Kersti Forsberg: Nu organiserar vi oss mot hat och hot

4 maj, 2018
Dela

Denna artikel publicerades ursprungligen som ett debattinlägg på Medievärlden.se i samband med Pressfrihetens dag 3 maj 2018.

I dag, på Pressfrihetens dag, samlas företrädare för svenska mediehus, privata likväl som public service, för ett gemensamt seminarium tillsammans med myndighetspersoner och representanter för civilsamhället. Vi går samman på det här ganska unika viset för att diskutera konkreta strategier för att arbeta mot hatet och hoten som riktas mot journalister i Sverige.

Många svenska redaktioner har idag skapat sig ett eget skydd mot hatet och hoten för att överhuvudtaget kunna publicera det som krävs för att allmänheten ska få en rättvisande bild av sin samtid och omvärld. Men ibland blir priset orimligt högt för den enskilde journalisten eller redaktionen. Det är då det blir viktigt att vända sig till varandra för att finna styrka, och det är just detta vi vill bereda väg för. Mer organiserat samarbete kring skydd och säkerhet.

Tillsammans blir vi starkare, det vet vi. När Mathias Ståhle wallraffade sig in i Granskning Sverige och när Eskilstuna-Kuriren publicerade materialet drunknade han och redaktionen i hat och hot. Han och familjen tvingades till och med flytta hemifrån för en tid. 

EK är inget stort mediehus och man har ingen säkerhetsavdelning eller egna resurser, men på ingen tid alls ställde Expressen upp med både personal och kunskap för att stötta de utsatta kollegorna några mil bort. Samarbete gör skillnad.

Det är den typen av solidaritet journalistiken och journalisterna i Sverige behöver. Det är det här samarbetet vi behöver finna energi och kraft att utarbeta formerna för.
I stället har branschen på senare år varit duktig på att söndra sig själv och därmed ge de destruktiva rösterna luft. Efter år av diskussioner har branschen enats om ett gemensamt förslag för nytt medieetiskt system, och också tillsammans lyft blicken och blivit proaktiva i form av bland annat bygget av det nya faktagranskningsverktyget som alla redaktioner ska kunna använda.

Hur kan vi på liknande sätt jobba vidare och bli mer proaktiva, stärka enskilda journalister eller mindre redaktioner, få dem att känna ett kollektivt stöd så de orkar fortsätta trots påhopp, hot och trakasserier?

”Men vadå, så allvarlig är väl inte situationen i Sverige? Nu överdriver ni väl”.

Nej, Sverige har god pressfrihet, här finns ingen regering eller mäktig politisk ledare som aktivt påverkar rapporteringen, censurerar eller utpekar journalister som lögnaktiga. Hat och hot mot journalister har i viss form alltid funnits och lite mothugg får man tåla om man ägnar sig åt att peka ut felaktigheter och misstag, åt att granska makt av alla de slag.

Det som pågår nu är något helt annat, säger vi. Det vi upplever i Sverige just nu är något högst intelligent och organiserat, bortom tjuvnyp, smutskastning eller att någon ringer till arbetsledande chef och kräver att denne skickar ut en annan reporter som ”har en bättre bild av situationen”.

Det som pågår i Sverige just nu, liksom i övriga Europa, är organiserade kampanjer för att minska trovärdigheten för journalistik och enskilda journalister. Dessa krafter försöker inte påverka rapporteringen. De försöker få journalister och redaktioner att helt tystna och sluta rapportera.
Det här är inte ett journalistproblem. Det är ett demokratiproblem. Dessa krafter försöker rasera tilliten till vårt demokratiska system, och påverka allmänhetens världsbild. Dessa krafter vill skapa misstro, förmörka människors bild av sin omvärld, skrämmas, minska tilliten till samhällssystemet och rasera förtroende för inte bara journalister, utan även andra viktiga samhällsaktörer som politiker och polis. De vill isolera oss alla från varandra, då ensam är svag. Känns detta igen?

Att motståndarsidan är välorganiserad vet vi vid det här laget. En hatstorm med över 5 000 meddelanden på twitter visade sig komma från 26 (!) konton. I S:t Petersburg levererar avlönade trollare hatfulla kommentarer och får betalt per styck.
Hatet och hoten har i allt för stor utsträckning blivit en så naturlig del av en svensk journalists arbetsdag att gränserna för vad som är normalt, eller ens acceptabelt i ett land med så pass stark demokrati och yttrandefrihet som Sverige, för länge sedan passerats. Det här kräver vi ändring på. Nu är tiden kommen för att öka synligheten kring den här utvecklingen. Det är inte okej att bli hotad på jobbet. Inte som journalist. Inte i något jobb.

Men verkligheten är sådan att i dagens Sverige får journalister lägga allt för stor energi på att överväga den personliga insatsen i en publicering. Överväga om det är värt att utsätta sig för risken att ens namn och yrkesstolthet blir smutskastad i sociala medier, diskussionsforum eller om en mängd trakasserande mejl plötsligt börjar strömma in i mejlkorgen. I dagens Sverige får journalisten avsätta värdefull arbetstid på att polisanmäla, samla och vidarebefordra bevis, delta i polisutredning och rättegång. Och när dessa journalister, efter idogt arbete, äntligen kommit så långt att deras granskning publiceras. Ja, då får arbetsgivaren ta reportern ur tjänst. Inhysa den och dennes familj på hotell på okänd ort, i väntan på stormen. För den kommer, det vet vi nu med säkerhet.
Det finns dessutom fler varianter på förföljelse. Till exempel:
– Identitetsstöld. På sociala medier eller i verkliga livet. Mer än en journalist har fått sitt namn kapat på nätet och trots påstötningar har facebook (i alla fall hittills) vägrat ge individer möjligheten att verifiera sin profil. Företag kan göra det men inte personer.
– Påverkan på privatlivet. Ett effektivt sätt att tvinga någon att lägga sin tid och energi på anat än att granska det man inte vill se granskat. Genom att till exempel göra en orosanmälan till sociala myndigheter att journalist XX:s barn far illa tvingar man fram möten och skrivelser och orsakar enormt obehag.

Journalister gör sitt jobb, på samma vis som de har gjort i alla tider. Skillnaden nu är att det finns en organiserad motpart som medvetet försöker tysta och påverka.

Nu organiserar vi ett motstånd. För att det behövs. Och vi är övertygade om att vi är starkare tillsammans.

Kersti Forsberg
Verksamhetschef Medieinstitutet Fojo

Dela artikeln