Vilka internationella regler gäller?

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Vilka rättigheter har egentligen flyktingar? Det är en ganska snårig samling regler och principer:
• Alla länder måste följa det som kallas sedvanerätt, oavsett vilka konventioner som de skrivit under.
• Vidare finns internationella konventioner på FN-nivå, som gäller alla länder som anslutit sig till dem.
• Dessutom finns regionala konventioner, som kan ge ytterligare skydd.

Allmänna principer

Att söka asyl och åtnjuta skydd mot förföljelse är en mänsklig rättighet, det framgår av artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Förklaringen i sig är inte rättsligt bindande, men principen om att ingen får skickas tillbaka till förföljelse anses ändå vara extremt stark i internationell rätt. Det kallas principen om non-refoulement (uttalas på franska) och är en del av sedvanerätten, vilket betyder att den gäller alla stater, oavsett om de skrivit under exempelvis FN:s flyktingkonvention eller inte.

Den som kommer fram till en gräns har rätt att söka asyl, det är inte tillåtet med så kallade push-backs, att tvinga någon tillbaka över en gräns eller ut i havet. Inte heller är det tillåtet med kollektiva deporteringar, där en grupp skickas tillbaka utan att de individuella ansökningarna granskas.

 

FN-konventioner

FN:s flyktingkonvention

Konvention Mnskliga rttigheterPå regeringens webbplats om mänskliga rättigheter finns bl a den av Sverige ratificerade konventionen.FN:s flyktingkonvention från 1951 är grundbulten för asylrätten, tillsammans med konventionens tilläggsprotokoll från 1967 (flyktingkonventionen var ursprungligen bara skriven för att hantera flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget, det är tilläggsprotokollet som gör reglerna allmängiltiga). Här definieras vem som är flykting och vilken rätt till skydd den personen har.

Enligt konventionen är en flykting en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

FN:s flyktingkommissarie UNHCR ska se till att konventionen och protokollet följs. Det kan handla om att ge praktiskt stöd till flyktingar, ofta tillsammans med andra FN-organ. Dessutom administrerar UNHCR ett system med kvotflyktingar.

UNHCR:s exekutivkommitté ger vägledning till stater om hur konventionen ska tolkas. Organisationens handbok är ett viktigt dokument, liksom de särskilda riktlinjer som UNHCR utfärdat i olika frågor.

Andra viktiga FN-konventioner

Även andra internationella konventioner om mänskliga rättigheter berör flyktingars ställning. Det gäller inte minst FN:s konvention mot tortyr från 1984 (FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning). Enligt paragraf 3 i den får en person som riskerar att utsättas för tortyr inte utvisas, avvisas eller utlämnas.

En genomgång av olika internationella regler kring asyl och migration finns på regeringens hemsida.

Här finns också mer allmänna översikter över viktiga konventioner om mänskliga rättigheter, dels på regeringens hemsida och dels hos FN-organet för Mänskliga rättigheter.

Till de olika konventionerna finns ofta särskilda kommittéer som ska vaka över att konventionerna följs. Kommittéerna granskar de länder som anslutit sig till konventionen enligt ett rullande schema. Efter att ha besökt landet och gett frivilligorganisationer möjlighet att uttala sig lämnar kommittén sitt omdöme.

Regionala konventioner

Det finns också flera regionala konventioner som berör flyktingar, som Afrikanska Unionens konvention (OAU Convention Governing the Specific Aspects of Refugee Problems in Africa) från 1969, 1984 års Cartagena-deklaration för Latinamerika och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

 

Asylrätten i Europa

EU:s medlemsländer är tvungna att leva upp dels till FN-konventioner som reglerar asyl, dels till de regler som gäller specifikt i Europa. Men under senare tid har kritiken vuxit från bland andra FN:s flyktingkommissarie UNHCR, som ska granska efterlevnaden av FN:s flyktingkonvention. UNHCR anser både att enskilda medlemsländer och EU som union agerar i strid med konventionen. Det handlar såväl om uttolkning av befintliga regler, som om praktiskt agerande och förslag på ändrade regler.

Även organisationer specialiserade på mänskliga rättigheter har riktat skarp kritik mot EU och dess medlemmar.
Läs mer:
Human Rights Watch: How the EU Can Manage the Migrant Flow och Europe’s Refugee Crisis - An Agenda for Action, 
UNHCR: UNHCR warns of imminent humanitarian crisis in Greece
Amnesty International: Balkans: Refugees and migrants beaten by police, left in legal limbo and failed by EU och EU: Countries have fulfilled less than a third of their asylum relocation promises

I det här kapitlet beskrivs de regler som än så länge gäller i EU. Därefter följer en beskrivning av den faktiska situationen och de förändringar som gjorts sedan hösten 2015. Avslutningsvis görs ett försöka att sammanfatta de förslag som nu förs fram på EU-nivå.

Det europeiska asylsystemet är komplext. För det första har det utarbetats av två olika organ: Europarådet och EU. För det andra utvecklas hela tiden asylrätten utifrån olika rättsfall. Det är därför inte helt lätt att ha överblick och verkligen veta vad som gäller. Här följer en beskrivning av hur systemet ser ut, följt av en uppdatering kring aktuella förslag, som inte alltid överensstämmer med befintliga regler.

Europarådet

Europakonventionen om mnskliga rttigheterEuropakonventionen om de mänskliga rättigheterna.Europarådet (Council of Europe) är en ganska okänd organisation i Sverige, men den har enormt inflytande när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, inte minst flyktingars rättigheter. Europarådet grundades 1949 just för att värna de mänskliga rättigheterna och har 47 europeiska stater som medlemmar. Organisationen har en kommissarie för mänskliga rättigheter (2017 är det Nils Muižnieks) och en generalsekreterare (2017 är det Thorbjörn Jagland).

Alla medlemsstater har förbundit sig att följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som formellt heter Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR).

Europadomstolen i Strasbourg (European Court of Human Rights) ska tolka Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen ska inte förväxlas med EU-domstolen). Enskilda medborgare och organisationer kan vända sig till Europadomstolen och be den pröva om de fått sina rättigheter kränkta av ett eller flera av Europarådets medlemsländer. Domsluten från Europadomstolen är mycket viktiga, dels för att domstolen kan utdöma skadestånd, dels för att en del av asylrätten bygger på domar från Europadomstolen.

Sverige har fällts ett antal gånger. Regeringen länkar på sin hemsida till ärenden som rör Sverige och som vunnit laga kraft.

EU:s gemensamma asylsystem (CEAS)

När EU, på ett toppmöte i Tammerfors 1999, bestämde sig för att ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik sågs det som ett historiskt beslut. Men trots att länderna enades om flera direktiv och förordningar på området betydde CEAS, the Common European Asylum System, inte så stora skillnader i praktiken. Ofta handlade det om minimiregler som länderna dessutom tolkade väldigt olika.

För det svenska ordförandeskapet 2009 var det därför en högprioriterad uppgift att få till en uppdaterad och mer harmoniserad gemensam flyktingpolitik. Som en del i det så kallade Stockholmsprogrammet beslutades om en betydligt mer långtgående gemensam asylpolitik. Tanken var att rättssäkerheten för flyktingar skulle öka, samtidigt som EU:s medlemsländer skulle ta ett mer solidariskt ansvar.

EU:s gemensamma asylsystem består av fem olika rättsakter, det vill säga direktiv eller förordningar:

Dublinförordningen,

Eurodacförordningen,

Asylprocedurdirektivet,

Mottagandedirektivet,

Skyddsgrundsdirektivet.

De fyra förstnämnda antogs i sin nuvarande form år 2013, medan det reviderade skyddsgrundsdirektivet beslutades redan 2011.

Alla EU:s länder är skyldiga att följa direktiv och förordningar, om de inte har ett formellt undantag. När det gäller migrationsfrågor har Danmark, Irland och Storbritannien undantag, som gör att de inte deltar i det här samarbetet. Men i praktiken har det ofta visat sig vara svårt att få länderna att leva upp till sina åtaganden på flyktingområdet.

Förordningar börjar gälla omedelbart, medan direktiv oftast måste skrivas in i ländernas lagstiftning (det finns undantag, då direktiv sägs ha direkt effekt). Mer om hur det fungerar kan du läsa här (artikel från EU-upplysningen) och här (artikel från EUR-Lex).

I många fall var länderna långsamma med att införa direktiven och i september 2015 inledde EU-kommissionen därför överträdelseförfaranden mot 19 länder. Sverige kritiserades för att ännu inte ha införlivat asylprocedurdirektivet i lagstiftningen.

Bakgrunden till EU:s gemensamma flyktingpolitik är att många medlemsländer i praktiken saknat ett fungerande asylsystem. Varken asylprövningsprocessen eller mottagandet har levt upp till internationella förpliktelser. Det har bidragit till att en handfull av EU:s länder tagit emot merparten av alla flyktingar som kommit till unionen. Under 2014 fördelade sig ansökningarna så här.

UNHCR har också varit mycket kritiskt mot att EU:s medlemsländer gjort så olika bedömningar i asylärenden. Exempelvis fick i mitten av 2000-talet inga irakier uppehållstillstånd i Grekland och Slovakien, medan över 80 procent fick det i Cypern, Sverige och Tyskland.

Med de nya reglerna måste samtliga länder nå en viss miniminivå både vad gäller mottagandet och asylprövningen. Det står länderna fritt att ha mer långtgående regler.

Skyddsgrundsdirektivet reglerar vem som ska anses vara flykting. I huvudsak handlar det om två kategorier: flyktingar enligt definitionen i FN:s flyktingkonvention och Alternativt skyddsbehövande. Till den sistnämnda kategorin hör till exempel den som flyr från krig. (Medlemsländerna kan ge skydd till ytterligare grupper. I den svenska Utlänningslagen finns även kategorin Övriga skyddsbehövande.)

Asylprocedurdirektivet anger minimiregler för hur asylansökan ska behandlas på ett rättssäkert sätt, till exempel att den asylsökande har rätt att träffa beslutsfattaren för en personlig intervju.

Mottagandedirektivet handlar om hur mottagandet ska gå till, bland annat regler för sjukvård, minderårigas skolgång och för rätten att arbeta.

Andra viktiga regler finns i Återvändandedirektivet (exempelvis regler för förvarstagande) och Direktivet om familjeåterförening.

Dublinförordningen och Eurodac

Dublinförordningen är den kanske mest kända delen av EU:s asylsystem, vilket delvis kan bero på att den också är den äldsta. Den första Dublinkonventionen kom redan 1990, alltså långt innan EU bestämde sig för att skaffa gemensamma flyktingregler. Bestämmelserna har ändrats i omgångar, senast 1 januari 2014, och de nu gällande reglerna kallas Dublin III.

Dublinförordningen ska garantera att den asylsökande får sin sak prövadEU DublinfrordningenDublinförordningen., men ansökan kan bara göras i ett EU-land. Huvudprincipen är att det ska göras i det land dit den asylsökande först kommer, men för att bestämmelsen ska kunna tillämpas måste det gå att visa att en asylsökande uppehållit sig i ett land. Det ska ske genom att asylsökande över 14 år lämnar fingeravtryck i det första EU-land de kommer till. Fingeravtrycken samlas i den gemensamma databasen Eurodac, som har funnits sedan 2003.

Men av olika skäl tas inte alltid fingeravtryck och dessutom finns en del undantag från principen att det är det första land en person kommer till som ska pröva ansökan. Därför brukar färre än 20 procent av asylansökningarna i Sverige vara Dublinärenden.

Enligt artikel 17 i Dublinförordningen är det också fullt möjligt för ett land att avstå från att tillämpa Dublinförordningen och själv pröva en ansökan, trots att landet inte är skyldigt att göra det. När så sker brukar det handla om enstaka ärenden. Men Tyskland meddelade den 21 augusti 2015 att landet slutade överföra asylsökande från Syrien till det första europeiska land de kommit till.
Europadomstolen i Strasbourg (som ska granska att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna följs) har också i en dom (M.S.S. v. Belgium and Greece) slagit fast att Dublinförordningen inte får tillämpas på Grekland. I januari 2011 förbjöds Belgien att skicka tillbaka en afghansk man till Grekland eftersom han riskerade omänsklig behandling där. Detta utifrån konventionens artikel 3, som förbjuder tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning.

Utgångspunkten för Dublinförordningen är annars att det inte ska spela någon roll i vilket EU-land en asylansökan prövas. Processen ska vara likvärdig. Men dit är det långt kvar och därför har både UNHCR och människorättsorganisationer kritiserat tillämpningen av Dublinförordningen.

Massflyktsdirektivet

EU har också förutsett att det kan uppstå dramatiska situationer då reglerna i den vanliga gemensamma asylpolitiken inte fungerar. Vid stora flyktingströmmar, exempelvis för att det råder krig i närområdet, är det därför möjligt att tillämpa EU:s massflyktsdirektiv, the Temporary Protection Directive.

Massflyktsdirektivet antogs 2001, då krigen i det forna Jugoslavien hade skapat stora flyktingströmmar i närområdet. Tanken är att de tillfälliga reglerna kan tillämpas om det på kort tid kommer stora grupper från ett visst område. Personer ur gruppen får då tillfälligt skydd under ett år, utan att individuell asylprövning behöver göras under den tiden. Direktivet reglerar också vilka rättigheter flyktingarna har, exempelvis till familjeåterförening, och hur samarbetet mellan olika EU-länder ska gå till.

Många flyktingexperter har frågat sig varför massflyktsdirektivet inte tillämpas i den situation vi nu befinner oss i.

Dagens ArenaOpen democracyATHA

 

En förklaring är sannolikt att det förutsätter att två tredjedelar av EU:s medlemsländer enas om att det råder en massflyktssituation. Hittills har medlemsstaternas intresse varit svalt när EU-kommissionen lyft frågan.

Tillbaka till förstasidan.

Phone: +46 (0) 480 44 64 00 Address: Linnéuniversitetet, fojo, 391 82 Kalmar, Sweden Visiting Address: Gröndalsvägen 19, 392 36 Kalmar, Sweden Email: fojoinfo@lnu.se