Recension av Postmodernismen (Frida Beckman, Fri Tanke, 2023)
Knappt något annat begrepp har under de senaste decennierna utsatts för så mycket kritik i samhällsdebatten som ”postmodernismen”. Men vad är det egentligen? Ett estetiskt program, ett epokbegrepp eller en samlad filosofi? Professorn i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, Frida Beckman reder i sin senaste bok ut hur det svårfångade begreppet postmodernism har definierats eller snarare inte definierats ordentligt och därför blivit en slagpåse i samhällsdebatten.
För den som är intresserad av sanningsbegreppet och dess ställning i vår samtid erbjuder Beckmans bok fördjupad förståelse. Inte minst svenska journalister har bidragit till en negativ uppfattning om vad postmodernism är, vilket manar till större varsamhet och eftertanke. Postmodernism är för vissa en ideologi som fräter sönder våra etablerade uppfattningar om sanningen, naturliga förhållanden och traditionella roller. Från högerhåll hålls tankeströmningen ansvarig för att ha främjat en destruktiv så kallad ”identitetspolitik” med negativa utväxter som ”woke”, ”politisk korrekthet” och moralisk relativism. Från vänsterhåll misstänkliggörs postmodernismen för att undergräva en samhällsanalys där de materiella villkoren borde stå i centrum. Men varför skuldbeläggs postmodernism för allting mellan att urholka den svenska skolans kärnuppdrag till att förvirra vår uppfattning av verkligheten? Är det någon som har tänkt ut en ond strategi för att manipulera oss och förstöra vår kollektiva kunskapsbas?
Orsakar samhällsanalysen samhällskollapsen? Konstruktionen av konspiratoriska kausalsammanhang
Svenska journalister har i decennier bidragit till att sprida uppfattningen om att franska filosofer i förening med nordamerikanske konstnärer avsiktligt har dragit undan mattan för upplysningens, modernitetens och rationalitetens arv. Därmed skall de ha bidragit till en samhällelig miljö där sanningsrelativism råder och enskilda sanningar anses vara lika värda enligt mottot ”anything goes”. Beckman belyser i sju kapitel hur denna ofta enkelspåriga kritik har hamnat snett då den skjutit budbärarna, inte skiljt mellan epokdiskussioner, estetiska uttryckt eller analys och antaget aktörskap. I stället har kritiken utgått från en sammanhållen rörelse eller rent av ideologi som medvetet har orsakat skada. Nödvändiga begreppsdiskussioner som dessa ägnas ett helt kapitel åt. Det som är viktigast att ta med sig är att de filosofer som associeras med postmodernism (som Lyotard och Baudrillard) analyserade trender i det moderna samhället och inte kan hållas ansvariga för dem enligt en förenklande modell av orsak och verkan. Till exempel var Lyotards analys av det kommande informationssamhället redan 1979 nästan skrämmande profetisk, men till skillnad från vad många tycks tro låg den franske filosofen inte bakom den framtida utvecklingen. Det samma gäller Baudrillards analys av att människor i allt större utsträckning konsumerar tecken i stället för verkliga varor i en avmaterialiserad digital upplevelseekonomi. Dessa kallar han för ”simulacra” (något ”i stället för”) som bildar en simulerad verklighet bortom den verkliga, en hyperverklighet. Det är fullständigt missvisande att filosofen skulle ha orsakat en samhällssituation från de första Instagramupploppen till dagens konsumtion och spridning av AI-genererad desinformation på TikTok. Han analyserade, möjligen förutspådde, megatrender vi idag behöver hantera – till exempel genom fact-checking som söker korrigera simulacrans förvrängning av verkligheten. Det samma gäller den postmoderna estetiken – om vi tänker oss att den börjar med konstnärer som Warhol, där kollage, dekonstruktion och eklektisk samtidighet av högt och lågt samexisterar i ett gemensamt uttryck. Konsten kan inte hållas ansvarig för samhällsutvecklingen utan är allt som oftast en avancerad kommentar till den. För den som hellre vill betrakta klassisk konst eller inte störas i förenklade analyser av samtiden finns det fortfarande tillräckligt mycket utrymme att slippa provoceras, menar Beckman. Tätt sammanflätat med tankar som dessa är de om själva epokbegreppet – i århundraden har människor spanat och spånat om när deras egen tid börjar och slutar och vad som skiljer renässans från medeltid eller upplysning från romantik. Så att det råder delade uppfattningar om vår egen samtid (när den nu började?) är inget konstigt men behöver inte betyda att postmodernitet verkligen innebär att (någon vill att) det moderna samhället och dess civilisatoriska landvinningar verkligen är över.
De stora berättelsernas tid är förbi och ersätts av mångfald, inte enfald
Den postmoderna analysens grundantagande är att de stora berättelsernas tid är förbi, det är inte dess uttalade mål. Av många olika skäl, bland annat för att människor genom en allt högre utbildningsnivå på en global nivå har kunnat erövra en större självständighet (både som tänkande och politiska varelser) har ett fåtal dominerande berättelser ersatts av en större mångfald. Men det behöver inte betyda att de inte är kompatibla eller inte skulle kunna samexistera. En av de viktigaste slutsatserna i boken, inte minst mot bakgrund av polariseringen i världspolitiken, är därför:
”Att lyfta fram historiska dimensioner som inte synliggjorts – till exempel att länder eller personer inte alltid bara är offer eller förövare utan ibland båda, eller att historiska skeenden bär med sig en mängd olika och ofta motsägelsefulla erfarenheter – handlar inte om moralisk relativism utan om en djupare förståelse av historiens faktiska händelser och utveckling.”
Den digitala övervakningskapitalismens konsekvenser
Om vi backar tillbaka till Lyotard så är hans framtidsanalys av informationssamhället också en högst relevant spaning om det som vi idag kämpar att förstå och hantera, den digitala så kallade övervakningskapitalismen, där våra digitala liv och interaktioner i ett fåtal övermäktiga aktörers händer kartläggs och används för att föda och förstärka den digitala konsumtionen i en evig feedbackloop. En situation där samma ägare tillåter desinformationens fria flöde på en av sina kommunikationsplattformar och å andra sidan har mäktigare satellitbaserad teknologi än enskilda stater och som kan ge både ukrainare och palestinier internet – eller inte. Att både lagstiftare, fact-checkers och journalister måste förhålla sig till denna nya verklighet är alldeles uppenbart. På ett föredömligt sätt diskuterar Beckman hur kritiken mot ”postmodernismen” som ett ont förenar både höger-, vänster- och liberala positioner i samhällsdebatten. Mot bakgrund av detta förhållningssätt som tycks vara särskilt starkt i Sverige är det uppenbart att förmågan till mer avancerade analyser ges upp och i stället sammanfaller i konspiratoriska skuldtillskrivningar. Men om alla och allting kan skyllas på ”postmodernismen” blir kritiken i slutändan menings- och verkningslös.
Att navigera i sanningslandskapet
Det kanske viktigaste kapitlet mot bakgrund av Faktajourens arbete mot desinformation är det som rätt och slätt heter ”Sanning”. Med utgångspunkt i en svensk tidningsartikel diskuterar Beckman här journalistikens ibland förenklande önskan eller konstaterande om att det inte kan råda missförstånd om enskilda händelsers sanningshalt. Men även om det är så, lyfter Beckman fram att enskilda sanningar också alltid är inbäddade i sin kontext och att de placeras in i större mediehändelsers narrativa logik. Det ”har gjort det svårare att navigera i sanningslandskapet” som har påverkats av tre trender: 1) polemiseringen och förmedlingen av falskheter (tänk Trump), 2) instrumentaliseringen och politiseringen av överflödet av information i sig (förstärkt av avsiktlig spridning av falsk information) och 3) det faktiska överflödet – det finns så enormt mycket information att det blir en nästintill omöjlig uppgift att sålla den. Förutsättningen för informationens omvandling till kunskap försämras. I denna situation behöver vi ”både fakta och vetande om vi tycker att sanningen är viktig på riktigt”. Det räcker inte med att mäta. Beckman slår ett slag för den humanistiska kunskapen som är en förutsättning för att vi kan ta hänsyn till de förutsättningar och den kontext inom vilka fakta skapas och yttras.
Lärdomar för svensk journalistik
Lärdomarna för den svenska journalistiken är många. För det första har den inte lyckats skingra begreppsförvirringen kring vad postmodernism egentligen innebär (epok, idéströmning, estetiskt uttryck – eller alla tre). För det andra har den anammat en förenklande skuldtillskrivning som tillgodoser ett brett ideologiskt spektrum från höger till vänster. Alla möjliga problem, från skolpolitik till Trump och kritiken mot Svenska Akademin under #metoo har häftats fast på den bekväma syndabocken. För det tredje har den på grund av oklarheterna i definitionen och genom att peka ut postmodernism som syndabock missat att ta till sig centrala element i en mer avancerad samhällsanalys. Detta har försvagat förståelsen för exempelvis informationssamhällets villkor för kunskapsproduktion och försenat åtgärder för att kunna bemöta den. En annan sorts förvirring är den om den påstådda sanningsrelativismen. Det är knappas postmodernismens fel att en dokumentär med stora brister och manipulativt innehåll som den om M/S Estonia har vunnit journalistiska priser och att de som utdelat dem anser det vara helt i sin ordning. Skolad i postmodern filosofi skulle man genast förstått att den levererade de tecken som åskådarna önskade konsumera, ett flöde av simulacra i hyperrealiteten, inte verkligheten. Sanningen förväxlades med den dokumentären enbart simulerade. Beckman måste gratuleras till en banbrytande bok som förhoppningsvis röjer upp bland de många missförstånd som finns om postmodernism, i synnerhet i Sverige.
