Faktas förklarande eller förföriska makt?

Hem/Inlägg/Faktas förklarande eller förföriska makt?

Christian Munthe, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Spridningen av desinformation och konspirationsteorier under coronapandemin och Ukrainakriget har givit förnyad tyngd åt faktagranskning. Enligt ordboken är fakta ”ett sakförhållande som inte kan bestridas”. De falska berättelser som sprids behöver bemötas med sakupplysningar och expertkunskap som står högt i värde i nyhetsbevakningen. Men är fakta objektiva eller påverkas de av dem som samlar in och sedan tolkar dem? Är de fria från värderingar? För den journalistiska granskningen är en djupare förståelse av faktas egenskaper viktig. Det som för den ena sidan framstår som ”obestridligt” ifrågasätts av den andra. För att reda ut vårt förhållande till fakta, bad Faktajouren Christian Munthe, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, om hjälp.

Det korta svaret är att fakta är det som gör påståenden om verkligheten sanna. Filosofiskt är fakta därför oberoende av människors åsikter om den. Till vardags betraktar vi fakta som det vi har goda skäl att tro på. För att förstå verkligheten som mer än enskilda fakta tillgriper vi större teorier som förklarar sambandet mellan dem. Vetenskapen har särskilt höga krav på att metoderna för detta är beprövade och kan ifrågasättas. Motsatsen till det är när vi låter vårt önsketänkande styra faktas betydelse i att beskriva verkligheten. Värderingen av fakta sker alltså på olika sätt beroende på kontexten av kunskapsproduktion. För journalistiken är det viktigt att inte blanda ihop korten och att kunna skilja mellan olika typer av att göra anspråk på sanningen. Läs mer om olika typer av fakta här.

1. Vad är egentligen fakta? Har de ett objektivt värde och är de värderingsfria?

Faktajourens förklaring: ”Objektivt värde” betyder att något har ett eget självständigt värde utanför den som till exempel betraktar det (kallas ibland för ”objektivism”). Föreställningen om värderingsfrihet innebär att det antas finnas en absolut saklighet, att kunskap är värdeneutralt utan att påverkas av insamlarens värderingar. I forskningen kallas detta ofta för ”positivism”.

Christian Munthe:
– Med “fakta” avses inom filosofin antingen sanna påståenden eller det som gör sanna påståenden sanna – sanningsbärare eller sanningsgörare, lite förenklat. Det innebär att fakta per definition alltid har eller ger ett positivt ”sanningsvärde” (negativt sanningsvärde betyder att det är falskt). De är i övrigt värderingsfria i den mån de inte är fakta om vad som har värde (t ex sanna utsagor eller verkliga förhållanden i evaluativ ekonomi, etik, estetik, gastronomi, med mera). Det är i filosofin särskilt omstritt vilken status dessa senare slags fakta har, särskilt i vad mån de kan vara objektiva, absoluta, föremål för kunskap, med mera, och i så fall hur – detta studeras inom den så kallade metaetiken och den generella värdeteorin. Vidare kan fakta (som inte handlar om vad som har värde) ibland uppstå genom eller orsakas av människors värderingar (som är något annat än värde), till exempel när någon värdesätter en vara och därför köper den, varvid det är ett (objektivt) faktum att denna person köpt denna vara. Det finns inom filosofin en omfattande debatt/diskussion av faktas natur och olika relationer till exempelvis logik, språk, normer, känslor, med mera.

Oaktat dessa diskussioner är alla fakta i denna filosofiska mening fakta oberoende av vad människor vill, önskar eller finner bekvämt med avseende på detta – utom i det fall när det är fråga om fakta som handlar om just detta (t ex när jag tycker illa om den europeiska värmeböljans extrema temperaturer, så är detta ett faktum som beror på just att jag har denna inställning). Även i dessa fall är dock detta ett psykologiskt faktum om mig, även om jag skulle ogilla detta och föredragit att vara mindre känslig för värmen än vad jag faktiskt är.

När vi till vardags och i samhällsdebatt frågar efter eller framhåller (förmenta) fakta menar vi dock ofta något annat, nämligen vilka fakta vi har goda skäl att tro på. Vi kan ibland ha goda skäl att tro på saker som inte är fakta (eftersom även överväldigande evidens för något är förenligt med att det ändå inte är så), och ibland tror vi starkt på saker som råkar vara fakta även om vi saknar goda skäl att tro på dem (t ex när vi gissar rätt om något). Vi tror förstås också ofta på saker som inte är fakta, och som vi heller inte har goda skäl att tro på. Vi kan också ha fel om att vi har goda skäl att tro på det ena eller andra faktumet – vilket skapar utrymme för debatt om vad som är fakta i denna mening.

När vi tycker att det finns goda skäl för att något är ett faktum brukar man i filosofin säga att vi har en särskild sorts ”epistemisk” (positiv eller ”affirmerande”) värdering av det påstående eller sakförhållande som, om det vore sant/verkligt, skulle göra det till fakta i den filosofiska meningen. I den mån vi har goda skäl att tro på att något har (något sorts) värde, kommer dessa vara skäl som (per definition inte är värderingsfria), samma gäller när vi tror att vi har goda skäl att tro på dessa slags fakta. Detta leder tillbaka till de filosofiska diskussionerna i metaetik och generell värdeteori som redan nämnts, men nu inom ramen för en debatt om vad vi kan ha godas skäl att tro på, hur och på vilket sätt detta förhåller sig till annat vi tror på och tycker oss veta.

2. Varför är vi så fokuserade på faktas förklarande makt? Vilka alternativ till att förlita sig på fakta finns det?

Christian Munthe:
– Om vi vill kunna föreställa oss något mer om verkligheten än bara enskilda fakta om enstaka ting, krävs att vi formulerar generella uppfattningar (teorier) om hela ansamlingar av fakta, t ex när vi skriver en ordbok, ritar en karta, upprättar en formel som kan anvisas för en massa olika sorters beräkningar, formulerar en teori om hur man kan behandla en viss sjukdom, eller frågar oss hur det kan komma sig att universum är så inrättat att vi ställer oss denna fråga. Dessa teorier innehåller just idéer om hur olika fakta hänger ihop, begreppsligt, statistiskt, kausalt, logiskt, med mera. Därmed blir frågan om vilken teori om sådana samband som är sann (beskriver eller utgör fakta i filosofisk mening) och vilken vi har goda skäl att tro på är sann. När det gäller vetenskapen är ambitionen vad gäller detta slags teorier och kravet på vad som kan räknas som goda skäl extra högt ställda – det är detta som är poängen med vetenskap, att den ska hjälpa oss förbi de många blindskär som ofta leder oss fel i vardagligt tänkande kring stora, komplexa förhållanden. Då får också teorierna en avgörande roll för vad vi ska anse som fakta även i enstaka fall, eftersom teorierna förklarar varför en viss metod mer sannolikt än andra metoder leder till sanna uppfattningar. Dessa blir sedan de observationer som används för att utveckla och pröva än mer avancerade teorier. Vetenskapens teorier blir därmed ofta mycket invecklade och komplexa, där utforskningen av vad som är fakta och inte beror på långt fler faktorer och tar hänsyn till långt fler felkällor än vårt vardagliga tänkande, och därför kräver avancerade metoder och kollektivt samarbete.

Ett alternativ till detta förhållningssätt till fakta är det som kommer till uttryck när vi bildar uppfattningar utan den typ av kritisk kontroll för olika felkällor som vetenskapen är ett extremt uttryck för, och då låter våra önskemål om vad som är fakta få ett större inflytande. Psykologivetenskapen har beskrivit att stora delar av vårt vardagstänkande styrs mycket av sådana källor, där vi helst anpassar vad vi uppfattar som fakta till vad vi finner bekvämt eller som passar hur vi önskar att det skulle vara. Detta slags ”önsketänkande” har ibland även fått stor makt över olika grenar av vetenskapen via politiken, med Lysenkos genetiska teorier i Sovjetunionen och rasbiologins ställning i Nazi-Tyskland som välkända exempel. Men även idag förekommer ofta stöd för vetenskapligt ogrundade uppfattningar på grund av för politiska gruppers önsketänkande om vilka konsekvenser deras politik skulle få.

3. Hur skiljer sig fakta från andra former av insikt/kunskap så som ”intuition”, ”sunt förnuft”, ”beprövad erfarenhet”, ”empiri” eller ”evidens”?

Christian Munthe:
– Vilka krav vi ställer på att något är ett gott skäl att tro på ett visst faktum varierar beroende på vilka avsikterna med att utröna detta är. I vetenskapen är som sagt kraven mycket högt ställda, och vissa av dess grenar, som matematik och logik, extremt högt. Det beror på vetenskapens höga teoretiska ambitionsnivå. I vardagslivet är kraven betydligt lägre, och vi ser som regel inga behov av att kunna åberopa teoretiska förklaringar till varför vi tror det vi tror. Det beror dels på att våra vardagsuppfattningar ofta är ganska obestämda och att det ofta inte gör så mycket om de inte stämmer exakt. Men till vardags tar vi också ofta hjälp av besked från auktoriteter – experter – som vi litar på har ett mer utvecklat kunnande än vi själva. Denna tillit kan också ses som en sorts värdering, som då alltså kan få stort inflytande över vad vi tror är fakta. Samtidigt kan denna tillit uppstå av en massa olika orsaker, långt ifrån alltid därför att vi kritiskt utvärderat den vi ser som expert utifrån dennes tillförlitlighet som kunskapskälla. I många sammanhang bestäms också kraven på vad som ska gälla som fakta av praktiska förhållanden, t ex när man i sjukvården ibland använder metoder med svagt stöd därför att de verkar lovande och behandlar en allvarlig sjukdom utan fungerande behandling.

Ordet evidens betecknar alla slags förhållanden som kan anses utgöra goda skäl för att (tro att) något är fakta. Vad som kan utgöra evidens hänger sedan på dels på vilken slags fakta saken gäller, dels på vilken ambitionsnivå som finns i faktasökandet. Så fort det handlar om fakta som kan observeras eller undersökas med observation, krävs empirisk evidens. Handlar det om t ex matematik eller logik är evidensen av annat slag. Intuition, i meningen att spontant gissa utifrån en ”magkänsla”, kan förstås (om man ha tur) leda en rätt (dvs till fakta i den filosofiska meningen), men sällan till goda skäl för att (tro att) detta är fakta: jag gissade rätt därför att jag gissade imponerar nog inte på många som betvivlar att jag verkligen gissat rätt.

Sunt förnuft brukar ses som en särskilt utvecklad slags intuition, där denna prövas mot en individs eller grupps samlade vardagserfarenheter, utan att därmed utsätta dessa för någon mer systematisk prövning. Detta använder vi ofta till vardags, där det förstås kan leda oss hyggligt rätt så länge vi är ”på hemmaplan”, men återigen är det svårt att se det som evidens för det vi kommer fram till, även det sunda förnuftet ibland kan grunda vardagsförklaringar av enklare ting. Det sunda förnuftet kommer dock på skam så fort vi försöker lösa tvister om vad som är fakta utifrån skilda vardagserfarenheter som ”drar åt olika håll”. Uppfattningen om vad som är sunt i det sunda förnuftet är också på ett uppenbart sätt knutet till känslor och värderingar som kan skilja sig åt mycket även om erfarenheten i övrigt är delad. Beprövad erfarenhet är när man på ett systematiskt sätt samlar information om något, för att på så vis få grund för att formulera mer avancerade hypoteser, eller så gott det går pröva hypoteser som är svåra att utforska med mer avancerad vetenskaplig metod. Detta är en vanlig evidensform inom t ex sjukvården i avsaknad av kontrollerat experimentell evidens som kan ge skäl at tro att vissa fakta orsakar andra fakta (och att detta samband därför är ett faktum). I synnerhet naturvetenskapen, och områden som använder dess metoder, använder sig av en kombination av systematiserad beprövad erfarenhet och kontrollerade experiment för att vidareutveckla sina teorier, och därmed vilka förklaringar vi kan åberopa för att tro på olika fakta även i politik och vardagsliv.