Journalistfondens stipendieresa till Zimbabwe och Rwanda

LEDNING

• Projektledare Fojo: Nina Hjelmgren
• Projektadministratör Fojo: Birgitta Bergman
• Planering och genomförande: Erika Bjerström, SVT assisterad av Kristian Pohl, frilansfotograf.

DELTAGARE

Markus Alfredsson (SR P1 Kaliber), Ivar Andersen (Frilans), Eva-Maria Fasth (VVS Forum), Cecilia Gralde (SVT Aktuellt), Anna Maria Höglund Holm (UR), Lena Kvist (Borås Tidning), Filip Norman (TT), Isabella Svahn (SR Ekot), Birgitta Wallin (Karavan), Torbjörn Wester (Frilans).

Måndag 8 april

Vi inledde dagen med studiebesök på mediecentret Magamba Network, grundat 2007 av Tongai Makawa. Med satir utmanar de makten via The Feed. Med unga som rapporterar från parlamentet och twittrar därifrån når de 120 000 följare den vägen, de har 60 000 följare när de sänder live via fb.

De har hotats av makten som bl a förstört byggnaden. Hur orkar de fortsätta? ”Zimbabwe keeps being interesting”.

Vi gick över gatan och åt lunch på en tanzanisk restaurang, tror inte att någon tyckte det var särskilt gott.

Efter lunch åkte vi till Hopley i utkanten av Harare och blev påminda om hur bra vi har det. När vi åkte av den asfalterade vägen och in på smala, gropiga gator, skakade vi fram i ett område som hade alla tecken av flyktingförläggning. Skjul, inget avlopp, ingen elektricitet, massor av barn. Simba stannade slutligen vid ett fält framför ett stort tält där det satt människor på plaststolar runt en stor ring. Organisationen SAYWHAT hade fått tillstånd av presidentens kontor att bjuda in oss och mobiliserat 20 unga. En efter en berättade de om villkoren i Hopley; inga jobb, ingen tillgång till skola då det enbart finns en för hela området med 60 000, kanske 80 000, människor. Barn som tar hand om barn då föräldrarna försvunnit, barn som utsätts för sexuellt våld, kvinnor som tvingas till prostitution av män som kör dit från andra områden i Harare, utsattheten var hjärtskärande.

Hopley befolkas av människor som tvingats dit när de inte längre hade någonstans att ta vägen. Någon berättade att de tvingats dit för ett par decennier sedan när kåkstäder förstörts och lämnat människorna utan någonstans att ta vägen. Det blev Hopley, en torr åker utanför Harare som myndigheterna helst verkar vilja glömma bort. Även barnen.

Tisdag 9 april

Med varsin frukostpåse i knät, satte vi oss i bussen kvart i sju och Simba styrde mot Chivu i Chikomba District ett par timmars bussfärd från Harare. Vi skulle besöka Hand in Hands biståndsprojekt.

I tre år har de startat självhjälpsgrupper bland bönder ute på landsbygden. De har utbildat framför allt kvinnor i entreprenörskap, 80 procent är kvinnor i projekten. ”Women are easy to mobilize in groups.” De utbildas i entreprenörskap och att göra affärer, sälja det de producerar som kläder, “airtime”, kycklingar, det de odlar i trädgården, med mera.

Vi åkte ut till olika områden för att träffa deltagare i projekten. ”Vi delar med av oss av erfarenheter i gruppen och tar hit de som kan lära oss olika saker”. ”I am a proud and enpowered woman”, som en vacker kvinna uttryckte det. Hennes man då, var är han? I Sydafrika. En annan kvinnas man var hemma. Men gjorde inte så mycket.

Här, liksom på andra ställen, inleddes och avslutades möten med bön. Afrika söder om Sahara är kristet.

Vi besökte också ett område med manliga deltagare, jordbrukare med var sin lott på 35 hektar. Marken är snustorr och måste vara hopplös att få en större avkastning från då det inte finns något bevattningssystem. Det kom dessutom dåligt med regn det här året. Allt görs för hand utan jordbruksmaskiner. Utsattheten tycks uppmuntra samarbetet. ”Vi tänker, planerar och arbetar tillsammans. För vår överlevnad”, som en man uttryckte det.

Jag tror att vi alla slogs av mötet med människor som trots sin sårbarhet såg möjligheter.

Vi åkte sedan mot en marknad där ett par av företagarna hade en liten affär med lokala hudvårdsprodukter. Den låg inte alls långt från Gava’s restaurang dit vi gick och åt jättegod afrikansk lunch. Efter lunchen åkte vi till Oxfam som bland annat arbetar med klimatkrisen. Den är tydlig i Zimbabwe: Temperaturen stiger, det blir varmare samtidigt som det störtregnar under regnperioden; regn som förr föll under en månad faller nu under 2–4 dagar. Jorden kan inte suga upp vattnet. Det medför både torka och jordskred. Detta skapar enorma problem i lantliga områden, särskilt i de södra delarna. Det hotar boskapen som inte har tillgång till foder och säd som inte växer. Det drabbar jordbrukssektorn och även hälsosektorn med större risk för bland annat malaria.

Detta drabbar Zimbabwe värre än andra länder på grund av det utomordentligt dåliga ekonomiska läget. Ett av de större problemen är också avskogningen. När skog huggs ner utan att ny skog hinner växa till, ökar mängden koldioxid i atmosfären och bidrar till att öka växthuseffekten. Förutom att skog huggs ner för att användas till bränsle, hugger tobaksodlare ner skog för att odla tobak. De lär betala straffskatt, pengar som försvinner på vägen. Den tropiska cyklonen Idai drabbade även Zimbabwe i mitten av mars med förödande konsekvenser. Det drabbade området i den östra delen av landet är svårtillgängligt. Även Oxfam försöker nå människor med förnödenheter men de går långsamt. Det lär dock vara så, att all odlingsbar mark inte är förstörd. Dagen avslutades i trädgården hos den svenska ambassadören, Sofia Calltorp. Hon hade bjudit in zimbabwiska journalister som vi minglade tillsammans med och hade stort utbyte av. Mörkret hann lägga sig innan vi gick.

Torsdag 11 april

Efter frukost samlades vi för att tillsammans reflektera över resan så här långt. Vi uppskattar spännvidden i programmet. Möten med allt från utsatta människor till entreprenörer, i stad och på lansbyggd.

Vi tycker om varandra; uppskattar att vi är ett gäng av snälla människor som tar hand om varandra.

Och deltagarna tycker att det är skönt att det mesta är ordnat, bara att följa med, utan att behöva fixa en massa själv som man annars som journalist måste ägna så mycket tid till när man är på resa.

Vi gick lite innan kl 11 snett över gatan för möte med Zimrights, Zimbabwean Human Rights Association. Mugabe använde sig av polis och underrättelse under sin tid som president, nuvarande regim använder sig av militären. Det var militären som slog ned mot demonstranter i januari. Det finns fotobevis på att de sköt skarpt mot demonstranter som dog, men nekar till det och påstår att de sköt i luften. Militären fanns överallt och fortsätter att emellanåt göra sig påminda, på gatan, på bussen, i baren.

Militären står för de flesta brotten mot mänskliga rättigheter. De civila ledarna sitter vid makten med hjälp av militären.

Även arbetare på sockerfälten är utsatta för kränkningar av mänskliga rättigheter, de har inte ens skyddande skor när de för hand hugger ned sockerrören. De bor trångt i omoderna små hus.

Inom guld- och kromindustrin förekommer också kränkningar då bolagen ofta opererar illegalt och nonchalerar arbetarnas rättigheter.

På eftermiddagen styrde vi mot möte med GMC, Gender and Media Connect. När vi kom fram fick vi veta att vi skulle åka till The Herald, det statsägda tidningshuset, för möte med GMC.

Vi fick en tur av i stort sett hela media huset, det påminner mycket om hur det såg ut på en svensk redaktion på 1970-talet. Vi fick också se den delen av huset som byggs om för TV-sändningar. På nyhetsskärmarna läste vi om hur Julian Assange gripits vid Ecuadors ambassad i London och att en arresteringsorder utfärdats mot den störtade presidenten i Sudan, Omar al-Bashir.

Reaktioner i Zimbabwe? Inga, vad vi kunde utläsa än så länge.

Vi bjöds sedan in i ett sammanträdesrum för att tillsammans med några ur redaktionen och representanter för GMC diskutera arbetet med jämställdhet med betoning på kvinnor. Vi fick bland annat veta att man inom tidningshuset arbetat fram en policy i arbetet för jämställdhet och att man ser svårigheter med att få kvinnor att ställa upp på intervjuer.

Mötet avslutades och flera av oss intervjuades av personer som vi tror kommer från redaktionen, både print och radiodelen.

Vad var det egentligen vi varit med om? Vi återvände till hotellet något förbryllade.

Nästa dag var det en bild av oss från mötet i tidningen, med en ganska intetsägande bildtext.

Vi hörde av människor i Zimbabwe att det är fint i Rwanda, ordning. Visst, det var som att landa i en annan värld redan på flygplatsen, som att vara tillbaka på 2000-talet. Sent på kvällen möttes vi så på flygplatsen i Kigali inte bara av en chaufför utan även en guide, Egide, som berättade att han stuvat om lite i programmet för följande dag. Det behövde vi diskutera då andra för honom okända aktörer varit delaktiga i planeringen.

Det kändes som aningen fel att besöka ett kvinnokooperativ och vandra i de muslimska kvarteren i Kigali efter dagens besök på olika minnesplater av folkmordet. Men det var precis vad vi behövde. Vi liksom befriades av styrkan vi mötte på kvinnokooperativet Nyamirambo Women’s Center.

Jag tror att de flesta av oss handlade något.

Innan solen gick ned, hann vi med en promenad i de muslimska kvarteren i Kigali. Det var både inspirerande och vackert; här fanns ett myllrade uteliv.

På kvällen åkte vi till Hotel de Mille Collines. Här skyddades 1200 tutsier under folkmordet, berättelsen om hotellet och hur hotellvärden Paul Rusesabagina höll milisen borta med mutor och sprit skildras i filmen Hotel Rwanda.

Söndag 14 april

Direkt efter frukost åkte vi med övernattningsväska och snacks väg tidigt mot Nyungwe National Park. Det skulle ta fem timmar genom det kuperade och grönskande landskapet innan vi kom fram till vår plats för övernattning i dubbelrum, Nyungwenziza Ecolodge.

Efter buffélunchen fortsatte vi en timme in i regnskogen. Vägen kantades av militärer med jämna mellanrum. Här gränsar regnskogen till Burundi i söder och Kongo österut.

I stort sett alla uttryckte bekymmer över utvecklingen i Burundi som man tycker påminner om tiden före folkmordet med etniska motsättningar och propaganda.

Det är påfallande dyrt att vara besökare/turist i Rwanda. Och det är inte riktigt säkert det blir som man har planerat. Vi trodde att vi skulle på fem kilometer vandring under tre timmar för 40 US dollar/person. Men nej, det var för sent. Och ville man gå över hängbron kostar det ytterligare 20 US dollar…

Det hade slutat regna när vi inledde vandringen tillsammans med guide i regnskogen.

Oerhört nöjda satt vi sedan tillsammans med varsin öl innan vi återvände till lodgen och middagen där.

På vägen till Nyungwenzisa passerade vi läger för flyktingar från Kongo.

Vi lämnade kaffekooperativet i god tid för att inte riskera komma för sent till flygplatsen och flyget hem. Det gick fortare tillbaka till Kigali men tiden behövdes till säkerhetskontrollen vid flygplatsen som inleddes med att allt bagage skulle ut och knarkhund sniffa igenom väskor och buss. Väl framme på flygplatsen, lätt täckta av rött Afrikadamm och incheckade, var det äntligen dags för lunch!

Sen kom det att dröja något innan vi kom iväg på grund av åskregn över Kigali. Väl uppe i luften skakade kraftig turbulens om planet rejält. Till vår förvåning styrde vi söderut och gick nedför landning efter bara någon halvtimme. Vi var inte medvetna om att vi skulle mellanlanda i Gitega, Burundis huvudstad vid norra Tanganyikasjön. Väl där var planet sedan fullt mot Addis där vi bytte plan till Arlanda.

Efter en bekväm nattflygning var vi tillbaka i Sverige och skulle nu fasa tillbaka till en vardag som verkade avlägsen, vi hade varit med om så mycket! Och vi hade inte bara lärt oss massor genom möten med människor och platser under resan, utan även av varandra!

Hjärtat voltade av lycka när vi landat: Alla hade varit med på allt och alla hade varit friska hela tiden, bara någon enstaka förkylning. Det gick bra!