Mental beredskap

Vad är rädsla?

– Som jag ser det, så är det en reaktion på något som händer. En stressreaktion där till exempel hormonet kortisol aktiveras och kroppen mobiliserar för att möta det som hänt.

Vad händer med mig rent fysiskt när jag blir rädd?

– Du kan gå upp i andning, få hjärtklappning, bli darrig. Det är kroppens sätt att förbereda sig inför flykt eller försvar. Du kan också bli orolig i magen, uppleva att det smakar nickel i munnen, få tunnelseende.

Och psykiskt?

– Du vässar dig rent tankemässigt, och scannar av din omgivning ingående. Det här tar upp merparten av ditt fokus, och leder till att tidsuppfattningen förskjuts, allt går långsammare. I förlängningen kan det här leda till att du uppfattar det som att du tappar kontrollen. Ibland kan det också leda till att du gör saker du inte trodde om dig själv. Du vill se dig själv som kapabel, men om du ser en person bli misshandlad, så kanske du reagerar genom att hasta därifrån istället för att ingripa.

Kan jag kontrollera min rädsla?

– När man pratar med människor som blir exponerade för skrämmande saker i sitt arbete så är det inte så att de aldrig blir rädda. Man har istället lärt sig att använda rädslan till sin fördel. Inom Försvarsmakten använder man till exempel rädslan som ett sätt att skärpa till sig. Den dagen man inte är rädd, är den dagen då det kan gå fel, så är istället resonemanget. Känslor som rädsla och ångest har en funktion att fylla. Man ska jobba för att hantera dem istället för att förtränga dem.

Kan jag förbereda mig inför situationer som gör mig rädd?

– Ja, det går. Det handlar om att öva. Eftersom din analytiska förmåga kan bli totalt utslagen vid en akut stressreaktion, då din hjärna istället kommer vara inriktad på att registrera omgivningen, handlar det om att tänka igenom, föreställa sig och öva in hur du ska agera när det akuta händer, så att du då istället reagerar reflexmässigt.

Hur kan jag jobba med rädsla?

– Det bästa är att utsätta sig för situationer som är så lika den riktiga situationen som det bara går. Att inte undvika situationen, utan exponera sig för den och sedan utvärdera hur man hanterade den. Är våld inblandat är det ju svårt att försätta sig i den situationen, men där går det att använda sig av rollspel och övningar. Det handlar om mental beredskapsträning, att lära känna sina triggerpunkter ”När det här händer, då ska jag göra så här”. Då slipper jag fatta det beslutet när jag är i själva situationen. Det är också viktigt att skapa strukturer för hur man ska agera efter händelsen, för att då känna sig trygg. Ha tänkt igenom hur man ska dela upplevelsen med någon efteråt.

Måste jag prata med någon efter en skrämmande upplevelse?

– Självfallet inte. Men ensamhet är en fara i det här. Det som knäcker många som har gått igenom en traumatisk händelse är inte våldet eller händelsen i sig, utan känslan av maktlöshet. Att man inte har kunnat kontrollera situationen, att man har fått sin integritet kränkt. Det behöver man vanligtvis ventilera med någon, annars kan det leda till mer djupgående besvär både psykiskt och fysiskt.

Om vi är ett gäng arbetskamrater, hur kan vi jobba tillsammans med våra känslor och tankar kring situationer som gör oss rädda?

– Det här blir en allt större del av det moderna arbetslivet. Vi utsätts för allt mer, och mår mer dåligt själva, i vår ensamhet. Här är det viktigt att arbetsgivaren tar sitt ansvar i enlighet med arbetsmiljölagen. Det kan du som anställd kräva av arbetsgivaren att denne ser till att de här frågorna hålls levande på arbetsplatsen, förslagsvis genom att bjuda in en professionell samtalspartner som kan leda diskussionen.

Om jag är ensam, hur kan jag göra då?

– Då kan du söka professionell hjälp. Eller skaffa dig ett kamratstöd i form av en vän eller annan person som du kan prata och ventilera med, något som jag menar bör tillhöra den struktur av stöd du förhoppningsvis byggt upp omkring dig.

Hur viktigt är det att jag sätter ord på rädslan?

– Här finns ofta en ganska stor skepsis. Man känner sig inte sjuk, varför ska man då hålla på och rota i de här känslorna? Men grejen här är inte snackandet i sig, utan att man genom att prata om rädslan får tillbaka kontrollen. Att prata om rädslan måste dock ske på individens val, när den orkar, när den vill, när den kommit över chockfasen. Debriefing kan till exempel ske först när individen kommit igenom chockfasen. I väntan på det måste man som kollega eller chef vara lyhörd, ha lite koll på personen. Inte göra dem inkapabla, de är fortfarande oftast fullt kapabla. Men det handlar om att räcka ut en hand, kanske vänta några dygn, och sen sträcka ut handen igen.

När ska jag söka professionell hjälp?

– Det måste individen själv avgöra. Men när symptomen inverkar på ens liv ska man reagera på det, om man har svårt att sova till exempel. Här säger erfarenheten att det är bättre att söka hjälp för tidigt än för sent.

Vad kan jag förvänta mig när jag går och pratar med en professionell terapeut?

– Att gå och prata med någon behöver inte innebära behandling, det kan i vissa fall bara räcka med en bedömning. Den vanligaste orsaken till att patienter sökt hjälp hos mig är inte att de känner för mycket, utan att de själva upplever att de känner för lite. De känner sig avtrubbade och undrar om det är normalt. Därför kan jag tycka att det här med att bara få en bedömning också är en anledning att söka hjälp. För att ge personen kunskap om sitt eget mående, för går man runt och funderar på det kandet vara stressande i sig.

Är jag psykiskt sjuk om jag börjar känna mig eller må annorlunda efter en traumatisk händelse?

– Vi behöver ”avsjuklifiera” det här. Att leva med hot, hat eller trakasserier i sitt arbete är en form av överbelastning, inte alls konstigt om kroppen reagerar fysiskt eller psykiskt på det. Ofta handlar det om friska,välfungerande människor som blivit intvingade i en situation där de blivit skadade.