Rapport från en lärorik resa i Östafrika

14 juni, 2018
Dela

 

Östafrika 2018, Journalistfondens stipendieresa till Uganda och Etiopien 3–14 mars, arrangerad av Fojo med Erika Bjerström som programansvarig, assisterad av Kristian Pohl, fotograf. Här är några av Kristians bilder och Erikas dagbok.

Elva dagar i Uganda och Etiopien

En bensträckare på väg från Entebbe till Kampala. Vi vill ju se Victoriasjön och känna på värmen. Träffa djur.
På kvällen kom Johan Bergqvist till vårt hotell och gav oss en fantastiskt bra och bred brief kring frågor som MR, bistånd och media. En timme, sen började vi se i kors av utmattning och hunger.
Äntligen middag. Gruppen börjar redan sitta fint ihop.
Första hela dagen i Kampala. Späckat schema, och inte nog med det: många av dagens punkter uppmanar till representativ klädsel. Lite knorr i leden men ganska snart satt slipsar och finskor på plats. Vi förvånades alla över hur stiliga vi blev. Det var helt rätt tänkt. Många vi träffar denna dag är själva väldigt måna om att visa upp en representativ sida och det känns skönt att vi inte slirar utan visar tydligt att vi respekterar de vi besöker och de institutioner de representerar.
Vi blir hämtade av vår minibuss som kör oss genom ett hektiskt men väldigt vackert Kampala. Vårt första möte är med jurister och Människorättsaktivister.
Sara Bireete som jobbar på Center for Constitutional Governance och Nicholas Opiyo från Chapter 4 sluter upp lite senare. Tillsammans med sina medarbetare berättar de ganska hårresande historier om hur hur makten handskas med konstitutionen, om brutna vallöften, hur det fria ordet kringskärs och hur nyckfullt makten och polisen agerar. Allt rundas av med ett uppsluppet minglande med småkakor, supersöt Fanta och te.
Sara Bireete som jobbar på Center for Constitutional Governance och Nicholas Opiyo från Chapter 4 sluter upp lite senare. Tillsammans med sina medarbetare berättar de ganska hårresande historier om hur hur makten handskas med konstitutionen, om brutna vallöften, hur det fria ordet kringskärs och hur nyckfullt makten och polisen agerar. Allt rundas av med ett uppsluppet minglande med småkakor, supersöt Fanta och te.
Sara Bireete som jobbar på Center for Constitutional Governance och Nicholas Opiyo från Chapter 4 sluter upp lite senare. Tillsammans med sina medarbetare berättar de ganska hårresande historier om hur hur makten handskas med konstitutionen, om brutna vallöften, hur det fria ordet kringskärs och hur nyckfullt makten och polisen agerar. Allt rundas av med ett uppsluppet minglande med småkakor, supersöt Fanta och te.
Sara Bireete som jobbar på Center for Constitutional Governance och Nicholas Opiyo från Chapter 4 sluter upp lite senare. Tillsammans med sina medarbetare berättar de ganska hårresande historier om hur hur makten handskas med konstitutionen, om brutna vallöften, hur det fria ordet kringskärs och hur nyckfullt makten och polisen agerar. Allt rundas av med ett uppsluppet minglande med småkakor, supersöt Fanta och te.
Direkt från MR-aktivisternas högkvarter till maktens näste. Lite kusligt att rulla in till parlamentet. Ganska omständligt att komma in men vi blir väl mottagna.
Vi lotsas igenom korridorer och trapphus till mötesrummet för dagen. Med oss har vi Sveriges ambassadör i Kampala, Per Lindgärde. Efter en stunds väntan träder talmannen Rebecca Kadage in i rummet med rejäl säkerhetsdetalj. Vi upplever nog att de svaren vi får är ganska undvikande och svävande. Kritik duckar hon vant för och avslutar det hela med att sälja på oss sitt hotell hon driver i sin hemstad. Bisarr avslutning tycker vi nog alla.
Efter vårt möte med talmannen får vi en grundlig guidning i Ugandas fantastiskt fina parlament. Vi får även en detaljerad genomgång av Ugandas konstitution och hur traditioner och gamla maktstrukturer fortfarande spelar roll.
Ambassadör Per Lingärde modererar med van hand samtalen som rör sig kring självcensur, resursbrist, löner, nya medialandskap och nya lagar som lägger munkavle på det fria ordet. Allt sker väldigt öppenhjärtigt och det spred sig en kollegial skön stämning.
Det vi noterade var en ganska tydlig skillnad på hur man tar plats kring bordet. De kvinnliga journalisterna som hade väldigt mycket att tillföra fick bjudas in i samtalet. Då först tog dom till orda.
Upp i ottan och på väg i vår minibuss till UNHCR:s flyktingläger Kiryandongo, cirka fyra timmar från Kampala. Fantastiskt kul att se så mycket på vägen. Skönt att lämna staden ett tag. Och på riktigt bra vägar.
Framme i Kiryandongo, ett flyktingläger med 60 000 flyktingar från framför allt Sydsudan och Kongo. Bussresan var ungefär dubbelt så lång mot vad som sades. Törstiga och lite slitna fick vi en kort genomgång av UNHCR:s representant på plats. Uganda har en väldigt öppen och generös flyktingpolitik, alla som behöver är välkomna och bereds en bit mark för odling.
Lägret har sjukvårdskliniker, vattenposter, skolor. Här släpptes vi av vid en sjukvårdsklinik och fick möjlighet att prata med de som bor här. Några pratade engelska.
Nästa stopp: en vattenpost. Här var det livligt - barn och kvinnor ägnar stor del av dagen åt att hämta vatten. Stämningen här känns väldigt god, men vi får veta att det ofta är spänt mellan olika grupper. Och det har skett en serie mord på unga flickor i lägret.
Vi avslutar med ett längre stopp så vi kunde träffa och prata med några invånare. Det blev en del jobbiga historier. Splittrade familjer, död, sysslolöshet, frustration och uppgivenhet.
Inget lätt liv i lägret. Men mitt allt ihop skrattar någon högt åt eländet. Sen fyra timmar tillbaka i buss. Vi är alla rätt trötta och påverkade av det vi sett och hört. Samtalet i bussen kretsar mycket kring hur det funkar att ett av världens fattigaste länder kan ha den generösaste flyktingpolitiken.
Tidig start. Vi blir mötta på hotellet av representant för en av FN:s investeringsbanker, och en av banken stödd entreprenör, Sarah Basmera, vd för ett företag som tagit fram och producerar en form av brikett som är billigare, renare och gjord av biologiskt restavfall. Vi får se tillverkningen och även besöka en restaurang som använder hennes briketter och för ändamålet specialdesignade spis.
Tidig start. Vi blir mötta på hotellet av representant för en av FN:s investeringsbanker, och en av banken stödd entreprenör, Sarah Basmera, vd för ett företag som tagit fram och producerar en form av brikett som är billigare, renare och gjord av biologiskt restavfall. Vi får se tillverkningen och även besöka en restaurang som använder hennes briketter och för ändamålet specialdesignade spis.
Restaurangen som tillagar mat med hjälp av Sarahs spis och brikett. Stamlokus för områdets arbetare.
Direkt från de relativt enkla produktionsförhållandena i slummen till ett supermodernt läkemedelsföretag: Quality Chemical Industries Ltd. De 400 anställda tar fram billiga hiv- och malariamediciner. Först bjöds vi på en generös rundtur.
Resdag. Via en marknad på morgonen till flygplatsen i Entebbe och direkt vidare till Addis Ababa. Incheckning på Radisson och vidare till traditionell restaurang med underhållning. Trötta vek vi ner oss tidigt.
Rivstart i Addis Abeba. Första mötet på en tankesmedja, Environment Climate Research Center (ECRC), där vi tas emot av Haileselassie Mehdin, chef på centret och utbildad i Göteborg. Han berättar om hur Etiopien ställer om till ett grönt samhälle med full kraft. Otroligt intressant, och vi får också veta att det är kring dessa frågor som Sverige och Etiopien har det bästa samarbetet just nu.
Ibland är det svårt att planera och att veta vad som komma skall. Från ECRC slänger vi i oss vår medhavda lunch för att hinna till nästa möte på svenska ambassaden. Där ambassadör Torbjörn Pettersson har arrangerat ett rundabordssamtal med etiopiska journalister.
Det visar sig att ambassadören dukat upp till trerätters med vin. Vi nämner inte vår busslunch utan äter och dricker. Samtalen med de etiopiska journalisterna präglas först av misstänksamhet och en ganska aggressiv ton. Det lossnar efter ett tag och vi tar med oss hur journalister får navigera utifrån en regim som ständigt flyttar gränsen om vad och hur man får rapportera.
Från Ambassaden till möte med en av Afrikas mest framgångsrika kvinnliga entreprenörer, Bethlehem Tilahun Alemu, som bland annat annat driver det supermoderna caféet Garden Café där vi ses. Längst till vänster ser vi vår nya ”vän” som introducerar sig som guide och hävdar att han ska hänga med oss på allt, så länge vi är i Etiopien. Med hjälp av hemmafronten och Erikas stentuffa attityd lyckas vi bli av med honom ganska snabbt.
Bethlehem har väldigt mycket intressant att berätta men denna gång går mycket förlorat i den stökiga cafémiljön. Men kaffet var gott och hon var väldigt van att ”vara med”.
Upp i ottan och ut till flygplatsen och flight till Aksum, Norra Etiopien.
På flygplatsen blir vi mötta av två agronomer som jobbar för International Sustainable Development (ISD). Med buss tar vi oss ett par timmar utanför Aksum för ett möte med kvinnlig framgångsrik mangoproducent. Här är landskapet bergigt och torrt.
Lokala ordningsmakten kollar upp vår buss och chaufför. Ingen anmärkning. Vi rullar vidare.
Här är en helt annan värme. Solen är het och står i zenit. Johan är generös med solskyddet. Helt rätt tänkt.
För tolv år sen började Haregu Gobesay och hennes man transportera den bördiga sörjan fån vattendragets botten upp till sina odlingar, något som idag bär frukt. Hon är en av distriktets rikaste kvinnor och anställer periodvis ett stort antal extrahänder. Stor del av jobbet handlar om bevattning och att gödsla på ett hållbart sätt, vilket hon jobbar väldigt medvetet med. Idag växer mango, avokado, och citrusfrukter på den tidigare obrukbara jorden.
Haregu och hennes man.
Gryning i Aksum.
Johan, nestorn i gänget och den som orkar mest, gick upp i ottan och var med om gudstjänst i den stora kyrkan i Aksum.
Delar av gruppen tog bussen på en sightseeing runt Aksum och såg bland annat 2 000 år gamla kyrkor och dessa obelisker. Sen flyg tillbaka till Addis.
Supertidigt kommer EU:s Etiopienambassadör Johan Borgstam till vårt hotell och vid frukostbordet får vi en ganska dyster bild av läget i Etiopien. Johan, som vi träffade förra året då han var Sveriges ambassadör i Kenya, har stor erfarenhet av Afrika i stort och oroas av motsättningar, fattigdom, befolkningstillväxt, torka och flyktingströmmar i Etiopien.
Efter vårt frukostmöte direkt till H&M:s kontor i Addis där vi träffar Pierre Börjesson, vd H&M Etiopien, och hans medarbetare. Med är även en SIDA-representant som först drar bakgrunden till SIDA:s arbete i Etiopien och hur det sammanfaller med H&M:s arbete i landet. Sedan tar Pierre och hans H&M-medarbetare vid. Vi får en snabb genomgång av svårigheter och möjligheter att etablera multinationella företag i ett land som Etiopien.
I den Kina-ägda textilfabriken vi besöker råder totalt fotoförbud. Vi lyckas få till en bild på nåder. Här står 3000 unga kvinnor axel vid axel och producerar till bland annat H&M. Det dånar och luften är tung. Förmännen svarar utan att tveka på frågan om vad som är svårast med att driva produktion här: ”Disciplin”.
Sista dagen vigs helt åt Afrikanska Unionen. Vi har ett digert program: möten med en rad kommissionärer och deras rådgivare. De berättar om arbetet och visionen i AU. Modernisera jordbruket, införa passfrihet, bygga ut tågnätet över kontinenten samt avreglera flygtrafiken.
Vi får se Plenissalen där alla 55 länder är representerade. AU är en gigantisk modern byggnad, gåva från Kina.
Avslutar med gruppbild från AU. Sen till flygplatsen och vidare hem till Sverige där det är tolv grader kallt och snöstorm. Vi vill tillbaka. Tack Journalistfonden, Fojo, Carsten, Nina och Birgitta.

 

Dag 1

Vi började med att träffa två kända jurister och människorättsaktivister i Uganda, Sarah Bireete vid Center for Constitutional Governance och Nicholas Opiyo vid Chapter 4. Nicholas försvarar bland annat den kvinnliga professor vid Mekerere Universitetet som öppet kritiserade presidenthustrun, tillika utbildningsministern, för att hon svikit sitt vallöfte om gratis sanitetsbindor till skolflickor. Professorn hotas av fängelse för förtal; ett exempel på hur det fria ordet inskränks i Uganda. Konstitutionen skrivits om för att Museveni ska kunna stanna minst 14 år till vid makten.

Parlamentet har ändrat åldersgränsen så att man kan vara över 75 år som president och förlänger mandatperioden från fem till sju år. Att Museveni vill sitta kvar långt över sin mandatperiod har han motiverat med att "man planterar inte en bananodling för att lämna den när den börjar bära frukt". Vi var där i två timmar och de gav en mycket bred och ärlig bild av tilltagande demokratiska brister i landet med tortyr, godtyckliga fängslanden med mera.

Den politiska oppositionen i landet är mycket svag. Det största hoppet för en demokratirörelse ser de i landets religiösa ledare som med sitt intrareligiösa råd som plattform börjat göra allt skarpare uttalanden mot den maktfullkomlige Museveni.

Efter detta mötte vi parlamentets talman Rebecca Kadage, tillika vice ordförande i regerande National Resistance Movement, NRM. Hon svarade ganska svävande på våra frågor. Ugandisk säkerhetspolis stormade 2017 parlamentet och misshandlade parlamentariker och hon har fått kritik för att hon inte försvarar demokratin och grundlagen tillräckligt. Hon avslutade vårt möte med att dela ut visitkort till det hotell hon driver i Jinja med uppmaning att vi skulle åka dit och bo där. Denna oetiska gest gjorde oss ganska så upprörda. Vi fick en guidad tur i Ugandas vackra parlament med en exakt kopia av kammaren i brittiska underhuset.

Vi avslutade dagen med ett nästan tre timmar långt rundabordssamtal på svenska ambassaden med 14 inbjudna ugandiska journalister. Det modererades av ambassadör Per Lingärde och ambassaden hade i samråd med mig, Erika Bjerström, satt ihop en dagordning med frågor som var bra att utgå ifrån. Vi talade om själv-censur, resursbrist, svårighet att nå unga mediekonsumenter på sociala mediers plattformar med mera. Uganda föll förra året från plats 102 till 112 på Press Freedom Index. En alltmer desperat Museveni har på sistone låtit kidnappa tre framstående journalister. En rad lagar som anti-pornografilagen och ”Computer Misuse Act” används till 90 procent för att förtrycka yttrandefriheten.

Det var oerhört öppna och givande diskussioner och många av de svenska och ugandiska journalisterna knöt kontakter med varandra. Trots att Uganda har nära 300 radiostationer så ägs många av politiker och är propagandaplattformar. Det finns också många tidningar och tv-stationer men alla vittnade om hur Musevenis regim styr och att man till exempel inte fritt får bjuda in vilka studiogäster man vill ha.

 

Dag 2

En heldagsutflykt till UNHCR:s flyktingläger Kiryandongo. Här lever 60 000 flyktingar från mestadels Sydsudan och Kongo. Vi besökte först sjukvårdskliniken där många barn lider av malaria. Vi fick sen sprida ut oss och ta kontakt med flyktingfamiljer och fick många starka berättelser till livs. Det här var inget tältläger! Alla bor i hyddor eller murade hus som de byggt själva. En del byggmaterial har de fått av ugandiska staten. De rikaste flyktingarna har råd att bygga riktiga hus.

Vi träffade Fiona som inte hört av sin man på två år. Han strider i Sydsudan. Hon lever i lägret med sina sex barn och har utbildat sig till tolk. Hon och många andra räknar med att bli kvar i lägret – som liknar en småstad – livet ut. Uganda har en "open door policy"; alla som vill, får komma till landet. De får en liten jordlott och tillgång till gratis sjukvård och skola för barnen. Det förekommer vissa spänningar mellan ugandier och flyktingar men eftersom internationella hjälpsamfundet bygger sjukvårdskliniker och skolor, som också ugandier får nyttja, så skapas en slags vinna-vinna situation. Däremot finns starka konflikter mellan olika sydsudanesiska flyktinggrupper i lägret. På sistone har fyra små flickor mördats rituellt och bestialiskt på väg till skolan så alla flyktingar var oroade.

På väg hem i bussen diskuterade vi hur det kan komma sig att ett av världens fattigaste länder har världens mest generösa flyktingpolitik.

Den kritiska tolkningen är att Museveni strategiskt jobbar på att hålla sig på god fot med västvärlden. Han var först med att skicka trupper till Somalia vid terrorattackerna. Han driver världens största flyktingläger med 1,6 miljoner flyktingar. Det har lett till att han ses som en stabiliserande faktor i en orolig region och därmed ser världssamfundet mellan fingrarna när det gäller hans odemokratiska styrelseskick.

 

Dag 3

Vi inledde tidigt med att fara ut till ett av de fattigaste områdena i Kampala och mötte en lovordad kvinnlig entreprenör vid namn Sarah Basmera. Hon är vd för att företag som tillverkar briketter till matlagning, gjort av biologiskt restavfall. Briketterna är billigare än träkol och mer klimatvänliga. Hon berättade om problem och byråkrati som försvårar hennes arbete som affärskvinna men också om visioner och hur hennes företag stadigt växer.

Vi for sedan till Afrikas största läkemedelsindustri för HIV-medicin och malariamedicin, Quality Chemical Industries ltd. Tack vare mina näringslivskontakter i Tanzania lyckades vi få ja från vd:n, Emanuel Katongole, själv ugandisk. Vi fick först en rundtur i den ultramoderna fabriken med 400 anställda och sedan ett möte med Mr Katongole. Han berättade hur han drivits av att det ska finnas generiska mediciner tillverkade i Afrika, och hur hans fabrik fått priserna att sjunka så att alla idag kan köpa en dos malariatabletter för tre dollar över disk. Hans tre systrar dog i AIDS när han var liten. Då kostade AIDS-medicin 3000 dollar.

Han fick också kritiska frågor om hur de utnyttjar ugandiska skatterabatterade tabletter för att sälja medicinerna ännu billigare i grannländerna och på så vis få in en fot på nya marknader.

Resten av dagen tillbringade vi på nystartade Design Hub, ett slags Konstfack/Fryshuset i ett industriområde, befolkat av hipsters, musiker, författare, konstnärer som driver kulturprojekt ihop som Uganda Biennalen med mera. Vi satt i flera timmar och lyssnade till 16 inbjudna, som curatorn, författare, musiker, om hur de brinner för att beskriva livet och politiken i Uganda. Vi charmades särskilt av en ung kille, Bruno Ruganzu som med sitt företag ECOART tillverkar lekplatser för barn av återvunna material. Detta hade svenska ambassaden bjudit in till på vår begäran, oerhört inspirerande.

På kvällen ordnade vi en middag med fyra av landets ledande hbtq-aktivister, däribland Frank Mugisha. Där satt vi tolv ganska häpna journalister och lärde oss att anti-gay-lagen lyftes 2014. Hbtq-rörelsen driver nu i samarbete med regeringen utbildningar av ugandisk polis för att de ska hjälpa till att minska trakasserier och fördomar. De får också driva en hälsoklinik. Även om det återstår utmaningar, och det finns andra lagtexter som kan användas för att begränsa till exempel rätten till en Pride-festival, så var vårt sammantagna intryck att läget är mycket bättre idag, vilket verkligen visar på värdet att befinna sig på plats i ett land och träffa olika aktörer och få en dagsaktuell inblick. Vi hade en gammal kunskapsbild.

 

Dag 4

Detta var en resedag .Vi hann att stanna till på en konsthantverksmarknad på morgonen i Kampala och väl på plats i Addis gick vi ut på en traditionell etiopisk resturang där det bjöds lokala sånger och danser. Vi fick till vår förvåning en "guide" på halsen som väntade oss i vår hyrda minibuss. Han körde etiopisk propaganda, skrev upp våra frågor, satt och spelade in våra samtal i bussen med mera, en obehaglig påminnelse att vi befann oss i ett totalitärt land. Genom bra samarbete med Fojo på hemmaplan så lyckades vi efter första dagen bli av med honom, han skulle annars ha rest med oss till Aksum!

 

Dag 5

Vi inledde dagen med att möta med professor Haileselassie Medhin, chef för Environment Climate Research Center, ECRC. Han berättade hur etiopiska regeringen driver en grön omställning med full kraft eftersom Etiopien är ett av de mest klimatsårbara länderna i världen. Han, liksom flera vi träffade, berättade att klimatområdet är det samarbetsområde som fungerar bäst mellan Sverige och Etiopien tack vare stor samsyn, vilket man ju inte kan säga när det det till exempel gäller mr- och demokratifrågor. Prof Medhin visade sig ha sin högre utbildning från Göteborgs universitet och talade varmt om vad det betytt för honom form av globalt kontaktnät med forskare. Det gav oss anledning att reflektera över vad Sverige nu förlorar då man inte längre tillåter utomeuropeiska studenter studera gratis, vilket lett till 98 procent tapp av afrikanska studenter.

Vi åt sedan en wrap i bussen som vi hade beställt från hotellet för att hinna till svenska ambassaden kl 12.30 för ett rundabordssamtal med etiopiska journalister. Väl där upptäckte vi att det var ett lunchmöte, något som vi missat i kommunikationen! Så vi bjöds på elegant trerätters-lunch på vit linneduk och porslin med svenska kronan på. Stämningen var helt annorlunda än mötet med våra ugandiska kollegor, avvaktande trots att ambassaden bara bjudit in journalister från privata medier. Men efter ett tag lossnade det och vi fick vittnesmål hur till exempel Reuters blev av med sin ackreditering nyligen på grund av sin rapportering när premiärministern avgick. Journalisterna vittnade om hur den odemokratiska regimen hela tiden flyttar gränserna för vad man får rapportera om för att skapa maximal osäkerhet.

Efter detta for vi för att möta Bethlehem Tilahun Alemu, vald av tidningen Forbes till Afrikas mest framstående affärskvinna. Hon driver företaget Sole Rebels som tillverkar skor av återvunna gummidäck och hampa. Hennes skor är en global succé och hon har butiker i tolv länder; i USA, Asien och Europa. 65 procent av all sin försäljning sker genom hennes onlinebutik. Vi mötte henne på hennes nyöppnade café Garden Café och hon berättade om sina drivkrafter; att förmedla vad hon beskrev som afrikanska värderingar som resurssnålhet, återvinning, äkta material och hantverksskicklighet.

 

Dag 6-7

Vi flög upp till Aksum och blev mötta vid flygplatsen av två agronomer som jobbar för ISD, International Sustainable Development. Jag hade varit där för fem år sen och gjort SVT-reportage. ISD stöds av Naturskyddsföreningen och Svenska Kyrkan. Efter detta, en äventyrlig bussfärd genom smala, vindlande bergsvägar, förbi byar med uråldriga stenhus, packåsna och dromedarer och karg, stenig och torr natur.

Till sist kom vi till en bevattningsdamm och körde in i ett grönt frodigt paradis. Här möttes vi av en hjältinna – så här beskrev en av deltagarna besöket på FB:
"För 12 år sedan började Haregu Gobesay odla en bit land på en halv hektar för att hjälpa sin man med försörjningen. Nu är hon områdets rikaste kvinna och för två år sedan sa mannen upp sig från sitt jobb som polis och är nu heltidsanställd av sin fru.
Genom att använda sig av ekologiska metoder, bevattningssystem och kompost har hon lyckats odla upp 12 hektar tidigare obrukbar mark. Här växer nu papaya, mandarin, avokado, elefantgräs men framför allt mango. Hennes startkapital var 350 kronor, idag säljer hon mango för motsvarande 1,5 miljoner kronor om året.
Hon anställer många studenter i området för fruktplockning. Men när hon förstod att många ville hoppa av skolan för att jobba bara hos henne satte hon upp en regel. Man får bara jobba hos henne om man inte hoppar av skolan. Ganska häftig sexbarns mamma, eller hur?"

Söndagen tittade vi på 2000 år gamla obelisker och kyrkor. Tyvärr dukade nästan hela gruppen under i magsjuka under Aksumbesöket.

 

Dag 8

I arla morgonstund kom nya EU-ambassadören, tillika svenska diplomaten, Johan Borgstam till hotellet och gav oss en bakgrundsanalys av läget i Etiopien. Hans sammantagna, ganska dystra bild, är att Etiopien kan vara på randen till ett inbördeskrig med olika regioner och befolkningsgrupper som strider och där regering, militär och pengar kontrolleras av Tigray som utgör sex procent av befolkningen. Omorofolket runt Addis accepterar det inte längre, inte heller Amhara, därav undantagstillståndet. Lägg därtill torka, interna flyktingströmmar, fortsatt alltför snabb befolkningstillväxt, externa migrationsströmmar till Etiopien och en ekonomi som visserligen växer men inte så fort att det skapas jobb, så kan läget urarta. Medianåldern är 18 år, att jämföra med Sveriges 40 år.

Resten av dagens ägnades åt den växande textilindustrin. Pierre Börjesson, vd för H&M i Etiopien hade ordnat ett dagsprogram med bakgrundsbild på deras kontor där bland annat SIDA deltog och pratade om biståndet till Etiopien.

Etiopien var Sveriges första biståndsland, Sverige har varit här sedan 1954. SIDA- representanten kallade Sverige för "a critical friend" numera och efterlyste en oberoende studie om vilken roll svensk bistånd egentligen spelat här genom alla årtionden. Pierre Börjesson berättade om utmaningar med att vara här, höga transportkostnader, lågeffektiv arbetskraft, hög personalomsättning (men förstås billig...) och billig och grön el vilket är viktigt för H&M:s hållbarhetsprofil. Vi ifrågasatte varför svenska skattepengar ska gå till att hjälpa storföretag som H&M och Volvo att träna deras personal på plats här i Etiopien. På eftermiddagen for gruppen till industriområdet Boel Lemi Industrial Park, till en av H&M:s partnerfabriker, med 3 000 sömmerskor. Då jag inte kunde vara med på grund av feber, så bifogas här en av deltagarnas FB-rapporter från besöket:

”14.04 idag fick jag ett sms från H&M Club med erbjudande om att delta i mellansäsongsrean. "Fashionfynda med upp till 50 % rabatt!" Precis samtidigt passerar jag grindarna till H&M:s nyetablerade fabrik i Addis Ababa, Etiopien. Eller de äger inte fabriken utan har köpt in sig i produktionskedjan till det amerikanska textilföretaget Jay&Jay.

Chefen och förmännen, från Sri Lanka, Bangladesh och Indien, möter i entrén.

Här jobbar 3 000 personer, 90 procent kvinnor – deras fingrar är bättre på att sy än mäns. Vi går in i fabriken. Värmen från det stekheta plåttaket är slående. Inne i hallen står kvinnor i arbetslag och klipper, måttar, passar och syr. Ljudnivån är hög, inte bedövande, men monoton och envis. De ser målmedvetna ut. Arbetar på. Ler blygt och höjer en hand som svar på min vinkning. De jobbar för skitlöner. Men de rosa tygerna runt omkring dem ger ett mjukt molnigt intryck. Kan känna en len bebiskind mot min hud. En kvinna styr klippmaskinen och på handen har hon en enkel jobbarhandske. Som jag har på landet när jag räfsar löv. På väggen ett ljusgrönt skavt medicinskåp som från 50-talet. På golvet nedanför stora fläckar av desinfektionsmedel. Brom, som på 50-talet. Har ni många skador frågar jag förmannen? Ja, svarar han. Bredvid medicinskåpet ett vilrum. "Don't enter without a reason" står det. Inne i mörkret skymtar tre kvinnor. En gravid som ligger ner med en filt över sig.
Jag kikar in på tjejtoan. Tre smutsiga toaletter utan papper och ett skitigt cementgolv. Ingen tvål. Inga handdukar. Som på en busstation i Delhi. Efter rundturen i fabriken bjuds vi te och kakor. Frågestund. "Vad är er största utmaning?" "Disciplin" svarar chefen utan att blinka. Ute i fabriken ser jag ett produktivitetsschema. Ett datum ser aktiviteten särskilt låg ut. Det är den 8 mars”.

 

Dag 9

Hela dagen ägnades är Afrikanska Unionen. I ett imponerande besöksprogram fick vi träffa en rad kommissionärer eller deras närmaste rådgivare. AU har antagit en vision som heter ”Africa 2063” och som handlar om fred och säkerhet, om att skapa jobb åt kontinentens enorma, unga befolkning, modernisera jordbruket, införa passfrihet precis som inom EU, förbinda kontinenten från syd till norr, öst och väst med höghastighetståg samt avreglera luftrummet så det blir enklare att flyga mellan huvudstäderna. Temat för 2018 är anti-korruption där Botswana och Rwanda lyfts fram som föredömen.

Abou Zeid-Amani, kommissionär för infrastruktur och energi berättade om Afrikas största dammbygge på gång i Kongo som kommer att kunna förse hela kontinenten med el. Samtidigt tillstod hon att planerade infrastrukturprojekt är gravt underfinansierade.

Vi fick se plenisalen där alla 55 länder finns representerade.

AU är en gigantisk, modern byggnad, en gåva från Kina till AU.

Sammanfattningsvis skrev en av deltagarna så här efter hemkomsten;

”Har mer än någonsin insett att berättelsen om Afrika kan se olika ut beroende på vilka glasögon man har på sig. Det finns stora, oroande spänningar just nu, fattigdom, korruption, ofattbara klyftor, klimatförändring, migration - och samtidigt otålig tillväxt, bubblande kreativitet och skaparkraft // Det blev spännande samtal. Jag känner mig rikare!  Och det kliar i fingrarna efter att få skriva.” 

Dela artikeln