Indien – världens största demokrati under attack

Fojo har under flera år haft i uppdrag från Journalistfonden att arrangera en resa för stipendiater från den svenska journalistkåren. Tidigare år har resorna gått bland annat till Rwanda, Zimbabwe och Kenya. 2020 var destinationen satt till världens största demokrati: Indien med mer än en miljard invånare.

På grund av coronavirusets utbrott fick resan dessvärre förkortas, men en dryg vecka full med intryck blev det ändå.

På utsatt tid tar ministern ”for external affairs” emot, Mr Muraleedharan, som Erika hade som en paneldeltagare i en EU-konferens om Arktis i Umeå. Han lovade då att ta emot gruppen med svenska journalister, ett löfte som han höll. Efter inledande artiga fraser om vikten av kungaparets statsbesök i Indien och de goda relationerna Sverige – Indien, som nu firar 70 år, fick han frågor av gruppen om vad Indiens största utmaning är, om den omdiskuterade medborgarrättslagen som muslimer upplever som diskriminerande , om polisvåld mot journalister, och varför Indiens koldioxidutsläpp fortsätter att öka.

Han var uppriktig och svarade på alla frågor. Den skärpta medborgarrättslagen försvarade han med att Indien och Pakistan vid delningen 1947 var överens om att ta hand om varandras minoritetsgrupper, ett löfte man anser att Pakistan har brutit. Han berättade också att regeringen Modis främsta prioritering är att lyfta indier ur fattigdom och att man skänkt 80 miljoner rena gasspisar till fattiga hushåll på landsbygden. Modis regering prioriterar också att förbättra sanitet, att alla ska ha rinnande vatten till 2024,  att alla ska ha en egen bostad och el. Till allt detta behövs pengar och Indiens tillväxt har bromsat in något.

Samtidigt har Indien ökat andelen förnyelsebart med 40 procent, påpekade han, men Indien har inte råd att bli ”energystarved” utan måste hålla hjulen igång samtidigt som man sakta försöker avveckla kolet. Men än så länge är Indien helt beroende av olja och kol och importerar 10 procent av världens oljeproduktion. Han sa också att Indien är en global förebild med Gandhis motto om ”minimal consumption” och att ansvaret för klimatkrisen inte ligger hos indierna.

Han utvecklade också tankarna kring en ny strategi att få landsbygden att växa så att inflyttningen till stora städer bromsas upp. Infrastrukturen ska stärkas med nya vägbyggen. Bland annat ska man bygga 100 nya flygplatser så att ingen indier har mer än tio mils resväg till närmaste flygplats.

Efter besöket på indiska UD, som avslutades med gruppbild framför en vacker väggskulptur föreställande livets träd, for vi vidare till indiska parlamentet.

Svenska ambassaden hade hjälpt oss att få våra inpasseringspass gjorda i förväg. Men när vi köade till säkerhetskontrollen,  nåddes vi av beskedet att en parlamentsledamot avlidit och att man ställt in den pågående sessionen med budgetdebatt som vi skulle få lyssna till.

Efter mycket trassel lyckades vi i alla fall ta oss in och äta en enkel lunch på kantinen och plötsligt lyckades vi också övertala dem att släppa in oss i parlamentet och få titta på plenisalen. Det ledde till sju olika säkerhetskontroller, män och kvinnor åtskilda, där vi fick order om att korrigera klädseln, t ex fick man inte ha en tröja över axlarna eller glasögon i håret, det ser ovårdat ut. Inne i plenum i världens största demokratiska parlament blev vi också tillsagda att inte sitta med benen i kors, för att värna demokratins värdighet. Vi var vid det här laget flera timmar försenade.

Tyvärr fick vi hasta därifrån en kvart innan budgetdebatten skulle återupptas för att hinna till nästa programpunkt.

Tisdag 3 mars

Åter en okristligt tidig morgon för att hinna till dagens första möte med statsvetaren Shyam Babu på tankesmedjan Center for Policy Research kl 9.00.

Mötet med Shyam Babu skakade om oss, han var oerhört pessimistisk över Indiens framtid på grund av att regeringen Modi är öppet hindunationalistisk. Han kallade de senaste fyra, fem årens utveckling ”oerhört frustrerande”. Den nya medborgarrättslagen som diskriminerar muslimer hämtar näring ur historiska konflikter med muslimer som är 300-400 år gamla, menade han. Det har lett till att muslimers rätt till indiskt medborgarskap nu öppet ifrågasätts efter årtionden av fredlig samexistens. Det har rivit upp konflikter och lett till upplopp och dödsfall i muslimska förorter i Delhi. En korrupt poliskår tittar bort och får sina karriärsmöjligheter begränsade om de vägrar delta i jakten på muslimer, menade han.

”Vi är i chock, vi trodde aldrig det skulle hända i Indien att om man (en muslim) gick till en polisstation för att anmäla våld så leder det varken till utredning eller åtal.” Rättsstaten är i uppplösning, enligt Mr Babu.

Han förklarade hur Modi nu underblåser hinduers känsla av överlägsenhet, både vad gäller kultur och historia i världshistorien. Kristna ses som lägre stående och kastsystemet är oförändrat starkt. I norra Indien finns nu en växande anti-engelsk rörelse där man enbart vill att undervisning ska ske på hindu, till och med på universitet. En katastrof, menade han, eftersom engelskspråkiga, högutbildade indier blivit en ”exportvara” för Indien.

Hans slutord var att han tappat allt hopp, laglösheten brer ut sig och Modi har visat hur man missbrukar makt, vilket också kommer utnyttjas av den regering som tar makten efter Modi.

Onsdag 4 mars

Professor Sagnik Dey hade arrangerat en fantastisk tretimmarsbesök på Indiens motsvarighet till KTH, India Institute of Technology. Vi hade bett om en föreläsning om hans arbete med CERCA, Center of Excellence for Research on Clean Air.

När vi kom dit, möttes vi av nio, tio kollegor som flera hade förberett presentationer om luftföroreningarna i Delhi , i hela landet, hur det påverkar folks hälsa, varifrån föroreningarna kommer och vad man kan göra åt det. Luftföroreningarna kommer från hushåll som bränner ved när de lagar mat, svedjebränning på fälten och trafik. Det leder bland annat till lägre födelsevikt hos barn, att barn blir kortare i växten och människor har kortat medellivslängden i storstäder med två till tre år. Oerhört informationstätt och spännande. En intressant uppgift var hur regeringen Modi nu pressar forskare att bevisa hur deras forskning kommer att vara samhällsnyttig.

Efter det fick vi besöka tre olika start-up företag i en företagsinkubator. Vi träffade bland annat Sarita Ahlawat, cancerforskare och löpare som tröttnade på att jogga i Delhi vid fel tidpunkter. Hon har uppfunnit en luftvårdsmätare som är så billig att tillverka att alla har råd med en. Hon jobbade också med unga ingenjörer som utvecklar drönare som ska mäta luftföreningar. Idag har Indien stor brist på mätutrustning. De hade en 3D printer i ett hörn av sin verkstad, där de tillverkar drönadelar då Kina stoppat exporten på grund av coronaepidemin.

Vi mötte också Ankur Kumar som startat Kriya Labs, som omvandlar risavfall på fälten (som idag bränns och orsakar luftföreningar) till biomassa som man kan göra tallrikar, muggar och anteckningsblock av. Vi fick också en föreläsning om hur man nu utvecklar eldrivna rickshaws.

Efter detta blev vi återigen bjudna på en magnifik indisk lunch, denna gång i IITs gästresturangmatsal.

Fredag 6 mars

Fredagen var våra enda lediga timmar, Distant Frontiers guidade oss i gamla stan, vid det fantastiska slottet i rosa sandsten. Vi fick tid köpa konsthantverk mm och samlades för gemensam lunch i gamla stan innan det var dags att åka till flygplatsen och ta planet till Mumbai.

I bussen till flyget tvingades vi lämna det dystra beskedet att vi tagit beslutet att avbryta resan i förväg och åka hem tidigt söndag morgon. Lördagen i Mumbai skulle alltså bli vår sista dag. Modi hade börjat signalera att Indien hotades av en explosiv smittspridning och hade börjat stänga skolor och ställa in större folksamlingar. Vi var oroliga att flyg skulle ställas in om Indien skulle hamna i karantän. Vi mötte stor förståelse från i princip hela gruppen.

Dagen innan vår egentliga hemkomst drogs alla visum in och Indien försattes i karantän. Vi var väldigt glada att vi tog beslutet om en ändrad hemresa, och är tacksamma för hur snabbt och tillitsfullt vi kunde ta beslutet med Fojo. Vi är ytterst ansvariga på plats och det kändes skönt med det förtroende Fojo och Journalistfonden visade oss.

Lördag 7 mars

Gruppen bad att vi skulle boka om det planerade besöket i slumområdet Dahravi från måndag till lördag, så klockan sju steg nästan hela gruppen tappert upp och begav sig på en guidad halvdagstur. Alla var påtagligt berörda – och upplyfta – eftersom de mött en optimism och entrepenörsanda som överraskade och imponerade. Bland annat tillverkar småföretagare lädervaror och textila produkter under det gemensamma varumärket ”Dahravi”.

Lördag kväll blev vår gemensamma avslutningsmiddag på en skaldjursrestaurang i Mumbai. Vi bad alla gå laget runt och summera tankar, intryck och känslor. Vi mötte en våg av värme, alla var oerhört nöjda med allt vi hunnit med och en deltagare summerade att gruppen präglats av ”professionalism och kärlek”. Bättre betyg går inte att få. Än en gång kan Kristian och jag konstatera att gruppsammansättningen var en fullträff och att samarbetet med snabbfotade och flexibla Fojo fungerat perfekt. Fortbildning är en bristvara i journalistiken och att få resa samman med vassa och erfarna kollegor och tillsammans analysera alla de möten vi haft och allt vi lärt oss om detta dynamiska land, är ett sant privilegium. En bildningsresa är en resa på många plan.

Nu längtar alla till återträffen, som vi skulle göra i form av en matlagningslektion med indisk mat. Vi ska också då ha en skypeföreläsning med IPCC klimatexpert Roxy Mathew som vi tyvärr inte fick träffa som planerat på grund av den avbrutna resan.