, men också från grupper inom landet. Sökmotorers resultat och sociala mediers flöden ska aldrig ses som neutrala, utan som en konsekvens av medvetna beslut från plattformarna (liksom förstås av våra beteenden).

Faktajouren: – Hur ska vi kunna skapa en större tillit till den information som kommuniceras i ett demokratiskt samhälle? Går det att hitta en balans mellan vad experter, ”betrodda medier och källor” kommunicerar och människors behov att skapa mening genom berättelser? Går objektiv trovärdighet och meningsskapande att förena?

(JH och OS): – Tillitsfrågan är oerhört svår, men central. Om vi börjar med det enkla så vill vi verkligen understryka att tillit inte är en quick fix. Det är inget som etableras genom en snabbkurs i medie- och informationskunnighet. Samtidigt är medie- och informationskunnighet, särskilt de delar som handlar om att kunna värdera information, beroende av att det finns en viss grundläggande tillit i samhället. Om vi inte har en någorlunda samsyn om vilka nyhetskällor som är mer trovärdiga än andra blir källkritik i praktiken omöjlig. Om vi inte är överens om att SVT i grunden är mer trovärdig än Russia Today hjälper inte källkritik.

Samtidigt vill vi ju inte ha ett samhälle vars medborgare har en ovillkorlig tillit till samhällsinstitutionerna. Det är ju det som inte minst samhällsjournalistiken har som uppdrag; att problematisera en sådan ovillkorlig tillit. Här finns den tillitsparadox vi skriver om i boken: källkritik är en utmaning av den ovillkorliga tilliten till informationskällor, men kräver samtidigt en konstruktiv tillit till desamma. Hur löser man den knuten? I boken argumenterar vi för att skilja mellan destruktiv misstro och ett konstruktivt ifrågasättande. Ett problem menar vi är en syn på källkritik som enbart ett enkelt ifrågasättande. Om skolan lär ut, ”lita inte på någon eller något” skapas misstro snarare än ett konstruktivt ifrågasättande av det förgivettagna.

Kanske borde vi påminna oss om varifrån ordet kritik kommer? Grekiskans kritikós betyder något mer än att hitta fel. Det betyder snarare att vara kapabel att urskilja eller förmåga att bedöma. En kritiker behöver ju inte nödvändigtvis vara negativ, men i källkritiska diskussioner har de negativa aspekterna kommit att nästan helt dominera. Vi kan se i vår forskning att frågor som ”vad är dåligt med denna källa” tar över på bekostnad av frågor som ”varför borde jag rimligtvis lita på denna källa”. Det betyder förstås inte att journalister, forskare och experter i största allmänhet inte kan ha fel. Det är historien full av exempel på. Istället för förmedla en blind tro på enskilda journalister, forskare eller experter borde vi förmedla en tillit till de metoder de arbetar med och det innefattar även metoder för granskning och rättning. En tidningsartikel kan vara fel, men det innebär inte att journalistiken som system är fel.

Faktajouren: – Hur anser ni att medier och journalister skall möta dagens informationskris?

(JH och OS): – Det är ju en fråga som vi verkligen önskar vi hade svaret på. Det finns många andra forskare och journalister som har långt bättre förståelse för just journalistikens särskilda villkor och utmaningar än vi.  Med det sagt gör vi ändå ett försök. Som många har påpekat, handlar en viktig aspekt om att inte hamna i fällan om falsk balans i frågor där balans inte är möjlig. Ett exempel från i våras är när P4 Sjuhärads reporter flikade in när en som blev intervjuad beskrev Putin som diktator något i stil med: ”Nu är inte Putin här och kan försvara sig”. Samma sak gäller med klimatfrågan. Om nu det råder konsensus i forskarsamhället om de enorma riskerna med fortsatt utsläpp av koldioxid och metan, varför då ge utrymme åt en ensam röst som hävdar motsatsen? Vi vet att många medier jobbar med detta och att det finns olika försök att hitta rutiner.

En annan aspekt som är viktig är att bidra till att göra den osynliga informationens infrastruktur synlig för människor. Det finns goda exempel på hur medier jobbar med denna fråga redan idag – ta bara barnkanalen som har tagit upp detta flera gånger – men detta kritiska perspektiv måste ständigt påminnas om. Vi har kallat det i en lek med ord för sökkritik, alltså att hjälpa till att synliggöra att vi inte enbart måste ha kunskaper om källkritik som en isolerad företeelse, utan vad som gör att vi möter en viss sorts information över huvud taget.

En tredje aspekt är att reflektera över vilka konsekvenserna blir när medier spelar på de kommersiella plattformarnas villkor. I alla fall inte utan strategi som går bortom klicksiffror och som bottnar i ett samhällskonsekvenstänk.  Det är förstås svårt för kommersiell media att låta bli; det gäller ju samtidigt att vara där läsarna, lyssnarna och tittarna är. Men det finns en fara i att ytterligare förstärka sociala mediers tendens att skapa artificiella kontroverser kring ett ämne? Sedan tror vi att det är oerhört viktigt att samarbeta och lära av varandra över gränserna – mycket är sig likt i olika länder och man lära av varandra. Vilka konkreta strategier har visat sig fungera i andra länder? Varför?