Titel: Expertparadoxen
Författare: Emma Frans
Förlag: Bonnier Fakta
Utgiven: 2023
Emma Frans, epidemiolog på Karolinska Institutet och en av Sveriges främsta populärvetenskapliga profiler, har utkommit med boken Expertparadoxen – ska jag alltid lita på forskarna? För oss som arbetar med faktagranskning och att motverka informationspåverkan är den evidensbaserade expertkunskapen särskilt viktig att belysa. Emma Frans bok är ett slags överlevnadsguide för att navigera mellan vad experter säger, att förstå kunskapsresistens men samtidigt inte hemfalla åt faktafundamentalism.
Boken behandlar hur stort utrymme expertkunskap intar i samhället och dess påverkan, eller icke-påverkan, i den demokratiska opinionsbildningen och beslutsfattningen den bör ha. ”Expertparadoxen” lyfter fram att både ett för högt eller ett för lågt förtroende för expertis ter sig problematiskt.
Boken är indelad i olika teman där läsaren först får problematisera kring vem det egentligen är som får kalla sig expert, för att sedan i den andra delen ta del av olika orsaker till vad som hindrar oss från att lyssna på forskare. Därefter ställer författaren frågan om vi kanske lyssnar för mycket på forskarna? Eller om vi borde lyssna mer på dem. Boken avslutas med konkreta tips kring hur vi kan hantera expertparadoxen.
Mellan total tilltro och total misstro
Den samtida synen på experten och expertkunskap rör sig mellan två extremer: total tilltro eller total misstro. Under pandemin hamnade experter inom folkhälsovetenskap i tilltagande grad i skottlinjen för konspiratorisk kritik, medan andra tatuerade in deras ansikten som ett tecken på tilltro och lojalitet. För en vetenskapligt skolad modern människa intar expertens kunskap den högsta ställningen för att bilda sig en uppfattning om sakernas natur. För den som av olika skäl har anledning att ifrågasätta vetenskapen är det den raka motsatsen. Experten blir då till representant för ett system som vill avvisa, marginalisera och rensa ut eller tysta ner andra kunskapsformer. Ofta står konflikten mellan upplevda erfarenheter och vetenskaplig grund. Emma Frans varnar för sådana motsättningar och förklarar pedagogiskt och med ett tydligt språk varför verkligheten har – och måste ha – en mängd av olika schatteringar. För det första måste vi förstå hur en expert egentligen blir till och att det är en stor skillnad mellan etiketten och innehållet. I det första kapitlet förklarar Frans vad som gör en forskare till expert, till exempel akademiska studier och forskning, men kanske främst skolning i vetenskapliga metoder för att nå kunskap. Just metoden är intressant och värdefull att återkomma till. En grundläggande egenskap är att kunna utvärdera information vetenskapligt och det som ger experten förmåga att dra korrekta slutsatser. Men hur kan vi själva kontrollera att det sker på rätt sätt?
Att förneka expertkunskap
Problemet är när människor förnekar kunskapen som tagits fram och i samstämmighet utgör grunden för vetenskaplig konsensus. Kunskapsresistens sker ofta på grund av olika så kallade bias, partiska snedvridningar, till exempel att expertkunskapen inte stämmer överens med mina eller gruppens åsikter och därför avfärdas. Men värre är när förtroendet för forskningen av olika skäl brister. Här formuleras en av bokens absolut mest centrala insikter, nämligen att expertkunskap måste kunna förtjäna samhällelig tillit – det är ingenting den får av sig själv. Men denna process är ömsesidig: dels måste det finnas en samhällelig förståelse av vad expertkunskap är, dels måste experterna förstå att de verkar i ett samhälle för vilket värdet av forskningen måste kunna förklaras. En viktig del i detta är att släppa tanken om absoluta sanningar utan enträget förklara att vetenskapen är ett lärande system ”där ny kunskap stegvis införskaffas, vilket innebär att gamla uppfattningar ibland måste uppdateras” (s. 28) och utgör ”den bästa förklaringsmodellen vi har idag” (s. 30). Det innebär också att erkänna att vetenskapen kan ha fel, till exempel etiskt helt fel i att utsätta människor utan medgivande för medicinska experiment som Tuskegee-experimentet Frans beskriver (eller för vår egen svenska del, sockerexperimenten på Vipeholmsanstalten i Lund). Förtroendet experter åtnjuter kan snabbt förbrukas och i stället orsaka vetenskapsförnekelse som i sin tur kan kräva ännu fler offer.
Emma Frans beskriver utifrån en rad nutida och historiska exempel varför expertkunskap har svårt att göra sin röst hörd. Ett skäl är exempelvis att människor inte är beredda att ta till sig den för att de lagt stora summor på alternativa behandlingar. Ett annat är inomvetenskapliga hinder så som att personen som kommer på en ny metod lyckas provocera resten av sina kollegor eller helt enkelt var dålig på att nå ut. Mot dessa ”obekväma sanningar” ställer Frans de ”bekväma osanningarna”, kanske bokens bästa ordlek. Här är det i stället osanningens psykologiska attraktivitet som gör att den sprids snabbare och håller fast sig mer ihärdig än den kan motbevisas. Enkla lösningar på komplexa problem som tillskriver skuld och förklarar (falska) samband mellan orsak och verkan utan att krångla till det är ofta mer eftertraktade än forskares grubblande problematiseringar. Ett exempel som författaren ger är alternativmedicinens pseudovetenskap. Ofta tillskriver vi också upplevelsen större makt än sakkunskapen. En annan typisk fälla är gapet mellan värdering och handling. Vi vet intellektuellt att det är dåligt att flyga men gör det ändå för att vi längtar semester i ett soligt land. Det är också svårt att acceptera det personliga ansvaret för större samhälleliga problem.
Faktafundamentalism
Men de hinder som finns för att ta till sig expertkunskapen speglas av att okritiskt acceptera den, en övertro på experter. Människor kan lyssna för mycket på forskare för att de bländas av namn, titlar och priser. Andra experter är helt enkelt mycket bra på att nå ut eller de hamnar i medierna (enligt deras egen logik) därför att det de säger avviker från konsensus eller presenterar uppseendeväckande resultat. Ett annat problem uppstår i tvärsäkerheten med vilken enkla lösningar ibland föreslås. Verkligheten är komplex och ju mer vetenskapen lär sig, desto tydligare blir det att framtida landvinningar inte skördas vertikalt inom enskilda områden eller discipliner utan horisontellt genom samverkan i forskargemenskapen (den ursprungliga tanken bakom flerdisciplinära vetenskapsakademier). Ännu svårare är det när vetenskapen skall sia om framtiden som i vissa avseenden är lika oviss som att tolka mänsklighetens förhistoria. Forskare kan också förledas att hålla fast vid dåligt underbyggda resultat för att de bygger upp sin egen status kring dem. Eftersom publiceringar värderas högt ger det incitament att släppa illa underbyggda resultat ifrån sig, speciellt om det skall gå snabbt som under pandemin.
Speciellt farliga är exempel som Andrew Wakefield, vaccinationsmotståndarnas husgud, som trots att hans forskning inte gick att replikera och läkarlegitimationen drogs in fortfarande hyllas som de drabbades advokat. Han gav dem en förklaring (vaccin skapar autism) som kunde avleda från stigma och ansvarsfrågor och i stället projicera skuld på läkemedelsindustrin.
”Mängden av energi som krävs att sprida felaktiga påståenden är betydligt mindre än den energi som krävs för att dementera den”, som Frans elegant sammanfattar den så kallade ”Brandolinis lag” (som äger sin egen rätt för att förstå desinformationens logik). Andra faktorer som grumlar tilliten till forskningen är icke redovisade intressekonflikter (till exempel finansiärer) eller personliga egenskaper som överdrivet stort karisma och ego. Detta rimmar väl med idealbilden av forskaren som det banbrytande (manliga) geniet i den vita rocken som man gärna tillskriver överdrivet stora egenskaper för att kunna förnya hela forskningsfält eller behandlingsmetoder (exempelvis Macchiarini).
Teknokrati som problemens lösning?
Mot bakgrund av hur författaren beskriver både kunskapsresistensens och faktafundamentalismens mekanismer och villovägar säger det sig självt att hon inte förordar att experter borde ha mer att säga till om. Det kan vara frestande att önska sig ett större mått av teknokrati med tanke på stora samhällsutmaningar som klimatförändringarna, men samtidigt har historien visat att det inte ”finns ett korrekt svar på komplexa politiska frågeställningar” (s. 180). För det andra finns det fortfarande en mängd områden där varken individer eller samhället ”kan delegera alla beslut till experter” (s. 181). I stället är det viktigt att diskutera hur ansvar skall fördelas mellan experter (som representerar evidensbaserad kunskap) och politiker (som representerar väljarkårens opinion) i en demokrati. Forskaren bör här mer kunna agera som guide. För vårt ämnesområde är en central slutsats dock: ”För att demokratin ska fungera i dagens stora informationsflöde krävs dock en befolkning som kan skilja det trovärdiga från det som är trams” (s. 185). Med all säkerhet bidrar Emma Frans bok till denna större vision som pedagogiskt och nyttigt avslutas med ”Tio punkter som hjälper dig att bedöma forskarens trovärdighet” (s. 192–193) och viktiga sammanfattande slutord. Expertparadoxen kan lösas genom att hitta ”en bra balans i hur mycket du lyssnar på forskarna [så att] ditt liv [kan] bli mycket bättre” (s. 195). Processen liknas vid att kunna vaska guld ur slammet som utgörs både av vetenskapsförakt och övertro på experternas makt att kunna lösa alla kriser.
Kunskap om metoden ger metodisk kunskap
För mig är den centrala insikten här att allmänheten ”har tillräckliga kunskaper om vetenskaplig metodik för att kunna förstå dess förklaringar”. Vi bör ”sträva efter ett högt förtroende för den vetenskapliga metoden i stället för att fokusera på experten”, säger hon några rader senare (s. 197). Mer insikt i hantverket och verktygslådan, mindre personfokusering skulle man kunna sammanfatta det med: ”forskare [är] faktiskt inte bättre än de metoder de använder” (s. 118). Detta starka metodfokus för frågan om bedömningen av expertkunskap och kanske kunskapens generella ställning i det flytande informationslandskapet tillbaka till kanske ett av de viktigaste områdena: att tillhandahålla förståelse för hur kunskap produceras, vad som räknas som ett belägg eller bevis för att något faktiskt stämmer eller inte. Genom bättre förståelse för metoderna kan vi avfärda den typ av fiktiva orsakssammanhang som desinformation och konspirationsteorierna ovetenskapligt vävs av och effektivt sprider.
Finns det något jag hade önskat mig mer av efter läsningen av Expertparadoxen så är det delen om de tio punkterna för att bedöma expertkunskapens trovärdighet bättre. Längs med vägen kommer Emma Frans med en hel rad goda tips om hur allmänheten och de som behöver bedöma expertkunskap bättre skall gå till väga. Men det känns som att de tio punkterna inte fångar in allt som kunde sägas och att punkterna kanske kunde ha illustrerats med en (till)talande infografik. Hur som helst hjälper de oss, liksom boken i sin helhet, med den värdefulla konsten att sila kunskapens guldkorn från det sega slammet i vårt flytande informationslandskap.
