Vilka internationella regler gäller?

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Vilka rättigheter har egentligen flyktingar? Det är en ganska snårig samling regler och principer:
• Alla länder måste följa det som kallas sedvanerätt, oavsett vilka konventioner som de skrivit under.
• Vidare finns internationella konventioner på FN-nivå, som gäller alla länder som anslutit sig till dem.
• Dessutom finns regionala konventioner, som kan ge ytterligare skydd.

Allmänna principer

Att söka asyl och åtnjuta skydd mot förföljelse är en mänsklig rättighet, det framgår av artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Förklaringen i sig är inte rättsligt bindande, men principen om att ingen får skickas tillbaka till förföljelse anses ändå vara extremt stark i internationell rätt. Det kallas principen om non-refoulement (uttalas på franska) och är en del av sedvanerätten, vilket betyder att den gäller alla stater, oavsett om de skrivit under exempelvis FN:s flyktingkonvention eller inte.

Den som kommer fram till en gräns har rätt att söka asyl, det är inte tillåtet med så kallade push-backs, att tvinga någon tillbaka över en gräns eller ut i havet. Inte heller är det tillåtet med kollektiva deporteringar, där en grupp skickas tillbaka utan att de individuella ansökningarna granskas.

 

FN-konventioner

FN:s flyktingkonvention

Konvention Mnskliga rttigheterPå regeringens webbplats om mänskliga rättigheter finns bl a den av Sverige ratificerade konventionen.FN:s flyktingkonvention från 1951 är grundbulten för asylrätten, tillsammans med konventionens tilläggsprotokoll från 1967 (flyktingkonventionen var ursprungligen bara skriven för att hantera flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget, det är tilläggsprotokollet som gör reglerna allmängiltiga). Här definieras vem som är flykting och vilken rätt till skydd den personen har.

Enligt konventionen är en flykting en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

FN:s flyktingkommissarie UNHCR ska se till att konventionen och protokollet följs. Det kan handla om att ge praktiskt stöd till flyktingar, ofta tillsammans med andra FN-organ. Dessutom administrerar UNHCR ett system med kvotflyktingar.

UNHCR:s exekutivkommitté ger vägledning till stater om hur konventionen ska tolkas. Organisationens handbok är ett viktigt dokument, liksom de särskilda riktlinjer som UNHCR utfärdat i olika frågor.

Andra viktiga FN-konventioner

Även andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter berör flyktingars ställning. Det gäller inte minst FN:s konvention mot tortyr från 1984 (FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning). Enligt paragraf 3 i den får en person som riskerar att utsättas för tortyr inte utvisas, avvisas eller utlämnas.

En genomgång av olika internationella regler kring asyl och migration finns på regeringens hemsida.

Här finns också mer allmänna översikter över viktiga konventioner om mänskliga rättigheter, dels på regeringens hemsida och dels hos FN-organet för Mänskliga rättigheter.

Till de olika konventionerna finns ofta särskilda kommittéer som ska vaka över att konventionerna följs. Kommittéerna granskar de länder som anslutit sig till konventionen enligt ett rullande schema. Efter att ha besökt landet och gett frivilligorganisationer möjlighet att uttala sig lämnar kommittén sitt omdöme.

Regionala konventioner

Det finns också flera regionala konventioner som berör flyktingar, som Afrikanska Unionens konvention (OAU Convention Governing the Specific Aspects of Refugee Problems in Africa) från 1969, 1984 års Cartagena-deklaration för Latinamerika och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

 

Asylrätten i Europa

EU:s medlemsländer är tvungna att leva upp dels till FN-konventioner som reglerar asyl, dels till de regler som gäller specifikt i Europa. Men under senare tid har kritiken vuxit från bland andra FN:s flyktingkommissarie UNHCR, som ska granska efterlevnaden av FN:s flyktingkonvention. UNHCR anser både att enskilda medlemsländer och EU som union agerar i strid med konventionen. Det handlar såväl om uttolkning av befintliga regler, som om praktiskt agerande och förslag på ändrade regler.

Även organisationer specialiserade på mänskliga rättigheter har riktat skarp kritik mot EU och dess medlemmar, bland annat Human Rights Watch, UNHCR och Amnesty International.

I det här kapitlet beskrivs de regler som än så länge gäller i EU. Därefter följer en beskrivning av den faktiska situationen och de förändringar som gjorts sedan hösten 2015. Avslutningsvis görs ett försöka att sammanfatta de förslag som nu förs fram på EU-nivå.

Det europeiska asylsystemet är komplext. För det första har det utarbetats av två olika organ: Europarådet och EU. För det andra utvecklas hela tiden asylrätten utifrån olika rättsfall. Det är därför inte helt lätt att ha överblick och verkligen veta vad som gäller. Här följer en beskrivning av hur systemet ser ut, följt av en uppdatering kring aktuella förslag, som inte alltid överensstämmer med befintliga regler.

Europarådet

Europakonventionen om mnskliga rttigheterEuropakonventionen om de mänskliga rättigheterna.Europarådet (Council of Europe) är en ganska okänd organisation i Sverige, men den har enormt inflytande när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, inte minst flyktingars rättigheter. Europarådet grundades 1949 just för att värna de mänskliga rättigheterna och har 47 europeiska stater som medlemmar. Organisationen har en kommissarie för mänskliga rättigheter (2016 är det Nils Muižnieks) och en generalsekreterare (2016 är det Thorbjörn Jagland).

Alla medlemsstater har förbundit sig att följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som formellt heter Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR).

Europadomstolen i Strasbourg (European Court of Human Rights) ska tolka Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen ska inte förväxlas med EU-domstolen). Enskilda medborgare och organisationer kan vända sig till Europadomstolen och be den pröva om de fått sina rättigheter kränkta av ett eller flera av Europarådets medlemsländer. Domsluten från Europadomstolen är mycket viktiga, dels för att domstolen kan utdöma skadestånd, dels för att en del av asylrätten bygger på domar från Europadomstolen.

Sverige har fällts ett antal gånger. Regeringen länkar på sin hemsida till ärenden som rör Sverige och som vunnit laga kraft.

EU:s asyl- och flyktingpolitik

När EU, på ett toppmöte i Tammerfors 1999, bestämde sig för att ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik sågs det som ett historiskt beslut. Men trots att länderna enades om flera direktiv och förordningar på området betydde CEAS, the Common European Asylum System, inte så stora skillnader i praktiken. Ofta handlade det om minimiregler som länderna dessutom tolkade väldigt olika.

För det svenska ordförandeskapet 2009 var det därför en högprioriterad uppgift att få till en uppdaterad och mer harmoniserad gemensam flyktingpolitik. Som en del i det så kallade Stockholmsprogrammet beslutades om en betydligt mer långtgående gemensam asylpolitik. Tanken var att rättssäkerheten för flyktingar skulle öka, samtidigt som EU:s medlemsländer skulle ta ett mer solidariskt ansvar.

EU:s gemensamma asylsystem består av fem olika rättsakter, det vill säga direktiv eller förordningar:

Dublinförordningen,

Eurodacförordningen,

Asylprocedurdirektivet,

Mottagandedirektivet,

Skyddsgrundsdirektivet.

De fyra förstnämnda antogs i sin nuvarande form år 2013, medan det reviderade skyddsgrundsdirektivet beslutades redan 2011.

Alla EU:s länder är skyldiga att följa direktiv och förordningar, om de inte har ett formellt undantag. När det gäller migrationsfrågor har Danmark, Irland och Storbritannien undantag, som gör att de inte deltar i det här samarbetet. Men i praktiken har det ofta visat sig vara svårt att få länderna att leva upp till sina åtaganden på flyktingområdet.

Förordningar börjar gälla omedelbart, medan direktiv oftast måste skrivas in i ländernas lagstiftning (det finns undantag, då direktiv sägs ha direkt effekt). Mer om hur det fungerar kan du läsa här (artikel från EU-upplysningen) och här (artikel från EUR-Lex).

Vid det här laget borde länderna ha hunnit anpassa sina lagar till de nya direktiven, men så har ofta inte skett. I september 2015 inledde därför EU-kommissionen överträdelseförfaranden mot 19 länder som inte lever upp till sina åtaganden – det är första steget mot att dras inför rätta vid EU-domstolen. Sverige kritiserades för att ännu inte ha införlivat asylprocedurdirektivet i lagstiftningen.

Bakgrunden till EU:s gemensamma flyktingpolitik är att många medlemsländer i praktiken saknat ett fungerande asylsystem. Varken asylprövningsprocessen eller mottagandet har levt upp till internationella förpliktelser. Det har bidragit till att en handfull av EU:s länder tagit emot merparten av alla flyktingar som kommit till unionen. Under 2014 fördelade sig ansökningarna så här.

UNHCR har också varit mycket kritiskt mot att EU:s medlemsländer gjort så olika bedömningar i asylärenden. Exempelvis fick i mitten av 2000-talet inga irakier uppehållstillstånd i Grekland och Slovakien, medan över 80 procent fick det i Cypern, Sverige och Tyskland.

Med de nya reglerna måste samtliga länder nå en viss miniminivå både vad gäller mottagandet och asylprövningen. Det står länderna fritt att ha mer långtgående regler.

Skyddsgrundsdirektivet reglerar vem som ska anses vara flykting. I huvudsak handlar det om två kategorier: flyktingar enligt definitionen i FN:s flyktingkonvention och Alternativt skyddsbehövande. Till den sistnämnda kategorin hör till exempel den som flyr från krig. (Medlemsländerna kan ge skydd till ytterligare grupper. I den svenska Utlänningslagen finns även kategorin Övriga skyddsbehövande.)

Asylprocedurdirektivet anger minimiregler för hur asylansökan ska behandlas på ett rättssäkert sätt, till exempel att den asylsökande har rätt att träffa beslutsfattaren för en personlig intervju.

Mottagandedirektivet handlar om hur mottagandet ska gå till, bland annat regler för sjukvård, minderårigas skolgång och för rätten att arbeta.

Andra viktiga regler finns i Återvändandedirektivet (exempelvis regler för förvarstagande) och Direktivet om familjeåterförening.

Dublinförordningen och Eurodac

Dublinförordningen är den kanske mest kända delen av EU:s asylsystem, vilket delvis kan bero på att den också är den äldsta. Den första Dublinkonventionen kom redan 1990, alltså långt innan EU bestämde sig för att skaffa gemensamma flyktingregler. Bestämmelserna har ändrats i omgångar, senast 1 januari 2014, och de nu gällande reglerna kallas Dublin III.

Dublinförordningen ska garantera att den asylsökande får sin sak prövadEU DublinfrordningenDublinförordningen., men ansökan kan bara göras i ett EU-land. Huvudprincipen är att det ska göras i det land dit den asylsökande först kommer, men för att bestämmelsen ska kunna tillämpas måste det gå att visa att en asylsökande uppehållit sig i ett land. Det ska ske genom att asylsökande över 14 år lämnar fingeravtryck i det första EU-land de kommer till. Fingeravtrycken samlas i den gemensamma databasen Eurodac, som har funnits sedan 2003.

Men av olika skäl tas inte alltid fingeravtryck och dessutom finns en del undantag från principen att det är det första land en person kommer till som ska pröva ansökan. Därför brukar färre än 20 procent av asylansökningarna i Sverige vara Dublinärenden.

Enligt artikel 17 i Dublinförordningen är det också fullt möjligt för ett land att avstå från att tillämpa Dublinförordningen och själv pröva en ansökan, trots att landet inte är skyldigt att göra det. När så sker brukar det handla om enstaka ärenden. Men Tyskland meddelade den 21 augusti 2015 att landet slutade överföra asylsökande från Syrien till det första europeiska land de kommit till.
Europadomstolen i Strasbourg (som ska granska att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna följs) har också i en dom (M.S.S. v. Belgium and Greece) slagit fast att Dublinförordningen inte får tillämpas på Grekland. I januari 2011 förbjöds Belgien att skicka tillbaka en afghansk man till Grekland eftersom han riskerade omänsklig behandling där. Detta utifrån konventionens artikel 3, som förbjuder tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning.

Utgångspunkten för Dublinförordningen är annars att det inte ska spela någon roll i vilket EU-land en asylansökan prövas. Processen ska vara likvärdig. Men dit är det långt kvar och därför har både UNHCR och människorättsorganisationer kritiserat tillämpningen av Dublinförordningen.

Massflyktsdirektivet

EU har också förutsett att det kan uppstå dramatiska situationer då reglerna i den vanliga gemensamma asylpolitiken inte fungerar. Vid stora flyktingströmmar, exempelvis för att det råder krig i närområdet, är det därför möjligt att tillämpa EU:s massflyktsdirektiv, the Temporary Protection Directive.

Massflyktsdirektivet antogs 2001, då krigen i det forna Jugoslavien hade skapat stora flyktingströmmar i närområdet. Tanken är att de tillfälliga reglerna kan tillämpas om det på kort tid kommer stora grupper från ett visst område. Personer ur gruppen får då tillfälligt skydd under ett år, utan att individuell asylprövning behöver göras under den tiden. Direktivet reglerar också vilka rättigheter flyktingarna har, exempelvis till familjeåterförening, och hur samarbetet mellan olika EU-länder ska gå till.

Många flyktingexperter har frågat sig varför massflyktsdirektivet inte tillämpas i den situation vi nu befinner oss i.

Dagens ArenaOpen democracyATHA

 

En förklaring är sannolikt att det förutsätter att två tredjedelar av EU:s medlemsländer enas om att det råder en massflyktssituation. Hittills har medlemsstaternas intresse varit svalt när EU-kommissionen lyft frågan.

Verkligheten i Europa

Så långt de formella reglerna som ska styra asylpolitiken i Europa. Men i verkligheten har de ofta inte efterlevts och nu har EU beslutat att hela systemet ska göras om – frågan är bara hur.

Flykting- och migrationsfrågor har lett till starka motsättningar mellan olika EU-länder och mellan enskilda medlemsländer och EU-kommissionen. I juni 2017 hotade kommissionen med rättsliga åtgärder mot tre länder som inte ville följa gemensamt fattade beslut. Det handlar om Polen, Tjeckien och Ungern, som vägrar ta emot flyktingar utifrån det fördelningssystem som EU beslutade om i september 2015 och som skulle ge 100 000 flyktingar ett nytt hem i Europa.

The European Agenda on Migration presenterades våren 2015 och pekade ut riktningen för hur kommissionen tänker sig EU:s framtida migrationspolitik.

Agendan utgår från fyra huvudpunkter:

• Migration ska göras mindre attraktivt. Bistånd, avtal och informationskampanjer ska få färre att lämna sina hemländer.
• Färre ska drunkna på väg till Europa. Det ska ske genom skärpta gränskontroller och patrullerande båtar som både räddar nödställda migranter och jagar smuggelnätverk.
• Mer solidaritet mellan medlemsländer. Alla ska harmonisera sitt mottagande.
• En ny policy ska underlätta migration för högkvalificerad arbetskraft från länder utanför EU.

En del idéer i agendan påbörjades genast, bland annat ett nytt mottagningssystem, där asylsökande först kommer till hotspots i exempelvis Italien och Grekland. Där ska deras asylansökningar snabbehandlas och de som får positiva besked slussas vidare. Därför följdes agendan av olika förslag till fördelning av asylsökande mellan medlemsländerna (mer om det nedan). EU-kommissionen har sommaren 2016 också presenterat förslag kring nya gemensamma regler för vem som ska beviljas asyl. Dessutom pågår försök med att hårdare koppla EU:s biståndspolitik och kanske även handelsavtal till att partnerländer stoppar migration.

eurostat 72038323 04032016 AP ENKlicka på diagrammet och få mer statistik från EU.Men det är oklart vad som kommer att genomföras. Migrationsfrågorna har hamnat överst på den politiska dagordningen i många länder, inte minst till följd av den stora ökningen av antalet asylsökande under 2015 (då 1,2 miljoner personer sökte asyl i EU, dubbelt så många som året innan).

I många europeiska länder har främlingsfientliga partier vuxit i styrka under senare år och de har kunnat dra nytta både av att antalet asylsökande ökat och av de terrorattacker som drabbat Europa under senare tid. Enligt opinionsmätningsinstitutet Pew Research har EU-medborgare blivit mer oroliga inför flyktingar och migranter, som många förknippar med risk för ökade kostnader, ökad kriminalitet och ökad terrorism.

Det gör att EU:s medlemsländer ofta har svårt att enas i migrationsfrågor. Dessutom har stödet för hela EU-projektet försvagats successivt efter år av finanskris och eurokris, för att inte nämna Storbritanniens Brexit-omröstning som visat att det faktiskt går att lämna EU.

Nu pågår en maktkamp inom EU, både mellan olika grupper av medlemsländer och mellan vissa medlemmar å ena sidan och EU-kommissionen å den andra. Medlemsländerna tycks flytta fram sina positioner, medan EU-kommissionen och parlamentet försvagats. En påtaglig effekt av det är att asylrättsperspektivet får mindre genomslag, eftersom det traditionellt varit starkast i EU-parlamentet och svagast i ministerrådet, där länderna styr.

Det här sammantaget gör att det är svårt att bedöma hur framtidens europeiska migrationspolitik kommer att se ut.

En bra överblick över hur EU:s syn på migration förändrats genom åren finns i statsvetaren Peo Hansens bok EU:s migrationspolitik under 50 år. Men ett genomgående tema i boken är också att EU:s migrationspolitik alltid varit motsägelsefull. Peo Hansen beskriver hur EU hela tiden slits mellan impulsen att skydda flyktingar från förföljelse och att skydda Europa från flyktingar och migranter.

Han anser också att EU:s retorik ofta sänder motstridiga signaler. Å ena sidan beskrivs migration som något värdefullt, exempelvis har EU-kommissionen under 00-talet argumenterat för att det åldrande Europa behöver arbetskraftsinvandring, å andra sidan har det blivit vanligare att använda ord som ”bördefördelning” och ”kamp mot illegal invandring” när det gäller flyktingar. Han noterar att de negativt laddade uttrycken kommit att dominera allt mer, i takt med att de främlingsfientliga krafterna blivit mer högljudda.

Viktiga händelser i EU:s migrationspolitik under senare tid finns på denna tidslinje.

Hårdare gränskontroll

economist crisis travellingKlicka på bilden och läs mer i The Economist om människors försök ta sig till Europa.Sedan sekelskiftet har EU, som vi sett, utarbetat gemensamma regler för hur asylmottagandet ska gå till. Men parallellt med det har unionen arbetat hårt för att försvåra för människor att ta sig fram till EU:s gränser för att söka asyl. Målet har främst varit att stoppa migranter som inte har asylskäl.

Människorättsorganisationer har varit kritiska eftersom de ansett att åtgärderna även stoppat flyktingar och hindrat dem från att söka asyl. 
Läs mer om det här:
Amnesty International:Fear and Fences: Europe's Approach to Keeping Refugees at Bay
Röda Korset: Migranters rätt till tillgång till internationellt skydd

Den kritiken har vuxit i styrka under senare år eftersom andelen flyktingar bland de migranter som spontant söker sig till Europa har vuxit kraftigt. Enligt en rapport från Philippe Fargues på Migration Policy Centre vid universitetet i Florens är numera närmare 80 procent i den här gruppen på flykt undan krig eller förföljelse – för fem år sedan var det bara cirka 30 procent. Den stora vattendelaren är kriget i Syrien, som vid det här laget tvingat närmare fem miljoner att fly utomlands.

FN:s flyktingorgan UNHCR ger en liknande bild. Enligt organisationen var det en dryg miljon människor som tog sig till södra Europa med båt under 2015 och av dem hade 84 procent sitt ursprung i världens tio mest ”flyktingproducerande länder”, alltså stater som Syrien, Afghanistan och Irak.

 

Dessa ändrade förhållanden har dock inte alls påverkat EU:s gränspolitik, som fortfarande bygger på idén att människor ska hållas borta. Det sker på flera sätt:

proasyl pushed backKlicka på bilden och läs mer i rapporten Pushed Back från Proasyl.* Stängsel och andra fysiska hinder. EU:s medlemsländer har under en följd av år på olika sätt försökt hindra flyktingar och migranter från att ta sig in i EU, bland annat genom att bygga stängsel längs gränsen mot Turkiet. Metoderna har ibland kritiserats för att strida mot internationell rätt. Exempelvis har Grekland vid flera tillfällen kritiserats för övergrepp och för att tvinga tillbaka asylsökande över en landgräns eller ut i havet, så kallade push-backs, vilket inte är tillåtet.

 

 

 

 

Amnesty italy historic court orderLäs mer i Amnesty Internationals rapport "Italy: ‘Historic’ European Court judgment upholds migrants’ rights"* Avtal med andra länder. Länder nära EU:s gränser ska förmås att stoppa flyktingar och migranter på väg till Europa. Italien inledde 2008 ett kontroversiellt samarbete med Muammar Khadaffis Libyen, där asylsökande tvingades tillbaka till Libyen utan möjlighet att söka asyl. Systemet underkändes 2012 av Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

 

 

 

 

* Push-backs till havs. Människorättsorganisationer har slagit larm om att båtar med flyktingar och migranter ombord stoppats på internationellt vatten i Medelhavet och sedan tvingats återvända till det land de kom ifrån. Ingen kontroll har gjorts av om båten innehöll människor med skyddsbehov. Enligt Amnesty International har det blivit ett institutionaliserat förfarande.
Läs mer:
Amnesty International: Fear and Fences: Europe's Approach to Keeping Refugees at Bay
Röda Korset: Migranters rätt till tillgång till internationellt skydd
UNHCR:Global Trends 2015

EU:s medlemsländer var inte beredda på den snabba ökningen av antalet asylsökande under 2015 och inte heller på hur flyktvägarna ändrades. Under 2014 hade strömmen av flyktingar och migranter främst sökt sig till Italien, ofta via Libyen, men under 2015 kom i stället 850 000 till Grekland från Turkiet enligt UNHCR.

Amensty documents eur30 5004 2016Läs mer i Amnesty Internationals rapport.Länder som Grekland och Italien (liksom tidigare Malta och Spanien) har inte tyckt att övriga EU-länder varit tillräckligt förstående inför deras situation. Grekland och Italien har samtidigt själva fått kritik för att inte kunna hantera situationen och att se mellan fingrarna med övergrepp vid de hotspots som ska ta emot asylsökande. Läs mer i Amnesty Internationals rapport Hotspot Italy.

 

 

En akut fråga som orsakat konflikt mellan EU:s medlemmar gäller sjöräddningen. Efter en fartygskatastrof med migranter och flyktingar utanför den italienska ön Lampedusa inledde Italien i oktober 2013 Operation Mare Nostrum för att rädda människoliv till havs. Men en del andra EU-länder, med Storbritannien i spetsen, ansåg att räddningsinsatsen lockade fler migranter att ge sig ut på havet och vägrade bidra ekonomiskt till den. Till slut ansåg sig Italien inte ha råd att fortsätta på egen hand, trots att insatsen räddade många liv. 

 

UN sc12072Läs mer om Säkerhetsrådets resolution om att stoppa misstänkt flyktingsmuggling.Mare Nostrum avslutades och ersattes av mer begränsade operationer från EU:s gränsmyndighet Frontex, men fokus försköts från att främst rädda liv till att stoppa smugglare. EU:s insats European Union Naval Force Mediterranean, mer känd som Operation Sophia, presenterades i april 2015. I juni 2016 fick den ett utökat uppdrag att utbilda den libyska kustbevakningen.

 

 

 

I oktober 2016 startade också den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (European Border and Coast Guard Agency), som är en utvidgning av Frontex, med större befogenheter att agera självständigt. Inrättandet har beskrivits som ett sätt att rädda det allt mer åsidosatta Schengenavtalet, som ska garantera öppna gränser inom EU men som allt mer åsidosatts sedan hösten 2015.

Läs mer:
EU-upplysningen: EU:s flykting- och asylpolitik
EU-kommissionen: Securing Europe's external borders: Launch of the European Border and Coast Guard Agency
EU-kommissionen: Securing Europe's External Borders

Överenskommelser om fördelning

Relocation Scheme

EU har också försökt agera för att fördela antalet flyktingar mellan medlemsländerna. 2015 presenterades ett Relocation Scheme, som innebar att 160 000 flyktingar som kommit till Grekland och Italien skulle fördelas inom unionen under en tvåårsperiod med start i september 2015. Deltagande i programmet är egentligen obligatoriskt för alla medlemsländer utom Storbritannien och Irland men det har gått trögt att genomföra. Tanken var att i snitt 6667 personer i månaden skulle skickas vidare till ett annat EU-land för att få sin asylansökan prövad där, men i juni 2017 hade bara 29 000 personer omfördelats.

Läs mer:
Europaportalen:Flyktingvägrande EU-länder riskerar domstol
Migration Policy Centre: EU Migration Crisis Actions with a focus on the EU-Turkey Agreement

Resettlement Scheme

Ett annat program är The Resettlement Scheme, som beslutades i juli 2015. Deltagande är frivilligt för EU:s medlemsländer men 27 stater har sagt att de ska vara med. Tanken är att 22 054 personer i behov av internationellt skydd ska fördelas från Afrika och Mellanöstern till EU-länder under en tvåårsperiod. Det kan inkludera personer som omfördelas som en del i överenskommelsen med Turkiet från mars 2016. Under programmets första år omfördelades i snitt 631 personer per månad, vilket är 307 personer färre än vad som var planerat.

Läs mer:
Migration Policy Centre: EU Migration Crisis Actions with a focus on the EU-Turkey Agreement

Turkietöverenskommelsen

Turkietöverenskommelsen blev den tredje delen i EU:s försök hantera det akuta flyktingmottagandet. I november 2015 meddelade EU och Turkiet att de kommit överens om att EU skulle betala Turkiet 3 miljarder euro för att flyktingar ska stanna i Turkiet. I planen ingick också ett utbyte, där EU skulle ta emot en syrisk flykting för varje person som sändes tillbaka från Grekland till Turkiet.

Läs mer:
Europeiska rådet: Uttalande från EU och Turkiet den 18 mars 2016
Migration Policy Centre: EU Migration Crisis Actions with a focus on the EU-Turkey Agreement

De som ändå tagit sig från Turkiet till Grekland efter att överenskommelsen trädde i kraft den 20 mars 2016 ställs inför valet att återvända till Turkiet eller att söka asyl i Grekland. Men mottagandesystemet och asylprövningen i Grekland fungerar dåligt och situationen i de överfulla lägren blir allt mer desperat. Samtidigt har Turkiet och EU varit oeniga om hur de 72 punkterna i avtalet ska tolkas. Turkiet har upprepade gånger hotat med att lämna överenskommelsen om de inte får igenom sina krav på visumfrihet för turkiska medborgare som vill besöka EU. UNHCR har varit mycket kritiskt både till Turkietöverenskommelsen som sådan och mot de humanitära villkoren i de grekiska lägren. När högkommissarien Filippo Grandi besökte flyktingläger i Grekland i augusti 2016 uppmanade han EU att ta större ansvar. Bland annat oroade han sig över att lägren är överfulla och för att flyktingar riskerar att utsättas för brott.

Läs mer:
UNHCR: UNHCR chief says Greece needs EU help to manage its refugee crisis
UNHCR: UNHCR redefines role in Greece as EU-Turkey deal comes into effect
Svenska Dagbladet: Flyktingpolitiken en tickande bomb – tre saker oroar djupt
UNHCR: UNHCR urges immediate safeguards to be in place before any returns begin under EU-Turkey deal

 

Förslag för framtiden

Den 6 april 2016 meddelade EU-kommissionen att den vill se förändringar i det gemensamma europeiska asylsystemet CEAS.

Konkreta förslag har sedan presenterats i flera steg. Den 4 maj kom ett första förslag, som bland annat tog upp Dublinförordningen.

EU Frndra CEASDet gemensamma europeiska asylsystemet CEAS.Förslaget innehåller en rad olika delar:
• Dublinförordningen behålls.
• En ny fördelningsmekanism eller ”rättvisemekanism” införs för att inte någon stat ska ta emot ”oproportionerligt många” asylsökande. Varje medlemsland får ett referenstal för hur många de ska ta emot utifrån sin storlek och BNP. Om antalet asylsökande överstiger referenstalet med mer än 50% ska de asylsökande omfördelas till länder som ligger under sina respektive referenstal. Länder som inte vill ta emot anvisade asylsökande får böta 250 000 euro per asylsökande.
• Asylsökande får inte välja att söka sig till något annat land än det anvisade.
• Gemensamma regler införs för på vilka grunder asyl beviljas.
• EASO, det gemensamma stödkontoret för asylfrågor, läggs ned och ersätts av en ny byrå, som ska se till att behandlingen av asylansökningar blir enhetlig och dessutom hantera ”rättvisemekanismen”.
• Databasen Eurodac byggs ut och ska även omfatta tredjelandsmedborgare som inte söker asyl men ändå uppehåller sig irreguljärt inom EU.
• Blåkortsystemet för arbetskraftsinvandring görs om för att fler välutbildade tredjelandsmedborgare ska kunna arbeta inom EU.
• EU ska ingå fler partnerskap med andra länder för att få dem att hindra migranter och flyktingar från att nå EU:s gränser.

Den 13 juli 2016 kom EU-kommissionen med ytterligare förslag som, om de genomförs, skulle betyda stora förändringar.

Utgångspunkten är visserligen fortfarande de fem direktiv och förordningar som utgör det nuvarande europeiska asylsystemet, men på en rad punkter skärps reglerna. Och det blir inte längre möjligt för enskilda medlemsländer att göra en mer generös tolkning. Procedurdirektivet och skyddsgrundsdirektivet, som länderna hittills haft ansvar för att själva tolka och införa, ska nu i stället bli förordningar som gäller direkt och lika för alla.

Här är några viktiga punkter i förslaget:
• Skyddsgrundsförordningen: det ska bara finnas två kategorier personer som får asyl: konventionsflyktingar och alternativt skyddsbehövande. I den ordinarie svenska lagen finns även kategorien övriga skyddsbehövande men det ska inte längre kunna förekomma. (Men andra grunder för uppehållstillstånd kan förekomma.)
• Uppehållstillstånd: enligt förslaget till ny skyddsgrundsförordning ska det inte längre vara möjligt att bevilja permanenta uppehållstillstånd. Den som ges skydd som konventionsflykting kan få ett treårigt uppehållstillstånd och alternativt skyddsbehövande ett ettårigt uppehållstillstånd. Om skyddsbehovet kvarstår kan ett nytt tillfälligt uppehållstillstånd utfärdas. Men medlemsländerna ska hela tiden följa situationen och ett redan beviljat uppehållstillstånd ska kunna dras in om situationen i hemlandet förändras.
• Alla länder ska utgå från samma landinformation när de fattar beslut. Informationen ska samlas in centralt av EU:s nyinrättade asylbyrå.
• Asylbyrån ska upprätta en lista över ”säkra länder”. Personer från de länderna ska inte kunna få asyl.
• Asylskäl som uppkommit efter att man lämnat hemlandet ska inte tillmätas samma vikt som tidigare. I dag kan det exempelvis spela roll att en person konverterat till en annan religion eller kommit ut som homosexuell under väntetiden, men det ska inte längre beaktas i samma grad.
• Asylprocedurförordningen kräver att länderna utreder snabbt och inför korta tidsgränser. Om länderna inte klarar att hålla dem griper den gemensamma asylbyrån in.
• Ensamkommande barn berörs på flera sätt. EU:s senaste reformering av asylpolitiken innebar att Dublinförordningen inte skulle tillämpas fullt ut för barn, men den inskränkningen tas bort. Samtidigt får ensamkommande barn rätt till en god man redan inom fem dagar och det blir mer kontroll av hur systemet med god man fungerar.
• Asylsökande ska ha rätt att arbeta i väntan på beslut, om ansökningstiden överskrider sex månader.

Riksdagens EU-nämnd har tagit fram faktapromemorior om de olika delarna i EU-kommissionens förslag:

Den svenska regeringen har av hävd ofta varit positiv till gemensamma regler på asylområdet. Men då har det handlat om att etablera en miniminivå. I det här fallet har regeringen uttryckt en positiv grundhållning samtidigt som man kommit med en del invändningar. Det framgår bland annat av den promemoria som Justitiedepartementet upprättade inför ett möte den 13-14 oktober i det så kallade RIF-rådet (rådets möte för rättsliga och inrikes frågor).

Många frivilligorganisationer har däremot varit kritiska. Röda Korset varnar i sitt remissvar och i en debattartikel för att Sverige, om kommissionens förslag blir verklighet, inte kommer att kunna återgå till sin tidigare mer humana flyktingpolitik. Enligt organisationen riskerar Sverige därmed att inte längre kunna leva upp till sina åtaganden enligt internationella konventioner som FN:s flyktingkonvention.

Fler kritiska synpunkter från frivilligorganisationer, bland andra Amnesty och FARR, framfördes vid en hearing på Europaparlamentets svenska informationskontor, som sändes av SVT Forum den 17 oktober.

Arena Idé har i sin podd Människor & Migration gjort en grundlig genomgång av de olika förslagen, som annars inte blivit särskilt omdiskuterade i Sverige.

En fråga som lyfts bland asylrättsexperter är om kommissionens förslag är förenligt med FN:s flyktingkonvention. Enligt konventionen ska ju varje asylansökan prövas individuellt, vilket inte stämmer med kommissionens förslag om att upprätta en gemensam lista med säkra länder. Dessutom är det länder som ansluter sig till internationella konventioner, men EU vill ju i det här fallet lyfta beslutsrätten från dem till en överstatlig nivå.
Läs mer:
Statewatch News Online

Samtidigt har en liknande diskussion förekommit redan tidigare.
Läs mer:
Goettingen Journal of International Law: European Asylum Law and the ECHR: An Uneasy Coexistence

Exempelvis bestämde EU 1997 i Protokoll 24, även kallat Spanska protokollet, att asylansökningar från EU-medborgare definitionsmässigt är ogrundade. Den frågan har fått stor uppmärksamhet under senare år då romer som ansett sig förföljda i EU-länder som Rumänien och Ungern tvingats söka skydd i exempelvis Kanada.
Läs mer:
Marmara Journal of European Studies: Fact or Fiction for EU Roma?

Allt mer stängda gränser

En annan del i EU:s migrationspolitik går ut på att externalisera den, det vill säga se till att andra länder hindrar människor från att röra sig mot Europa. Idén är inte ny, framför allt drevs den hårt av Storbritannien i början av 2000-talet.

I november 2015 lovade EU-kommissionen mer bistånd för att motverka migration och meddelade att en fond skulle upprättas för ändamålet. Ursprungligen utlovades motsvarande 17,5 miljarder kronor, men den 7 juni 2016 presenterade kommissionen ett nytt förslag, där summan hade vuxit. Nu talades det om en fond på motsvarande 575 miljarder kronor – med både statlig och privat finansiering. Pengarna skulle främst gå till afrikanska länder för att dels användas till att avhjälpa fattigdom, vilket antas leda till att färre vill migrera, dels för att skicka tillbaka asylsökande som fått avslag.

EU-kommissionen vill också skriva avtal, compacts, med ett antal länder inom ramen för en ny sorts Partnership frameworks. Tanken är att mottagarländerna ska stoppa migration i utbyte mot stöd från EU. Jordanien och Libanon är aktuella som samarbetspartners, men arbete pågår även för att kunna skriva avtal med Niger, Nigeria, Senegal, Mali och Etiopien. EU vill även öka samarbetet med Tunisien och Libyen.

Ett första sådant avtal kommer att tecknas med Jordanien och Libanon, meddelade EU den 17 oktober 2016.

Förfarandet har kritiserats för att i praktiken sätta asylrätten ur spel, inte minst som EU nu vill skriva avtal med länder som i andra sammanhang anklagas för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat vill EU tvinga flyktingar och migranter att stanna i Libyen, en kollapsad stat där många kidnappas och torteras av kriminella gäng, medan andra hamnar i läger där de utsätts för olika övergrepp. UNICEF beskriver läget som ”helvetet på Jorden” i en rapport. Enligt den har tre av fyra barn på flykt i Libyen utsatts för övergrepp av vuxna.

Läs mer:
Lägren i Libyen ”helvetet på Jorden” (Dagens Nyheter 2017-03-01)
Libya is not Turkey: why the EU plan to stop Mediterranean migration is a human rights concern (The Conversation 2017-02-15)
Migration to Europe: Travelling in hope (The economist 2016-10-22)

Amnesty International har också dokumenterat hur skyddslösa människor är i Libyen, inte minst flyktingar och migranter.

Enligt ett läckt dokument, som The Guardian rapporterade om i september 2016, planerar EU också att deportera 80 000 personer till Afghanistan i utbyte mot bistånd. I dokumentet medger EU samtidigt att våldet och terrorattackerna i Afghanistan nått rekordnivåer.

 

Tillbaka till förstasidan.

Phone: +46 (0) 480 44 64 00 Address: Linnéuniversitetet, fojo, 391 82 Kalmar, Sweden Visiting Address: Gröndalsvägen 19, 392 36 Kalmar, Sweden Email: fojoinfo@lnu.se