Orden ska landa som attackplan på borden

Sista dagen, sista stunden på kursen Skriv så det känns i februari 2015. (Skrivtips från kursen här!)
Uppdrag: Skriv en text om ditt förhållande till orden.
Begränsning: Använd alla ord i en lodrät eller vågrät rad i tavlan här. Du får en kvart på dig.
Övrigt: Texten får bli hur lång eller kort som helst och formen är fri.

 

Kommunikationstavla

Resultat:

Ibland kommer de springande. De vill att jag ska plocka upp dem i famnen, föra fram dem, visa upp dem. Ibland hittar jag dem inte, jag måste ropa på dem: här är jag. Kom hit, snabbt. Det är bråttom. Jag måste uppdatera nu. Hela världen väntar andlöst på att jag ska berätta.
Orden, de där jävlarna. Det finns så många. Kan inte sortera bland dem. Har svårt att välja.
Ibland är målet så tydligt. Hemma hos dig vill jag landa, jag vill att orden ska flyga som ett attackflygplan in på ditt köksbord.
Orden, ibland är de där bara av sig själva. Då känner jag mig hemma.
*
Då och då går jag vilse i mina egna texter.
Innehållet får foga sig efter orden, glosorna mest i vägen.
Ingen vill väl ha det så.
Hur ser jag inte nu, men jag vet att berättelsen är min att äga.
Och jag ser dig och dig och alla här i rummet, har lärt mig vikten av jag. Vet att jag också vet det jag inte vet.
*
Klart att jag vill väl. Det vill väl alla journalister? Min polare, som sadlade om från pressfotograf till polis brukar försöka pränta in i skallen på sina nya kollegor: "Det finns inga elaka journalister". Det är få som tror honom. Konstigt att det måste vara så. Har vi gått vilse på vägen? Häromdagen fick vi en kommentar till en artikel med en osann rubrik på webben: "Hur fan står ni ut med er själva. Ni är till och med värre än parkeringsvakter".
Ord. Rod...er. Ja kanske. Skota hem seglen. Sätta kurs mot läsarnas hjärta. Beröra. Förmedla. Jag är rädd för ord. Kan bli fel. Ställa till skada. Aldrig avsiktligt. Men ändå.
Jag har alltid varit en bildmänniska. Det är i varje fall vad jag tror. Men när jag tänker efter på vad som berört mig mest så är det texter. Inte bilden på det lemlästade barnet efter vägen. Utan bokstäverna, orden. Berättelsen. När allt kommer omkring så har nog aldrig gråtit till enbart en bild.
Ser inte läsaren. Så vill jag inte ha det. Ser dig. Självklart. Ser ordet. Ordet som berättar mer än tusen bilder. "Myndighetsinredning." Så jävla bra. Försök att ta en sån bild!
Meningar som blir bättre av att skrivas omvänt och baklänges. "Slitning i höften, har jag inte." Har aldrig läst något liknande. Den här kursen tar avstamp i något nytt. Nu ska jag ta tag i skrivandet. Det känns kul. Jag kan.
*
någonting
ingenting
håll om mig nu
du är vägen ut
*
Hallå! Var är du? Jag har tappat bort dig. Finner inte delarna, orden som ska göra dig hel. Det som finns i huvudet kommer inte ut. Det arga får inte utlopp, ingen annan får del av det och kan hjälpa mig göra en förändring. Inte det glada heller, ingen får dela min eller någon annans lycka. Kan inte engagera, förmedla till den som läser. Fingrarna stannar upp, rör sig inte. Vill måla med klara färger, men kluddar bara svarta plumpar.
Värk. Håll om mig. Jag är liten. Värk.
Bryter.
Och sedan. Låter det komma. Tänker inte. Nu så. Jag skriver. Orden kommer. Svarta klumpar blir läsliga rader, jag pratar igen. Berättar, förmedlar, förklarar, beskriver. Text och ord är åter lycka. Som det ska, en del av det som är jag. Allt är bra.
*
Orden och jag var först inte vänner. Skolan var tung, redan från start. Men det är egentligen ingenting jag minns särskilt mycket. Konstigt. Mamma har sagt att – en dag lossnade det bara för dig. Jag vet inte exakt när, kanske i tvåan, har aldrig frågat. Men det var då jag och orden först fann varandra.
Biblioteket låg i lågstadieskolans lokaler. Det var där våra träffar startade. Där mellan grå väggar och golv. Granit, fast i linoleummatta, för det kändes så stabilt. Hyllorna stod utefter två av väggarna och ett par hyllor hade placerats rakt ut i rummet. De var fulla, så fulla att när man försökt ta ner en av böckerna, ramlade ibland ett par till ner. Det var pinsamt när de slog i golvet. Jag ville ju helst inte synas.
Jag ser nu att jag ändå måste ha varit synlig. En vitblond flicka som med glupska ögon studerade bok efter bok för och låta vissa av dem bilda ett höghus av böcker på det runda bordet. Höghuset, eller de två höghusen som det ofta blev, packades sedan i ICA-kassar som hängdes på cykeln. Hemma byggdes höghusen upp igen intill min säng. Det var lycka.
Det var starten, sedan dess vill jag bara ha mer. Mer av förväntan när boken oöppnad ligger i min hand. Mer av orden som smeks av mina hungriga ögon. Mer av den märkliga känsla av både tillfredställelse och det habegär som väckts när boken är slut.
*
ser
att det tagit slut
vet ingenting
om hur jag ska få tag i det
igen
/jag hoppar över ordet lycka
det är så fult
förstörande/
men livet kom
tillbaka
inte mindre än så
nu är jag här
och vet
vill mer nu

Jag ser på texten och det stämmer ju bra det som står där, allt är korrekt, men det är inte alls det som jag egentligen ville skriva. Jag ville något helt annat, men ingenting av det hamnade på papperet.
Känner en stark lust att stryka över alltihop med en tjock penna och sen riva papperet i småbitar som jag ska trycka långt ner i papperskorgen. Vilken lycka att bli av med det skräpet, alla menlösa formuleringar, och få börja om, skriva om.
Jag vill mer än bara fylla sidor med ord som inte berör, det har jag gjort tillräckligt nu.
*
Ord. Ord som definierar vem jag är. Ord som betyder allt. Men också begränsar.
Jag har alltid haft ett gott förhållande till ord. De har varit mina vänner. De har funnits där hos mig. Kommit till mig när jag behövt dem.

Utan ord, inget jag. Jag har länge tänkt att man är sitt språk. Man är sina ord. Visst kan jag ibland känna saker jag inte kan sätta på ord på, men det är ändå ytterst sällan. Såna känslor blir inte heller verkliga, eller möjliga att hantera och bearbeta förrän jag har satt ord på dem. Först då är jag hemma i tanken. Hemma i mig själv.

Språkutveckling och personlighetsutveckling går för mig hand i hand. De är omöjliga att skilja åt, och det var den viktigaste förklaringen till att jag ville bli svensklärare. Genom att utveckla ungdomars språk kunde jag hjälpa dem att bli mer av sig själva. Jag kunde hjälpa dem att hitta verktygen för att rakryggat kunna stäcka på sig och känna att "här är jag" och vara nöjda med det.

Det låter pretentiöst och jag inser att jag kanske drar det för långt, men i grunden håller jag fortfarande fast vid tanken. Jag är mig själv genom mina ord. Jag känner igen mig själv i orden hos dig. Men nu kan jag också se att orden begränsar mig. Inte bara för att de inte alltid räcker till utan också för att jag ibland gömmer mig bakom dem. Det är lättare att sätta ord på och analysera än att vara känslan. Orden täcker över istället för att ge svar.
Jag är mina ord. Men orden är inte alltid jag.
*
Vem är jag?
En bildmänniska så klart. Bilden är det starkaste vapnet. Så är det!
Eller är det inte så?
Ordet. Ordet står där på papperet. Så diskret. Så starkt. Så svårfångat.
Bilden. Bilden lyser upp tidningssidan. En jättebild, inte en sådan där liten bild, längst ner. Ett skrikande barn, men jag hör dig inte.
Jag vill nå fram. Med ord och bild.
Jag ser vägen. Men hur hittar jag dit?
Nu, hem med verktygslådan. Full med verktyg. Begripliga och obegripliga.
Nu börjar hantverket. Men hur?

Fotnot: Tavlan som hängde i vår kurslokal heter Kommunikationstavla och är gjord av Anita Johansson, journalist, konstnär och kursledare på Fojo.