Artikeln har tidigare publicerad i Dagens Nyheter 26/3 2025
Demokratins framtid står och faller med det nya informationslandskapet. Insatser för folkbildning, en stark lokaljournalistik, faktakontroller och moderering av innehåll på digitala plattformarna är av stor vikt, skriver Åsa Wikforss.
Den dramatiska utvecklingen i USA har gjort det allt svårare att förneka det forskare länge varnat för: Demokratins framtid står och faller med hur vi hanterar det nya informationslandskapet. I årets rapport konstaterar också institutet V-Dem att demokratin fortsatt är på tillbakagång globalt. Desinformation och toxisk polarisering, skriver man, används för att bereda vägen för ett systemskifte där demokratin förvandlas till en autokrati.
Att demokratins välgång beror av informationsomgivningen borde inte förvåna. Det öppna samtalet, den fria kommunikationen, utgör demokratins kärna men också dess centrala sårbarhet. När Platon argumenterade mot demokratin var det just för att han oroade sig för att människor skulle luras att rösta fram en demagog som inför tyranniet. I boken ”The paradox of democracy” (2022) diskuterar de amerikanska författarna Zac Gershberg och Sean Illing detta inre hot mot demokratin. Historien visar att ju öppnare ett samhälle är, från antikens Grekland till i dag, desto mer sårbart är det för demagogi, distraktion och spektakel.
I det perspektivet är det föga förvånande att högerextrema politiker och opinionsbildare framställer sig som yttrandefrihetens riddare. I sitt tal till nationen nyligen hävdade Trump att han bekämpat censuren och återupprättat yttrandefriheten i USA. Musk säger detsamma och ingen har missat JD Vances rasande tal i München där han hävdade att det stora hotet mot demokratin i Europa inte är Ryssland utan interna fiender som vill nedmontera yttrandefriheten.
När friheten utnyttjas för att undergräva demokratin
Som många har påpekat präglas det hela av ett häpnadsväckande hyckleri. Under det att dessa aktörer hyllar yttrandefriheten gör de vad de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Nu kan man förstås inte vänta sig att den som systematiskt använder lögnen som politiskt redskap skulle bli särskilt upprörd över att anklagas för hyckleri. Att bryta mot normerna för ett civiliserat samhälle ingår i planen. Däremot bör anklagelsen om hyckleri bekymra mer seriösa debattörer som reflexmässigt hävdar att alla försök att motarbeta den politiska lögnen utgör ett hot mot yttrandefriheten. Det föreligger helt enkelt en fundamental målkonflikt som måste tas på största allvar: Yttrandefriheten är demokratins grundbult, den måste värnas. Men vad gör vi om denna frihet används för att nedmontera demokratin?
Ett svar är att vi bör ta tjuren vid hornen och faktiskt göra vissa inskränkningar i yttrandefriheten. Det är lätt att avvisa detta som en absurditet. Vi kan väl ändå inte rädda demokratin genom att försvaga den? Men det är att göra det enkelt för sig. Går demokratin under kan vi förvänta oss betydligt större inskränkningar i yttrandefriheten och relaterade friheter – mediefriheten, den akademiska friheten och kulturens frihet. Den dramatiska utvecklingen i USA visar hur snabbt det kan gå. Nu hotas fria medier på allvar, långa listor över förbjudna ord på myndigheter har upprättats (däribland ”orättvisa” och ”kvinnlig”) och en djup tystnad sänker sig över de amerikanska universiteten av rädsla för statliga repressalier.
Om det går att skydda demokratin mot ett sådant öde genom att förbjuda vissa typer av desinformation, till exempel lögner om ett valresultat, är det därför något som bör tas på allvar. Det är värt att minnas att inget land har en obegränsad yttrandefrihet. När filosofen John Stuart Mill argumenterade för en stor yttrandefrihet konstaterade han samtidigt att denna frihet bör begränsas när ett yttrande medför stora skador. En sådan skadeprincip ligger också bakom lagstiftning mot förtal och hets mot folkgrupp, bland annat. Normalt handlar det om att skydda individen mot skador, men man skulle kunna argumentera för att skador på demokratin också bör beaktas. Resonemanget skulle likna det svenska regeringen fört när den i samband med koranbränningarna velat inskränka yttrandefriheten med hänvisning till den nationella säkerheten.
Vägen framåt: Att stärka kunskap och journalistik
Inskränkningar i yttrandefriheten ska emellertid göras med stor försiktighet och det är högst osannolikt att demokratin kan skyddas på detta sätt. Låt oss säga att den amerikanska kongressen hade infört lagstiftning som skulle förbjuda spridningen av lögnen om valresultatet 2020 och att Trump ändå hade fortsatt sprida den. Rättssystemet arbetar långsamt medan spridningen av det falska är blixtsnabb. Trump skulle bara framstå som en martyr och kämpe för yttrandefriheten (martyrskapet har han odlat med stor framgång). I dagens internetkultur skulle budskapet dessutom snabbt skifta form och kommuniceras på indirekta vis, med hjälp av kodade uttryck och bilder.
Svaret bör alltså vara ett annat: Stärk kunskapen hos folket.
Så gick det också till när den moderna demokratin växte fram för drygt hundra år sedan – oberoende medier, skola för alla och olika sorters folkbildningsinsatser var avgörande. Men det är viktigt att förstå hur svårt det är att stärka kunskapen i det nuvarande informationslandskapet.
Det pratas till exempel mycket om insatser för att skärpa det kritiska tänkandet. Det är en lösning som lägger ansvaret på individen (vilket passar techbolagen utmärkt). Utan tvekan är det viktigt att vi skärper vår kritiska förmåga och det är bra att skolorna nu tar träning i källkritik på stort allvar. Men fokuset på individbaserade lösningar missar en helt grundläggande insikt: hur pass bra vi är på kritiskt tänkande beror av kvaliteten på den information som når oss. Kritiskt tänkande handlar inte bara om att tänka logiskt utan också om att göra rimlighetsbedömningar och sådana görs alltid mot bakgrund av vad man redan tror. Om man matats med lögner (om ett valresultat, om klimatforskningen, om Ukraina, etcetera) kommer bedömningarna att vara därefter.
Det krävs därför också att vi förbättrar kvaliteten på informationsomgivningen. Här är olika typer av insatser möjliga. Det går inte att återupprätta det sena 1900-talets medielandskap, en period som sammanföll med demokratins guldålder, men vi bör göra vad vi kan för att stärka den oberoende journalistiken. Av särskild betydelse är lokaljournalistiken eftersom den står människor närmre. I USA har de senaste decennierna inneburit en mycket kraftig tillbakagång för lokalmedier och där lever stora grupper av människor nu i nyhetsöknar, områden där seriös lokaljournalistik helt saknas. Trump vann valet i 91 procent av dessa öknar.
Behovet av faktagranskning och transparens
Ekonomiskt stöd till oberoende faktakontrollerande organisationer är också viktigt. Efter att Meta böjde sig för Trump beslöt bolaget sig inte bara för att avbryta det system för moderering av innehåll man byggt upp utan också för att avsluta samarbetet med denna typ av organisationer världen över, däribland Källkritikbyrån i Sverige. Och forskning visar att faktakontroller fungerar. När experter världen över tillfrågades angav en majoritet att flaggning av opålitligt innehåll och faktakontroller skulle förbättra informationskvaliteten.
Det är givetvis avgörande att granskningen görs på ett seriöst sätt. När evidensen är stark och entydig är faktakontrollen okomplicerad, då kan det falska utpekas. Men när evidensen är ofullständig då bör man säga just det och inte landa i några tydliga slutsatser. Så jobbar också professionella faktaorganisationer. Det har hävdats att faktagranskning är politiskt motiverat eftersom den oftare utpekar desinformation från höger. Men forskning visar att detta är en reflektion av att mer desinformation kommer från denna sida av politiken, inte av att själva granskningen är skev.
Svårigheten att faktagranska ska inte heller överdrivas. När Vance sätter citationstecken runt ”desinformation”, när det talas om ”så kallade” faktakontroller, är det en sorts filosofisk propaganda av välkänt snitt från auktoritära stater. Budskapet är att det inte går att avgöra vad som är sant och falskt. Filosofen Hannah Arendt har betonat hur denna propaganda var central i 1900-talets totalitära stater. Lögnernas främsta mål var, enligt Arendt, inte att få människor att tro på dem utan att förvirra och skapa passiva medborgare som drar sig undan samhällslivet. Precis den utveckling som skett i Putins allt mer totalitära Ryssland.
Ett omdebatterat redskap för att förbättra kvaliteten hos informationsomgivningen är moderering av innehåll på de digitala plattformarna. Detta beskrivs ibland som en form av censur men det är förstås felaktigt. Censur handlar om statliga ingrepp i individens rätt att yttra sig. Techbolagen är privata aktörer och kan själva välja vad de vill upplåta sitt utrymme åt. Friheten att yttra sig innebär inte att andra är skyldiga att sprida det som sägs.
Däremot har dessa bolag en enorm makt över det offentliga samtalet och det är därför viktigt att vi för en seriös diskussion om hur de bestämmer över det innehåll vi matas med. För det är förstås så att detta innehåll alltid kureras, att algoritmer styr vad vi ser. Tanken att plattformarna fungerar som en sorts neutral anslagstavla är inte bara i grunden felaktig, den har även hjälpt techbolagen att friskriva sig från allt publicistiskt ansvar. Forskning visar också att dessa algoritmer gynnar det opålitliga och det extrema. I en studie inför det tyska valet nyligen kunde man till exempel konstatera att algoritmerna tydligt premierade innehåll till stöd för AFD.
När Musk och Vance attackerar Europa är det uppenbart vad målet är: Att skapa opinion mot existerande lagstiftning inom EU, det vill säga Digital Services Act som möjliggör viss reglering av techbolagen. X utreds just nu för brott mot DSA och riskerar stora böter. Lagen reglerar inte vad som får sägas och innebär därför inte några inskränkningar i yttrandefriheten, men den utgör visst skydd mot påverkanskampanjer och nätbrottslighet. Bland annat krävs större insyn i hur plattformarnas algoritmer fungerar och transparens om finansiering. Som det är nu vet vi inte vem som betalar för att sprida desinformation på plattformarna. Målet är alltså större öppenhet, inte mindre. Om kampanjen mot DSA lyckas står Europas demokratier skyddslösa inför techoligarkin och den anti-demokratiska propagandan. Då riskerar vi att gå samma öde till mötes som USA.
