Konferensen Environmental Emergencies Across Media, 14–16 mars 2023, är ett samarbete mellan Linnéuniversitetets Centre for Intermedial and Multimodal Studies (IMS) och Kalmar Konstmuseum. På konferensen deltog forskare inom media och humaniora och konstnärer från olika discipliner för att diskutera kulturens och mediernas roll i den pågående klimat- och miljökrisen.
Av Gabriel Säll
Några dagar före IPCC släppte sin mest omfattande sammanställning av klimatforskningen hittills arrangerade Linnéuniversitetet i Kalmar konferensen Environmental Emergencies Across Media. Trots globala avtal att bromsa temperaturhöjningarna har den politiska motivationen släpat efter. Hur kultur, humaniora och medier kan bidra till att kunskap om jordens planetära nödläge får en ökad spridning har varit en viktig fråga på konferensen. Utställningen Solastalgia (25/2 – 23/4 2023) på Kalmar konstmuseum och flera av forskarpresentationerna var ett kollage av konst, litteratur och film som gestaltar en plågad, uppvärmd och borttynande värld.
Litteraturvetaren Ursula K. Heise argumenterade för att kulturens möjlighet att synliggöra klimatkrisen inte ska underskattas. Det mänskliga engagemanget är som starkast i anslutning till upplevelser som berör oss. Men engagemanget tenderar att avta och för de flesta försvinner det efter något halvår, enligt Heise. Konsten kan vara en hjälp för oss att hålla engagemanget uppe, genom att hela tiden påminna om att vi är en del i och en del av klimatkrisen.
Krisen och naturen
Med konferensens klimattema som referens till de performativa konstverken som också var en del av programmet, lyckades flera av konstnärerna göra något mer än att bara illustrera det som forskningen redan beskrivit. Konstnärerna som framträdde visade på olika sätt sårbarheter som också går att se i naturen. Genom blickar, rörelser, ord och känslor återspeglades naturens trauman i det igenkännbara. Oavsett tragedi kommer vi aldrig se en fågel gråta eller höra ett träd berätta om sitt liv. Men i låten Smells like buring planet, lyckades artisten Madame Nielsen ge en röst till artrikedomen som just nu håller på att gå förlorad. Och dansaren Elisabeth Christine Holths oroliga blick och kroppsliga krämpor runt ett stort äggliknande objekt blev en smärtsam påminnelse om vad sillgrisslorna går igenom på Stora Karlsö i Östersjön till följd av temperaturhöjningarna.
Forskare från Baltic Seabird Project har dokumenterat hur solen börjat utgöra ett existentiellt hot mot fåglarna. När de flaxar med vingarna för att släppa ut värmen från sina kroppar riskerar deras ägg att puttas över kanten från öns klippbranter varpå framtidens generationer går förlorade.
Krisen och människan
Att klimatkrisens konsekvenser slår hårt mot länder med svagare ekonomier fick miljontals pakistanier förra året uppleva, när glaciärvatten smälte och förde med sig oräkneliga människor och bostäder i översvämningarna. Hans Sternudd från Linnéuniversitetet kopplade samman hur ekonomiskt välstånd och koldioxidutsläpp hänger ihop genom en jämförelse mellan utsläppen från världens SUV:ar och det från världens länder. Om SUV:arna hade en egen nation skulle de i jämförelse med övriga länder stå för det sjätte högsta koldioxidutsläppet i världen.
Konstvetaren T. J. Demos argumenterade för att en klimaträttvisa inte går att uppnå så länge socialt och etniskt utsatta gruppers rättigheter inte också respekteras. The Red Deal är ett exempel på rörelser som Demos lyfte fram där kampen för ursprungsbefolkningars rättigheter förenas med en global klimataktivism. I The Red Deal har olika rörelser hittat varandra och tillsammans lyckats växa för att öka sitt inflytande. Här såg Demos potentialen också för konsten att gå ihop med olika gräsrotsrörelser för att konkret kunna påverka de problem som konsten vill belysa. Exempel på en sådan konstellation är Forensic Architecture och deras film Environmental Racism in Death Alley.
Den interdisciplinära researchgruppen arbetar inte helt olikt granskande journalister, fast med ett visuellt uttryck som låter formen bli till evidens i rättsliga processer och som ofta lyckas förmedla komplexa problem på ett begripligt sätt. I filmen kartlägger Forensic Architecture hur fossilindustrin längs Mississippifloden i Louisiana förgiftat landskapet som i huvudsak bebos av ättlingar till slavar. Demos beskrev hur USA:s svarta befolkning som historiskt genomlidit ett genocide i den amerikanska södern idag tvingas uppleva ett ecocide i samma områden.
Med en bild från Black Lives Matters demonstrationer på Demos powerpoint presentation, laddades George Floyds sista ord ”I can’t breathe” med ytterligare en dimension av förtryck för de svarta invånarna i Death Alley.
Krisen och motståndet
Demos argumenterade för att en klimaträttvisa behöver inkludera en rättvisa för hela samhället. Men också en rättvisa för naturen. En natur som utnyttjats och dekonstruerats till den grad att vi inte längre orkar se konsekvenserna av vad vi ställt till med. Vad vi hellre gör är att låta företag som statliga Vattenfall iscensätta naturen åt oss. Detta sker till exempel under sommarmånaderna vid Nämforsen i Ångermanland, där vatten släpps ut för att illustrera det naturliga vattenflödet så som det såg ut före älven dämdes upp. Fotografen och forskaren Linda Maria Thompson har dokumenterat skådespelet när vattnet släpps på i filmen Turistvatten. Trots den brusande forsen tillåts livet inte etablera sig här före vattnet stängs av igen.
I sin föreläsning tog Thompson upp det engelska begreppet care; att hon genom sitt konstnärliga arbete vill få publiken att bry sig. Ordet care återkom hos flera föreläsare och fick även en egen panel, Care Crisis and Environmental Crisis.
Fyra forskare från Köpenhamns Universitet närmade sig begreppet från olika positioner vilket dels handlade om att formulera ett humanistiskt förhållningssätt som bygger på omsorg snarare än exploatering av jordens resurser. Men ordet care diskuterades också i sin betydelse av vård och omhändertagande, vars yrkesområden inte sällan har en marginaliserad status i samhället. Panelen närmade sig även de mer svårlösta frågorna om vem eller vilka som vår omsorg och solidaritet riktar sig till. Ifall omsorgen faktiskt är något vi ägnar oss åt, eller om det snarare är något vi bedriver för vår egen skull.
Krisen och radikaliseringen
Faktajourens Andreas Önnerfors riktade i sin föreläsning ”Between Climate Change Denial and Ecofascism: Conspiratorial Meaning-Making in the Age of the Anthropocene” uppmärksamheten mot mer extremistiska och konspiratoriska ”miljörörelser” som med utgångspunkt i fascistisk retorik binder samman idéer om den rena naturen med den rena rasen och det rena samhället. Enligt säkerhetspolisen har den så kallade ekofascismen ökat sitt inflytande i våldsbejakande radikalnationalistiska rörelser i Sverige.
Internationellt har ekofascister begått terrorattentat i form av masskjutningnar såväl i Nya Zeeland som i USA. 2020 dömdes även två män i Sverige som utgav sig för att vara ekofascister för en mordbrand. Enligt Önnerfors har klimatet börjat växa fram som den nya heta frågan för konspirationsteoretiker efter att coronapandemin och migrationspolitiken börjat avta som västvärldens mest laddade politiska ämnen.
I virrvarret av ekofascism, massutdöenden, ecocides och en rad andra samtida forskningsområden, begrepp och teorier var det tidvis svårt att hänga med i föreläsningarna och samtalen på konferensen utan en doktorsgrad i filosofi på cv:t. Därför var det något av en befrielse att det också fanns en medelålders man i räkkostym med på konferensen (Kristoffer Ørum), som med mild framtoning förklarade att han inte var någon expert på klimatområdet men att han trots allt ville göra vad han kunde för att bidra till en hållbar värld.
Vad jag i huvudsak minns från kräftmannens tal var att krabbor hade uppstått vid fem olika tillfällen genom evolutionen och att mycket tyder på att även det mänskliga släktet (om vi inte hinner utrota oss själva) också kommer utvecklas till krabbliknande varelser framöver. Kräftmannens anspråkslöshet och lugn kändes på något sätt tryggt och hoppfullt. Ett bevis på att hela mänskligheten inte drivs av ett kollektivt behov av att accelerera livet mot undergången.