Estonia – dokumentären som förändrar allt?

I en krönika i DN skrev Janne Josefsson nyligen att den prisbelönade dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” (2020–2022) ”slog sönder skallen på den svenska journalistkåren”. Hur var det möjligt att ”dokumentären som spred konspirationsteorier om fartygskatastrofen” kunde vinna juryns gillande både för Stora Journalistpriset och Kristallen? Brister den svenska journalistikens rutiner för intern kvalitetsgranskning? Och hur manipulerades dokumentären som journalistisk genre för att framföra allt annat än evidensbaserat innehåll? Vilka konsekvenser för den svenska journalistiken kan dras av haveriet? Faktajouren samtalade med Janne Josefsson om ärlighet, evidens, dokumentärfilmen som genre och den svenska journalistikens bristande självgranskning.

Favorithaveriet

M/S Estonia slutar inte att egga till debatt. Efter färjans förlisning 1994 blev den största civila katastrofen i svensk modern historia snabbt stoff för konspirationsteoretiskt meningsskapande. Framför allt svenska regeringen och myndigheter, till och med Svenska Kyrkan anklagades för att mörklägga haveriets verkliga orsaker. Likt Palmemordet sällade sig en strid ström av amatörutredare för att framföra sina egna teorier som allt som oftast gick ut på att myndigheterna ljugit och att den sanna förklaringen till katastrofen på Östersjön för alltid begravts på dess botten. Böcker och dokumentärfilmer har producerats i strid ström. Med Estonia lades ytterligare en byggsten till de svenska myterna om den ”djupa staten” och blev särskild populär bland dem som anade korruption, manipulation och sammansvärjningar från högsta ort. I synnerhet bland den svenska populistiska högern är Estonia ett favorithaveri som eldar evighetsmaskinen av konspiratoriska katastroftankar och undergångsretorik om den stundande systemkollapsen och den svenska regeringens svek mot det egna folket. Att mot denna bakgrund producera serien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” måste ha varit lockande för dokumentärfilmaren Henrik Evertsson som tillsammans med juryn för Stora Journalistpriset 2021 utsågs till ”årets förvillare” av Föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Prisbelönta konspirationsteorier?

Filter publicerade i november 2020, strax efter det att dokumentärserien släpptes, den långa granskningen ”Bländverk”, som sammanfattar kunskapsläget om M/S Estonia och argumenterade för att den nya dokumentären ”gav liv åt sedan länge avfärdade skrönor”. I december 2020 röt en grupp av tio tidigare pristagare för Stora Journalistpriset till i en debattartikel i DN, däribland Janne Josefsson. Författarna menade att Estoniadokumentären var ”ett typexempel på konspirationsteori”, att ”kraven på ärlighet och evidens måste ställas högre” och att ”rationalitet och vetenskapligt evidenstänkande idag hotas av en irrationell tro på konspirationer”. Produktionen av dokumentärserien är inget annat än ett ”medieetiskt haveri”. Problemet är att den producerar själva budskapet. Det ”suggestiva klipparbetet” och ett selektivt urval av berättelser skapar ”känslan av att någon eller några inom statsmakten” döljer de verkliga orsakerna bakom färjans förlisning. Utrymme upplåts åt personer som torgför idéer om en ”gigantisk konspiration” som sträcker sig ”in i regering, offentliga utredningar och militär”. Likheterna till konspiratoriska berättelser om Trumps påstådda valförlust, attacken mot World Trade Center eller vaccin är slående. Frånvaron av belägg, ”tyckande, oro och substanslösa anklagelser” och undanhållande av information som skulle kunna motsäga de framförda hypoteserna manipulerar dokumentärens budskap. Författarna till debattartikeln efterlyser mer självreglering och kontroll och ställer sig frågande till prisjuryns arbete som inte får låta sig ”bländas av en aldrig så snyggt producerad konspirationsteori”.

Rättsfallet och den nya utredningen

2021 friades Evertsson och hans kompanjon från att ha brutit mot Estonialagen (eftersom man dykt vid grav-/vrakplatsen), men Hovrätten ogillade målet. Vid en ny rättslig prövning i den första instansen på hösten 2022 dömdes dokumentärfilmaren till dagsböter. Åklagaren menade då att det journalistiska intresset och allmänhetens rätt till information inte vägde tyngre än gravfriden och överklagade domen för att skärpa straffet. Ärendet är under behandling, men stödet för Evertssons journalistiska insats tycks också ha påverkat sympatin som visades för själva dokumentären – utan att faktagranska eller ifrågasätta dess egentliga innehåll. Dokumentärserien skyndade på arbetet med en ny utredning om att finna svar på hålen i M/S Estonias skrov. En preliminär rapport släpptes i januari 2023 och en 3D-modell på fartyget och dess skador skall offentliggöras.

Det var här Janne Josefsson åter reagerade. I början på februari skrev han en krönika i DN om att Evertsson ”slog sönder skallen på den svenska journalistkåren”. Krönikan tar oss tillbaka till hösten 2021 och prisutdelningen för Kristallen på Cirkus i Stockholm. Evertsson och hans två norska kollegor har just vunnit Årets granskning för Estoniadokumentären och Josefsson känner sig mer eller mindre pressad av ”framtvingad hövlighet” att resa sig och applådera. Men egentligen är dokumentärserien ”ett bländverk […], försåtligt och totalt oseriöst”. Hur var det möjligt att juryn för Bonniers stora journalistpris och Kristallen lät sig bländas, ”vad säger de och vilka slutsatser dras nu”? I stället för att hålla sig till fakta ”gavs utrymme åt personer som var kända för att föra fram den ena konspirationsteorin efter den andra”. Serien klipptes ”systematiskt, för att inte säga infernaliskt” i en riktning och blev till ”något som var intill förvillelse likt en granskande dokumentär”. Vilken konsekvensanalys ägnar sig de båda juryns medlemmar åt nu? ”Finns det någon seriös självrannsakan”, frågar Josefsson retoriskt, ”tystnaden är svar nog”. Slutligen delas det ut med den stora släggan: ”Men vad har vi för journalistkår i landet? Vem granskar den? När de inte ens själv fattar att de är lurade.”

Evidens och ärlighet varar längst – samtalet med Janne Josefsson

För Faktajouren, som utbildar svenska journalister i otillbörlig informationspåverkan och desinformation är frågor som dessa centrala för att lösa vårt uppdrag. Kan det vara så att den svenska journalistikens egen kvalitetsgranskning och egna belöningssystem släpper igenom undermåligt granskade inslag och därmed öppnar upp för att sprida desinformation? Är det möjligt att förvillas av den granskande journalistiska genrens egen form och arbetssätt utan att (våga) bedöma dess innehåll? Hur skall journalistiken granskas utan att en sådan granskning anklagas för att inkräkta på journalistiska friheter? Frågorna var många när Faktajouren fick förmånen att samtala med Janne Josefsson om konsekvensanalysen rörande Estoniadokumentärens haveri och hur liknande fall skulle kunna undvikas i framtiden.

Hur skulle man kunna undvika att en prisjury som Stora Journalistpriset eller Kristallen i framtiden gör om ett misstag som med Estoniadokumentären?

För det första är Josefsson tydlig med att han hade förväntat sig ett svar på kritiken från båda juryn, det är ”Illavarslande” att svaret uteblir.

– Det skall ju vara gräddan av journalistkåren som sitter i juryn och där sitter ju en del namnkunniga personer. Det är möjligt att man måste ha inblick i själva metodiken att jobba med TV-mediet för det är det som behövs för att skapa det som jag kallar för ”bländverket”.

Josefsson berättar om hur han redan 2004 reagerade mot när Uppdrag Granskning (UG) gjorde ett program om M/S Estonia och transporter av militär materiel (denna episod beskrivs utförligt i Fredrik Fahlmans och Mattias Göranssons Filter-reportage) Inslaget i UG berättade på ett suggestivt sätt att det fanns en koppling mellan militära transporter och själva förlisningen, vilket dock inte är fallet. När sedan Henrik Evertssons dokumentär ”Estonia – fyndet som ändrar allt” kommer 2020 anknyter den till redan etablerade uppfattningar om haveriet och dess orsaker.

– Henrik Evertsson utnyttjar TV-mediet och hittar det som slår sönder skallen på till och med grävande journalisternas jury, det vill säga, det är ett hål som tidigare inte har upptäckts. Och han bortser från, medvetet eller omedvetet eller en kombination av det, att komma med den nästintill självklara förklaringen det vill säga att den kanske när den kom ner på botten har skadats där.

Ett annat problem med dokumentärserien är vem det är som kommer till tals, menar Josefsson.

– Och så ger Evertsson då fritt spelrum för konspirationsteoretiker. Det är då man skapar det som det inte finns journalistisk grund för – folk tycker det är jävligt spännande, han är redan väldigt skicklig på det och så ger han ju då ett antal välkända konspirationsteoretiker fritt spelrum att liksom hitta på saker.

Janne Josefsson betonar att han har arbetat med radio och TV nästan hela sitt yrkesverksamma liv och också under sin tid på UG ofta internt hade anledning att reflektera om berättarteknikernas makt.

– Den stora makten ligger i berättartekniken och i det vi inte tar upp men det märker ju inte folk heller. Och tar vi inte upp det så kommer det inte fram. Och då blir det att man kan bli ohederlig.

För många år sedan såg Janne Josefsson Oliver Stones dramathriller ”JFK” (1991) och då reagerade han mot att Stone växlar mellan skådespelare och dokumentärt material och att regissören var så skicklig att ”han kan slå sönder skallen på vem som helst – till slut kan han få oss att tro att tomten dödade Kennedy”. I en spelfilm kan man få det till att CIA eller andra aktörer låg bakom mordet, men för dokumentärt material som Estoniadokumentären måste det gälla andra regler. Fyndet förändrade inte allt utan den nya preliminära rapporten visade att skadorna på fartyget uppstod på botten och att M/S Estonia kanske var sjöoduglig, ”en skandal i sig”, anser Josefsson. Tekniken i Estoniadokumentären kan liknas vid Oliver Stone.

– Det förvånar mig att journalisteliten inte inser faran med det, menar Josefsson.

Första gången Josefsson träffade Henrik Evertsson var när han hade gjort dokumentären ”Raskrigarna” (2018) som handlade om hans direkta möte med NMR. Josefsson tyckte mot bakgrund av sin egen erfarenhet i ämnet att ”Raskrigarna” var en bra film men priset för Estoniadokumentären var obegripligt. Josefsson förstår att det på grund av alla anklagelser, teorier och tidigare filmer om varför Estonia sjönk måste ha varit lockande att ta sig an ämnet och till och med ställas inför rätta för det. Han menar att det måste ha varit frestande att bidra till ett potentiellt historiskt avslöjande om en så katastrofal händelse.

– Det låter ju otroligt om den svenska regeringen eller svenska myndigheter skulle vara delaktiga i något som kan kallas för mörkläggning. Det är ju i så fall en historisk bedrift att avslöja det. Men det höll ju inte i slutändan. Det tycker jag man kunde se från början om man har inblick i hur man kan klippa och klistra och förföra en publik som man gjorde.

Men är det så att journalistkårens interna system för kvalitetsgranskning har brustit? Skall prisutdelningarna bli bättre och koppla till sig experter eller räcker det interna juryarbetet?
Josefsson berättar hur man inom SVT granskande program utvecklade något som kallades för djävulens advokat, någon som internt spelar den rollen ”för att det är väldigt svårt att se det här själv”. Engagemang, socialt patos och sanningslidelse är förvisso goda journalistiska egenskaper, men ”det är också farligt att bara gå på det för man triggas att kunna utnyttja mediet på ett ohederligt sätt.”

– Det är lättare att se det här hos andra när de gör sig skyldiga till en redigering som där man utelämnar vissa saker och förstärker andra saker än hos sig själv.

Möjligtvis beror den bristande kvalitetsgranskningen på att Estoniadokumentären producerades för en kommersiell kanal.

– Där tror jag inte de har de spärrarna över huvud taget. Men Stora Journalistprisjuryn i granskande journalistik borde väl verkligen ha andra kriterier. Vi har ju en sån otrolig makt i sig. Alltjämt har vi ju det.

Med tanke på utvecklingen av medierna, den ökande polariseringen och anklagelser mot public service måste denna makt förvaltas med varsamhet, just vad gäller dokumentärer. Josefsson tar som exempel den dokumentär om IS-kvinnor som använde sig av skådespelare för att iscensätta några av scenerna. Att försvara det ”utan att ens låta tittaren veta det utan tror att det är en verklig dokumentär det är ju att gå bananas fullständigt”.

– Det gäller ju att slå vakt om dokumentärens tillförlitlighet och därför är det viktigt att det skapas en diskussion och en debatt, en livlig debatt om varför det här kunde ske.

Nu, efter det att den nya rapporten har kommit, är det dags att ta debatten och varför det gick igenom. Men istället är det alldeles tyst, menar Josefsson.

Liksom debattartikeln från 2020 redan hävdar måste kraven på ärlighet och evidens ställas högre, men vem är det som skall ställa dessa krav?

Josefsson menar att existerande medieetiska standarder ”uppenbarligen inte räcker till”.

– Evertsson fick Stora Journalistpriset i granskning och sen Kristallen också i bästa granskning. Och att man inte ens har en livlig debatt om den här dokumentären det är ett tecken på att man inte är intresserad av den debatten. Det slår tillbaka mot väldigt många eftersom det ingick väldigt många i respektive jury […] Gör man fel så får man väl erkänna det?”

Janne Josefsson menar att han själv ofta har behövt ångra sig, att det finns tekniker i grävande journalism som går för hårt fram, till exempel dolda kameror. Själva inspelningen kan ”gangstrifiera” den som blir filmad och därför skall sådana tekniker användas med stor försiktighet och bara i exceptionella fall där det är påkallat och bara mot människor i maktposition. Medierna måste balansera mellan förtroende de åtnjuter och anklagelser om partiskhet.

– Den makten vi har måste förvaltas på ett seriöst och etiskt sätt. Och gör vi inte det drar vi undan de villkoren som måste till för att vi skall kunna fortsätta med fri och öppen granskande journalistik.

Frågan är ju då i så fall varför svensk journalistik verkar sakna kompetens inom faktagranskning?

– Just vad det gäller radio eller framför allt TV-mediet där har vi sån makt att sätta känslor i svall mer än i skriven textform, svarar Janne Josefsson.

Men hur skall man då undgå kritiken att faktagranskare lägger sig i den interna journalistiska praktiken?

Janne Josefsson tar upp exempel under #MeToo som han i princip anser var ett bra initiativ för att avslöja maktmissbruket. Men fällningarna efter #MeToo har heller inte diskuterats, till exempel dokumentären om Benny Fredriksson som genom klipp suggererade sexuella övergrepp. Först efter hans självmord klipptes dokumentären om. Men det ägde inte rum någon som helst intern självrannsakan om hur denna manipulation kunde ske. Cheferna ställer heller inte upp på intervjuer om fällda artiklar och vilket ansvar de har för konsekvenserna av sin publicering.

– Dom klarar sig ju bara eftersom journalistkåren är lojala mot sin egen sfär och det där är tragiskt.

Josefsson menar att det vore väldigt viktigt att utomstående, till exempel forskare, ställde frågor till juryn i Stora Journalistpriset och Kristallen om övervägningar bakom varför Estoniadokumentären prisades. Om man inte svarar då ”kan det ju inte vara något annat än ren rädsla”. Förvisso kan alla göra saker som i efterhand inte går att försvara, men när det har den digniteten att man prissätter dokumentären och det sen inte blir diskussioner av det tycker Janne Josefsson är ”löjligt”. Han föreslår att man skulle använda fallet på grävseminarier och ta upp det för offentlig diskussion.

Dokumentären som förändrar allt?

Utan tvekan reser den nya utredningen om Estoniahaveriet nya frågor kring dokumentärserien om det påstådda ”fyndet som ändrar allt”. Framför allt hur fakticitet och fiktion förhåller sig i det journalistiska dokumentära berättandet, vilket utrymme som ges för alternativa versioner av verkligheten och vilket ansvar journalistkåren har för att upprätthålla sunda kvalitetskriterier.

Not: Faktajouren har sökt både juryn för Stora Journalistpriset och Kristallen för en kommentar. Anders Knave från Kristallengalan svarade: ”Att kommentera enskilda historiska juryval är svårt, Kristallenjuryn är en självständig instans vars sammansättning skiftar år från år. Juryarbetet styrs inte av stiftelsen eller styrelsen utan står på egna ben och utför sin arbetsuppgift utifrån de bidrag som respektive kanalhus nominerar. Vi ser inte att vår generella konstruktion för juryarbetet brister, respektive stiftare innehar det publicistiska ansvaret för de bidrag som nomineras. Att program och filmer som nomineras och prisas fortsätter att granskas, diskuteras och debatteras är i våra ögon inte anmärkningsvärt utan helt i sin ordning.”