Livet som Fojo-volontär i Rwanda

Sedan 2016 har Fojo sänt journalister, de flesta från Sverige, som volontärer för att stödja och kapacitetsutveckla journalistutbildningen vid School of Journalism and Communication (SJC) vid University of Rwanda. Klasserna är mycket stora, ofta över 100 studenter, som undervisas av en ensam lärare. Tack vare volontärerna får studenterna personlig feedback och handfast stöd. Fojo arbetar med kapacitetsutveckling av SJC och rwandiska medier sen 2015, projektet är finansierat av Sida.

Tomas Jennebo var en av de första volontärerna som åkte till Rwanda 2016. Läs här ett utdrag från hans dagsrapporter till Fojo när han återvände våren 2019.

Onsdag 17 april

Dagen började med att Aline påpekade för Annelie att hennes skor behövde skrubbas fria från rött damm. I går kväll hade vi käkat på den utmärkta lilla restaurang som ligger 150 meter åt höger från huset, och promenaden dit och tillbaka hade satt sina spår. Det är ingen fara, tyckte Annelie när Aline sa att hon kunde göra rent dem. Aline konstaterade vänligt men bestämt att det inte var ok att ha skor som såg ut sådär och bar med sig dojorna ut på baksidan. Två minuter senare såg de som nya ut. Så nu har vi lärt oss det. Att inte gå med skitiga skor.

Det var ju kursstart idag kl 8 och planen var att hålla två sessioner före lunch och en efter. Förutom Paul så var även Clement (radiolärare) med. Ganska direkt stod det klart att klassen var dubbelbokad (!). Jean-Pierre (läraren som också är pastor) skulle ha samma studenter som oss i en kurs om lagar och etik på förmiddagarna och radiokursen skulle vara på eftermiddagarna.

Efter lite förhandlingar (bakom för oss stängda dörrar) blev Paul lovad att klassen skulle vara hans efter kl 10. Eftersom klockan bara var halv nio tog Paul sin gröna Merca och bjöd oss på en tripp till såväl studentradion Radio Salus som till universitetets huvudcampus. Jätteintressant och givande.

Tillbaka klockan 10 möttes vi av Jean-Pierre (läraren som också är pastor) som berättade att han gjort lite ändringar på sin kurs och att vi nu kunde köra efter ursprungsschemat. Han ställde helt enkelt in sina kvarvarande föreläsningar till förmån för radiokursen. Ett beslut som Faustin (prefekten) också varit inblandad i om vi förstod rätt.

Efter att Annelie och jag fått presentera oss för klassen (som var i princip fulltalig dvs 100 pers) ägnade vi tiden fram till lunch till att diskutera begreppet nyheter.

Efter lunchpausen var tanken att klassen skulle delas i två halvor där den ena skulle vara i datasalen och den andra skulle få testa på jobbet i ”radiostudion”. Då berättade en av ordningsmännen i klassen att det var obligatoriskt för studenterna att lyssna på någon slags utsändning ”från myndigheterna” där en politiker med lokal förankring skulle vara talare. Vi förstod inte riktigt exakt vad det handlade om men Paul insåg ganska snart att den här eftermiddagen var körd.

Även om dagen som sagt blev ganska rumphuggen, så hann vi i alla fall prata en hel del både med Paul och Clement om hur vi på bästa sätt ska kunna genomföra det här Sisyfos-uppdraget med den oerhörd begränsade tid vi har. Lösningen måste bli att ha några få men effektiva storsamlingar och sedan jobba med mindre grupper som gör olika saker parallellt. Några redigerar, andra jobbar med time-sheets, samtidigt som det övas på att presentera nyheter. Typ. Den idén känns genomförbar idag. Vi testar den skarpt i morgon, så får vi se.

Annelie mötte flera av de studenter hon haft i Kigali under tidigare volontärperioder och en av dem kom särskilt fram och tackade för att han hade blivit underkänd av henne. Han berättade att han nu hade blivit godkänd och hade inte Annelie underkänt honom första gången, hade han aldrig lärt sig det han nu kunde ????

Man skulle ju kunna välja att betrakta den här dagen som misslyckad men det tycker jag är fel att göra. Studenterna fick en bra kursgenomgång där Paul också (utan att låta det minsta bitter eller missnöjd) förklarade att den här kursen egentligen behövde vara fyra veckor lång men att vi nu måste klara av den på halva tiden. Och att det var en utmaning för oss alla. Men att vi måste klara den. Tillsammans.

Han må vara 70 år, Paul men glöden finns där i alla fall.

Nu laddar vi för en ny dag samtidigt som åskan mullrar lite på avstånd och eftermiddagsmolnen tätnar över det gula huset med det röda taket.

Skärtorsdag 18 april

Idag var det dags för mig att få mina skor underkända av Aline. Jag tyckte de var ok men icke. Några tag med rotborsten senare var de i presentabelt skick och Annelie och jag kunde promenera till SJC.

Förmiddagspasset inleddes med att Annelie pratade om nyhetskällor, nyhetsvärdering och basic faktakoll. Det blev ett par givande timmar med många frågor, exempel och diskussioner. Stundtals lät det väldigt likt ett morgonmöte på vilken nyhetsredaktion som helst.

Efter ett break tog Wellars (en ganska ny lärare på SJC) över med en väldigt tydlig genomgång över de olika genrer av program och programinnehåll som finns. Det blev också en del om hur man som programledare förbereder sig för en sändning. Där kunde jag också vara med och lämna lite bidrag. Wellars är kunnig och rapp i käften och lyckas hålla intresset uppe från studenterna hela tiden. Jag var såklart tvungen att fråga honom om han jobbat med radio. Och det hade han ju.

Clement och Wellars skulle sedan köra Adobe Audition (redigering) med klassen hela eftermiddagen. De hade skaffat plats i ytterligare ett (eller rent av två) datalab och kunde därför låta hela klassen jobba samtidigt. Vilket betyder att vi redan hämtat in en halv dag. För att göra passet ännu effektivare skulle de göra det på Kinyarwanda, varför de tyckte att Annelie och jag kunde gå på påskledighet.

Och det gör vi. Drar till Nyungwe nationalpark och försöker kika på fåglar och chimpanser några dagar.

Tisdag 23 april

Efter en påskhelg som till stora delar tillbringats ute i naturen, kändes det rätt gott att vara tillbaka till civilisationen i Huye igen. Vi rör oss ganska hemtamt i staden och promenaden till och från SJC är precis lagom.

I dag var det redigering på schemat under förmiddagen. Uppdraget var att tillverka jinglar till de program som ska ”sändas” den 30 april. Wellars och Clement höll lektionen parallellt i de båda datasalarna med klassen uppdelad i två halvor. Annelie och jag strövade runt och bollplankade med studenterna där det behövdes.

Även om kursschemat som delades ut första dagen inte följs exakt, känns det väldigt strukturerat och målmedvetet. Även om klassen är större än den jag träffade i Kigali 2016, så är det en väldig skillnad med tre lärare, mot en ensam som det var då. Det känns som att de är ett bra team, Paul, Wellars och Clement.

Innan lunch delades klassen in i två nya konstellationer. En programredaktion och en nyhetsredaktion med drygt 50 studenter i varje. När det frågades efter frivilliga som ville bli nyhetschef respektive programchef så klev en av tjejerna fram och anmälde sig som programchef. Det var extra roligt att en tjej tog plats, inte minst mot bakgrund att Wellars strax innan berättat för oss att han upplevde det problematiskt att tjejerna i den här klassen gärna gömde sig bakom killarna.

Vi avrundade dagen med ett besök på marknaden och ”varuhuset” som ligger i ena änden av affärsgatan. Det är ett ställe som ingen får missa i Huye. Prisnivån känns också lägre än i Kigali. Vad man kan köpa? Allt utom skateboards, kändes det som.

Onsdag 24 april

Dagens rapport börjar med en återblick från gårdagskvällen. Paul undrade lite försynt via WhatsApp i går eftermiddag om Annelie och jag var sugna på att hänga med på en liten rundtur. I så fall skulle han hämta upp oss med bil. Vi tackade ja och en timme senare dök han upp med Clement och Wellars i sin gröna merca – “The green machine” som jag kallar den.

Vi puttrade iväg och Paul berättade att vi skulle åka till någon slags fiskodling strax utanför stan, där man kunde käka jättestora fiskar grillade över öppen eld under bar himmel.

Efter några minuter blev vi omkörda av en moto (motorcykeltaxi) där både föraren och passageraren gestikulerade att vi skulle stanna.

Det visade sig att the green machine sprutade ur sig olja ur ett hål på oljetråget. Det gick inte att köra en meter till (även om Paul och Clement gjorde ett tappert försök).

Det beslutades att vi skulle promenera till en annan restaurang tillsammans med Wellars medan Paul och Clement med hjälp av några “strong boys” skulle skjuta bilen uppför en backe till en bensinmack för förvaring över natten.

Vi gick i förväg till restaurangen som låg på en sidogata till en bakgata och efter någon halvtimme kom Paul och Clement åkandes i en stor och flott bil. Bilen kördes av en skinntorr pinnsmal gubbe på ungefär 80 år. Det var Pauls gamla körlärare, visade det sig. Han bjöds på en öl och lite grillad kanin, så blev bilresan hem gratis. Fiskrestaurangen får vänta till en annan gång. “This is Africa”, sa Paul och skrattade.

Även dagen idag blev minnesvärd på sitt sätt. Jag hade gjort upp med Paul, Clement och Wellars att jag skulle ägna förmiddagen åt de synskadade studenterna och låta dem träna programlederi i ”radiostudion” samtidigt som Annelie ägnade sig åt de som ska vara nyhetsuppläsare under själva slutexaminationen; den sex timmar långa ”direktsändningen” nästa vecka.

Det blev en väldigt bra förmiddag. Våra synskadade vänner var jätteglada över att få den här typen av genomgång/övning och gick in med liv och lust i uppgifterna de fick. Det var också roligt att se hur de växte med uppgiften när de märkte att deras synnedsättning egentligen inte var ett särskilt stort handikapp vid den här typen av arbete. Även jag fick en rejäl energiboost av deras entusiasm och vi bestämde att vi fortsätter med nya övningar under förmiddagen i morgon.

Fredag 26 april

Full fart nu bland studenterna. Det görs reportage och spelas in programinslag med stort engagemang. Jag körde ett pass till med de synskadade studenterna. Två ytterligare hade anslutit sedan i onsdags och vi höll på i ett par timmar med såväl övningar som samtal om allt från röstträning till hur man handskas med konstiga telefoner i direktsändning.

Jag körde en studiecirkel förra året för synskadades riksförbund i Örebro, inför deras poddstart. Jag har nu tagit en kontakt med dem igen för att få veta vilken programvara de använder för att kunna redigera i Adobe Audition utan att kunna se.

Intresset verkar också stort från båda håll att etablera kontakt med varandra, för erfarenhetsutbyte. Allt från vardagsliv till ljudredigering, typ.

Over and out från Huye.