Journalistfondens stipendieresa till Zimbabwe och Rwanda
Text: Nina Hjelmgren. Foto: Kristian Pohl.Det är tredje gången Fojo har Journalistfondens uppdrag att arrangera en studieresa till Östafrika, i år även dess närhet. Vi är ett väl sammansvetsat gäng med full tillit till varandra som arbetar med planeringen och genomförandet. Planeringen inleddes egentligen samma dag vi avslutade förra årets stipendieresa, i hopp om att få förnyat uppdrag. Vi hade redan då fokus på Zimbabwe.
Politik, kultur, klimat och miljö blev vägledande frågor. Med erfarenheten av de tidigare resorna, har vi också lärt oss att det är nödvändigt med lite egen-tid och att det är värdefullt att sitta i bussen och bara titta ut någon gång. Under hela studieresan gällde Chatam House Rules; det som sägs stannar i mötet och gruppen, journalistiskt arbetet görs senare med betoning på källskydd.
Då Rwandas sorgeveckor inföll under den planerade tiden och landet i princip står stilla den första veckan, inledde vi med att åka till Zimbabwe och fortsatte sedan till Rwanda för att vara där under den andra sorgeveckan. I år var det 25 år sedan folkmordet mot tutsier i Rwanda.
LEDNING
- Projektledare Fojo: Nina Hjelmgren
- Projektadministratör Fojo: Birgitta Bergman
- Planering och genomförande: Erika Bjerström, SVT assisterad av Kristian Pohl, frilansfotograf.
DELTAGARE
Markus Alfredsson (SR P1 Kaliber), Ivar Andersen (Frilans), Eva-Maria Fasth (VVS Forum), Cecilia Gralde (SVT Aktuellt), Anna Maria Höglund Holm (UR), Lena Kvist (Borås Tidning), Filip Norman (TT), Isabella Svahn (SR Ekot), Birgitta Wallin (Karavan), Torbjörn Wester (Frilans).
Lördag 6 april
”Vi ses 19.30 vid incheckningen”.
Nyfiket hejade vi på varandra allteftersom vi anlände till Arlanda. En gång tidigare hade vi träffats, på introduktionsdagen i Stockholm den 5 februari. Då var Erika Bjerström med, det var hon inte nu; hon hade fått lunginflammation. Istället skulle jag, Nina, ersätta henne tillsammans med Kristian Pohl. Lite pirrigt var det.
Många satt på rad 25 men annars var vi lite utspridda på Ethiopian Airlines till Addis Abeba som lyfte en timme senare än beräknat. Men det spelade inte så stor roll för vår del, vi var på mellanlandning och det skulle ta ett par timmar innan flyget mot Harare lyfte.
Donald väntade på flygplatsen. Han hade mött grupper förr som han bland annat tagit med till Victoria-fallen. Nu visade han oss vägen till bussen som kördes av Simba, vår chaufför i Zimbabwe.
Det var tidig eftermiddag när vi checkade in på The Bronte Hotel, en oas av grönska och dekorativ konst i trädgården. Solen sken och fåglarna kvittrade.
Vid 5 kom Martin Bush Larsen och Martin Jörnrud från Svenska Ambassaden i Harare för att ge oss en första introduktion till det aktuella läget i Zimbabwe. Mycket uppskattat!
Flera av oss gillade att den kvällen ligga raklång i en säng och sova. Några väcktes tidigt nästa gång av fågelsången i hotellets trädgård.
Måndag 8 april
Vi inledde dagen med studiebesök på mediecentret Magamba Network, grundat 2007 av Tongai Makawa. Med satir utmanar de makten via The Feed. Med unga som rapporterar från parlamentet och twittrar därifrån når de 120 000 följare den vägen, de har 60 000 följare när de sänder live via fb.
De har hotats av makten som bl a förstört byggnaden. Hur orkar de fortsätta? ”Zimbabwe keeps being interesting”.
Vi gick över gatan och åt lunch på en tanzanisk restaurang, tror inte att någon tyckte det var särskilt gott.
Efter lunch åkte vi till Hopley i utkanten av Harare och blev påminda om hur bra vi har det. När vi åkte av den asfalterade vägen och in på smala, gropiga gator, skakade vi fram i ett område som hade alla tecken av flyktingförläggning. Skjul, inget avlopp, ingen elektricitet, massor av barn. Simba stannade slutligen vid ett fält framför ett stort tält där det satt människor på plaststolar runt en stor ring. Organisationen SAYWHAT hade fått tillstånd av presidentens kontor att bjuda in oss och mobiliserat 20 unga. En efter en berättade de om villkoren i Hopley; inga jobb, ingen tillgång till skola då det enbart finns en för hela området med 60 000, kanske 80 000, människor. Barn som tar hand om barn då föräldrarna försvunnit, barn som utsätts för sexuellt våld, kvinnor som tvingas till prostitution av män som kör dit från andra områden i Harare, utsattheten var hjärtskärande.
Hopley befolkas av människor som tvingats dit när de inte längre hade någonstans att ta vägen. Någon berättade att de tvingats dit för ett par decennier sedan när kåkstäder förstörts och lämnat människorna utan någonstans att ta vägen. Det blev Hopley, en torr åker utanför Harare som myndigheterna helst verkar vilja glömma bort. Även barnen.
Tisdag 9 april
Med varsin frukostpåse i knät, satte vi oss i bussen kvart i sju och Simba styrde mot Chivu i Chikomba District ett par timmars bussfärd från Harare. Vi skulle besöka Hand in Hands biståndsprojekt.
I tre år har de startat självhjälpsgrupper bland bönder ute på landsbygden. De har utbildat framför allt kvinnor i entreprenörskap, 80 procent är kvinnor i projekten. ”Women are easy to mobilize in groups.” De utbildas i entreprenörskap och att göra affärer, sälja det de producerar som kläder, “airtime”, kycklingar, det de odlar i trädgården, med mera.
Vi åkte ut till olika områden för att träffa deltagare i projekten. ”Vi delar med av oss av erfarenheter i gruppen och tar hit de som kan lära oss olika saker”. ”I am a proud and enpowered woman”, som en vacker kvinna uttryckte det. Hennes man då, var är han? I Sydafrika. En annan kvinnas man var hemma. Men gjorde inte så mycket.
Här, liksom på andra ställen, inleddes och avslutades möten med bön. Afrika söder om Sahara är kristet.
Vi besökte också ett område med manliga deltagare, jordbrukare med var sin lott på 35 hektar. Marken är snustorr och måste vara hopplös att få en större avkastning från då det inte finns något bevattningssystem. Det kom dessutom dåligt med regn det här året. Allt görs för hand utan jordbruksmaskiner. Utsattheten tycks uppmuntra samarbetet. ”Vi tänker, planerar och arbetar tillsammans. För vår överlevnad”, som en man uttryckte det.
Jag tror att vi alla slogs av mötet med människor som trots sin sårbarhet såg möjligheter.
Onsdag 10 april
Vi dök upp en timme för tidigt till Stimulus Innovation Center, grundat av juristen Rudo Nyangulu-Mungofa som varit mamma-ledig. Hon blev aningen stressad av vår tidiga ankomst men innan vi hann blinka var rummet fullt av unga entreprenörer. Vi bjöds på muffins med frosting av kocken och lyssnade till bakgrunden till Stimulus som bildades 2011 ”to change the way business is done, help entrepreneurs in start-up and focus on mentorship.”
Här fanns framgångsrika entreprenörer inom olika branscher som berättade om svårigheterna med att driva företag i Zimbabwe. För att överhuvudtaget få ett uppdrag, krävs kick-backs. De intygade att det var nödvändigt att den kulturen förändras. Alla intygade att den finansiella delen av att driva företag är som att spela poker. Det finns än så länge både den lokala valutan som är zimbabwisk dollar och US dollar. Värdet på den lokala valutan varierar till den grad att människor som inte har något annat, har förlorat mängder i samma takt som värdet minskat dramatiskt i förhållande till den amerikanska dollarn. Det måste vara omöjligt att veta vad pengarna egentligen är värda. Ingen sätter in pengar på banken och det händer att pengar försvinner när man ska överföra dem till andra konton. Dessutom är lagstiftningen uråldrig, även när det handlar om att driva företag; den härstammar från kolonialtiden.
Diskussionerna gick höga. Det var tur att vi kom för tidigt. Trots allt krångel och korruption, fanns en optimism i rummet. Flera av företagarna känner att det de gör är viktigt för framtiden, en framtid de ser i Zimbabwe. ”Why do I want to help develope an already developed country?!”.
Vi åkte sedan mot en marknad där ett par av företagarna hade en liten affär med lokala hudvårdsprodukter. Den låg inte alls långt från Gava’s restaurang dit vi gick och åt jättegod afrikansk lunch. Efter lunchen åkte vi till Oxfam som bland annat arbetar med klimatkrisen. Den är tydlig i Zimbabwe: Temperaturen stiger, det blir varmare samtidigt som det störtregnar under regnperioden; regn som förr föll under en månad faller nu under 2–4 dagar. Jorden kan inte suga upp vattnet. Det medför både torka och jordskred. Detta skapar enorma problem i lantliga områden, särskilt i de södra delarna. Det hotar boskapen som inte har tillgång till foder och säd som inte växer. Det drabbar jordbrukssektorn och även hälsosektorn med större risk för bland annat malaria.
Detta drabbar Zimbabwe värre än andra länder på grund av det utomordentligt dåliga ekonomiska läget. Ett av de större problemen är också avskogningen. När skog huggs ner utan att ny skog hinner växa till, ökar mängden koldioxid i atmosfären och bidrar till att öka växthuseffekten. Förutom att skog huggs ner för att användas till bränsle, hugger tobaksodlare ner skog för att odla tobak. De lär betala straffskatt, pengar som försvinner på vägen. Den tropiska cyklonen Idai drabbade även Zimbabwe i mitten av mars med förödande konsekvenser. Det drabbade området i den östra delen av landet är svårtillgängligt. Även Oxfam försöker nå människor med förnödenheter men de går långsamt. Det lär dock vara så, att all odlingsbar mark inte är förstörd. Dagen avslutades i trädgården hos den svenska ambassadören, Sofia Calltorp. Hon hade bjudit in zimbabwiska journalister som vi minglade tillsammans med och hade stort utbyte av. Mörkret hann lägga sig innan vi gick.
Torsdag 11 april
Efter frukost samlades vi för att tillsammans reflektera över resan så här långt. Vi uppskattar spännvidden i programmet. Möten med allt från utsatta människor till entreprenörer, i stad och på lansbyggd.
Vi tycker om varandra; uppskattar att vi är ett gäng av snälla människor som tar hand om varandra.
Och deltagarna tycker att det är skönt att det mesta är ordnat, bara att följa med, utan att behöva fixa en massa själv som man annars som journalist måste ägna så mycket tid till när man är på resa.
Vi gick lite innan kl 11 snett över gatan för möte med Zimrights, Zimbabwean Human Rights Association. Mugabe använde sig av polis och underrättelse under sin tid som president, nuvarande regim använder sig av militären. Det var militären som slog ned mot demonstranter i januari. Det finns fotobevis på att de sköt skarpt mot demonstranter som dog, men nekar till det och påstår att de sköt i luften. Militären fanns överallt och fortsätter att emellanåt göra sig påminda, på gatan, på bussen, i baren.
Militären står för de flesta brotten mot mänskliga rättigheter. De civila ledarna sitter vid makten med hjälp av militären.
Även arbetare på sockerfälten är utsatta för kränkningar av mänskliga rättigheter, de har inte ens skyddande skor när de för hand hugger ned sockerrören. De bor trångt i omoderna små hus.
Inom guld- och kromindustrin förekommer också kränkningar då bolagen ofta opererar illegalt och nonchalerar arbetarnas rättigheter.
På eftermiddagen styrde vi mot möte med GMC, Gender and Media Connect. När vi kom fram fick vi veta att vi skulle åka till The Herald, det statsägda tidningshuset, för möte med GMC.
Vi fick en tur av i stort sett hela media huset, det påminner mycket om hur det såg ut på en svensk redaktion på 1970-talet. Vi fick också se den delen av huset som byggs om för TV-sändningar. På nyhetsskärmarna läste vi om hur Julian Assange gripits vid Ecuadors ambassad i London och att en arresteringsorder utfärdats mot den störtade presidenten i Sudan, Omar al-Bashir.
Reaktioner i Zimbabwe? Inga, vad vi kunde utläsa än så länge.
Vi bjöds sedan in i ett sammanträdesrum för att tillsammans med några ur redaktionen och representanter för GMC diskutera arbetet med jämställdhet med betoning på kvinnor. Vi fick bland annat veta att man inom tidningshuset arbetat fram en policy i arbetet för jämställdhet och att man ser svårigheter med att få kvinnor att ställa upp på intervjuer.
Mötet avslutades och flera av oss intervjuades av personer som vi tror kommer från redaktionen, både print och radiodelen.
Vad var det egentligen vi varit med om? Vi återvände till hotellet något förbryllade.
Nästa dag var det en bild av oss från mötet i tidningen, med en ganska intetsägande bildtext.
Fredag 12 april
Vi inledde dagen med studiebesök på Epiroc, ett Atlas Copco-företag med verksamheter runtom i hela världen, även Zimbabwe.Tillsammans med Sandvik har de 80 procent av gruvmarknaden i Zimbabwe, den delen som säljer maskiner och underhåll av dem till gruvindustrin. De anställer med andra ord inte gruvarbetare men har etisk kod att hålla sig till vilket man får förmoda gäller de som de säljer till också. Det finns en illegal gruvmarknad som tjänar pengar på den svarta marknaden; Epiroc understryker att de arbetar uteslutande med formella gruvor. Det finns bland annat litium och nickel men också järn och krom i Zimbabwe.
Epiroc har funnits i Zimbabwe sedan 1952 och varit med under landets upp-och nedgångar, även under krisen 1998.
Vi fortsatte efter mötet på Epiroc till den Svenska ambassaden. Sofia Calltorp, ambassadör i Zimbabwe, bjöd in till möte med zimbabwiska parlamentariker. Några hade fått förhinder men Kindness Paradza, ordförande i något som liknar utrikesutskottet ”committee on foreign affairs, industry and international trade”. Diskussionerna gick höga. Den svåra ekonomiska situationen i Zimbabwe förklarades till stor del av sanktionerna mot landet. EU:s sanktioner är dock begränsade till Mugabe och vapenexport. Efter mötet gick vi uppför gatan till en italiensk restaurang för lunch; nästan alla åt pizza! Innan flyget till Kigali, Rwanda, hade vi tid för besök på The National Gallery med imponerade utställning, mycket uppskattat! Lite längre ned för gatan ligger Harare Gardens som med bättre underhåll skulle kunna bli enastående vacker.
Vi hörde av människor i Zimbabwe att det är fint i Rwanda, ordning. Visst, det var som att landa i en annan värld redan på flygplatsen, som att vara tillbaka på 2000-talet. Sent på kvällen möttes vi så på flygplatsen i Kigali inte bara av en chaufför utan även en guide, Egide, som berättade att han stuvat om lite i programmet för följande dag. Det behövde vi diskutera då andra för honom okända aktörer varit delaktiga i planeringen.
Lördag 13 april
Rwanda!
Vi bodde på Marasa Umubano Hotel. Frågan om säkerhet var påtaglig med vakter och säkerhetskontroll vid ingången, även på hotellvåningar fanns vakt närvarande. Hotellet har sett bättre dagar – påminde lite om ett öststatshotell från förr.
Jenny Ohlsson, ambassadör i Rwanda, besökte oss till frukost och gav oss en inledande introduktion av landet.
Det skulle bli en omskakande dag. Det är en sak att läsa om folkmordet och en helt annan att möta människor som var i Rwanda då och se minnesplatser för det ohyggliga våldet mot människorna. Vi besökte att par kyrkor utanför Kigali, bland annat Ntarama Church nära Bugserea, dit människor tagit sin tillflykt i tron att de var i skydd men förråtts av prästen och mördats brutalt. Kläder och smycken finns kvar som påminnelse. Ohyggligt. Det kan inte finnas en enda själ i Rwanda idag som inte påverkats på ett mycket personligt plan av det grymma folkmordet för 25 år sedan.
Vi åt lunch på en befriande vacker restaurang med god buffé.
Påverkade av Rwandas historia fortsatte vi till Kigali Genocide Memorial, ”the final resting place for 250 000 victims of the Genocide against the Tutsie”. Vackert klädda människor med blomsterarrangemang i famnen kom för att hedra sin anhöriga och vänner. Mäktigt. Vi vandrade under tystnad genom utställningen och träffade efteråt Leonard, katolsk präst och utbildad psykolog, som arbetar med försoningsprocessen. Hur kan någon fortsätta att vara kristen efter den katolska kyrkans ohyggliga svek under folkmordet i Rwanda?
Det kändes som aningen fel att besöka ett kvinnokooperativ och vandra i de muslimska kvarteren i Kigali efter dagens besök på olika minnesplater av folkmordet. Men det var precis vad vi behövde. Vi liksom befriades av styrkan vi mötte på kvinnokooperativet Nyamirambo Women’s Center.
Jag tror att de flesta av oss handlade något.
Innan solen gick ned, hann vi med en promenad i de muslimska kvarteren i Kigali. Det var både inspirerande och vackert; här fanns ett myllrade uteliv.
På kvällen åkte vi till Hotel de Mille Collines. Här skyddades 1200 tutsier under folkmordet, berättelsen om hotellet och hur hotellvärden Paul Rusesabagina höll milisen borta med mutor och sprit skildras i filmen Hotel Rwanda.
Nyamirambo Women’s Center (NWC), a Rwandian NGO, was launched at the end of 2007 by 18 Rwandese women living in Nyamirambo, Kigali. Together they created a project which aimed to address gender-based violence, gender inequality and discrimination.
—
Söndag 14 april
Direkt efter frukost åkte vi med övernattningsväska och snacks väg tidigt mot Nyungwe National Park. Det skulle ta fem timmar genom det kuperade och grönskande landskapet innan vi kom fram till vår plats för övernattning i dubbelrum, Nyungwenziza Ecolodge.
Efter buffélunchen fortsatte vi en timme in i regnskogen. Vägen kantades av militärer med jämna mellanrum. Här gränsar regnskogen till Burundi i söder och Kongo österut.
I stort sett alla uttryckte bekymmer över utvecklingen i Burundi som man tycker påminner om tiden före folkmordet med etniska motsättningar och propaganda.
Det är påfallande dyrt att vara besökare/turist i Rwanda. Och det är inte riktigt säkert det blir som man har planerat. Vi trodde att vi skulle på fem kilometer vandring under tre timmar för 40 US dollar/person. Men nej, det var för sent. Och ville man gå över hängbron kostar det ytterligare 20 US dollar…
Det hade slutat regna när vi inledde vandringen tillsammans med guide i regnskogen.
Oerhört nöjda satt vi sedan tillsammans med varsin öl innan vi återvände till lodgen och middagen där.
På vägen till Nyungwenzisa passerade vi läger för flyktingar från Kongo.
Måndag 15 april
Några av oss var uppe tidigt för att se solen gå upp, rofyllt.
Med beställda lunchpaket lämnade vi Nyungwenziza direkt efter frukost för att hinna tillbaka och checka in på hotellet i Kigali igen inför möten på eftermiddagen. Vi möttes av leende personal som hälsade oss välkomna tillbaka med fruktdrink.
Det första mötet var med Kampeta Sayinzoga, chef för NIRDA, National Industrial Research and Development Agency. Hon är en av president Kagames närmaste, f d statssekreterare i finansdepartementet, om hur det moderna Rwanda byggs. Rwanda konkurrerar med Nairobi om att bli Afrikas konferenscenter. Länder de arbetar mest med är Kina och Indien. Brottas fortfarande med neokoloniala attityder från väst; ”vad kan vi hjälpa er med?” och ”Vill ni komma på studiebesök hos oss”. Utbildning grund för utveckling, underströk Kampeta Sayinzoga. Och att förädla råvaror som finns i grannländerna.
Vår näst sista dag åkte vi fel för dagens sista möte; med rwandiska journalister hos den svenska ambassadören. Vi åkte till ambassaden men skulle till residenset. Sara Haglund, förstesekreterare, räddade oss när vi skickat iväg minibussen och stod utanför dörren till ambassaden. Något försenat kom vi hem till Jenny Ohlsson och träffade rwandiska kollegor som vi hade mycket stort utbyte av. Det var ett mycket uppskattat möte!
Alla, utom Kristian och jag, åkte sedan till restaurang Heaven för att äta middag tillsammans.
Tisdag 16 april
Till frukost kopplade vi upp oss med Erika vars arbete med programmet tillsammans med Kristian vi skördade. Hon var liksom med oss under hela resan och det kändes bra att säga hej innan vi åkte hem.
Innan vi styrde norrut mot kaffekooperativet Dukunde Kawa Musasa i Gakenke District, stannade vi till i en livsmedelsaffär – även den med säkerhetskontroll. Laddade med kryddor, teer, med mera fortsatte vi genom morgontrafiken i ett Kigali som myllrade av trafik, framför allt lätta motorcyklar.
Så småningom kom vi utanför stan. Vi hade fått veta att vägen var bra…Nja – rätt gropig emellanåt. Och dammig.
Minibussen klättrade uppför med vidunderlig utsikt. Till slut kom vi fram och fick en rundvandring av processen från det att bönorna skördas, sorteras, torkas sköljs osv. Det var varmt. Och vi var sugna på att smaka kaffet. Och köpa med oss hem.
Vi lämnade kaffekooperativet i god tid för att inte riskera komma för sent till flygplatsen och flyget hem. Det gick fortare tillbaka till Kigali men tiden behövdes till säkerhetskontrollen vid flygplatsen som inleddes med att allt bagage skulle ut och knarkhund sniffa igenom väskor och buss. Väl framme på flygplatsen, lätt täckta av rött Afrikadamm och incheckade, var det äntligen dags för lunch!
Sen kom det att dröja något innan vi kom iväg på grund av åskregn över Kigali. Väl uppe i luften skakade kraftig turbulens om planet rejält. Till vår förvåning styrde vi söderut och gick nedför landning efter bara någon halvtimme. Vi var inte medvetna om att vi skulle mellanlanda i Gitega, Burundis huvudstad vid norra Tanganyikasjön. Väl där var planet sedan fullt mot Addis där vi bytte plan till Arlanda.
Efter en bekväm nattflygning var vi tillbaka i Sverige och skulle nu fasa tillbaka till en vardag som verkade avlägsen, vi hade varit med om så mycket! Och vi hade inte bara lärt oss massor genom möten med människor och platser under resan, utan även av varandra!
Hjärtat voltade av lycka när vi landat: Alla hade varit med på allt och alla hade varit friska hela tiden, bara någon enstaka förkylning. Det gick bra!
Ett varmt tack till alla som på olika sätt bidragit till planeringen och genomförandet av den här stipendieresan till Zimbabwe och Rwanda; det hade inte varit möjligt utan er!
— Nina Hjelmgren