Hat och hot mot kvinnliga journalister

Är du kvinna och jobbar som journalist i Sverige?
Har du blivit hotad i jobbet eller utsatt för hat eller trakasserier?
Då vill Unesco ha din hjälp. Tillsammans med University of Sheffield och ICFJ (International Center for Journalists) går man nu ut med en enkät över hela världen för att kartlägga vidden av hat och hot mot kvinnliga journalister. Och i Sverige är det, bland andra, vi på Fojo som blivit ombedda att sprida kunskap om enkäten så att så många som möjligt deltar.

Har vi inte undersökt färdigt snart?
Är det inte dags för mer verkstad och mindre prat?
Alla vet, och har vetat i åratal, att trakasserier mot kvinnliga journalister är en annan sak än det generella hatet och misstroendet mot journalister i allmänhet. Att kvinnliga journalister oftast hotas med sexualiserat våld och att hatet riktas mot dem som individer, inte mot det de rapporterat.
Vi vet detta. Ändå är det viktigt att undersöka igen.
För att få färska siffror. För att få ett tillräckligt statistiskt underlag för att kunna slå fast exakt hur det faktiskt ser ut. Vilka är det som hatar och hotar? När och varför?

Och finns det röster därute som till och med utger sig för att vara journalister själva, men har som levebröd att sprida hat och misstroende? Jag citerar ur en artikel av Myra Åhbeck Öhrman i Sydsvenskan i veckan. Hon diskuterar ägarskapet och ansvaret hos den eller de som driver stora konton på olika sociala medier. I just det här fallet handlar det om Joakim Lamotte och den svans av hatare som följer i hans fotspår. Myra skriver:

”I mars 2019 invände en tillfrågad privatperson mot problemformuleringen i hans livesändning om gruppvåldtäkter genom att säga att hennes döttrar inte var rädda. Hans följare rasade och kallade henne en ”oattraktiv vänsterfitta” vars döttrar skulle ”knullas sönder och samman”. Han lät dem hållas.

I april 2019 kritiserade ETC:s ledarskribent Jenny Bengtsson hans metoder. Bengtsson, som enligt Lamotte måste ha ”vuxit upp i en syrefattig gruva” inkluderades i ett ilsket inlägg om ”så kallade feminister” som inte lät honom skydda kvinnor ifred, med en kompakt vägg av hatkommentarer som följd.

I juni 2019 ifrågasatte jag själv hans beslut att livesända från ett hus som tillhörde föräldrarna till en nyligen frigiven våldtäktsman. Mitt argument var att det var oetiskt att utsätta oskyldiga familjemedlemmar för fara. När Lamotte la ut mitt namn på sin Facebooksida presenterade han det med att ”vissa vänsterkvinnor väljer att skydda förövare”. Resultatet kan ni säkert gissa er till vid det här laget.”

Just dessa exempel handlar om kvinnliga journalister som ifrågasatt metodiken hos en sociala medier-profil. I andra fall kan det handla om en kvinnlig sportjournalist som kommenterat hockey och fått veta vad en läsare skulle vilja göra med hennes kropp. Eller en lokalredaktör som, när hon lämnar barnen på förskolan, får veta vilken f-a hon är.

Kanske är det symptomatiskt för vår tid att Lunds universitet arrangerar ett seminarium på temat ” En vardag som journalist utan hat – är det möjligt?”.

Själv tror jag att tystnaden som – fortfarande – råder kring det här på många redaktioner måste få ett slut. Ej heller får det existera ens tillstymmelse till munkavle på alla journalister som råkar vara eller identifiera sig som kvinna.
Vi måste prata om att hat och hot aldrig får vara priset någon ska betala för att en utför sitt arbete: journalistik i allmänhetens tjänst.

Här anmäler du dig för att delta i enkäten: https://en.unesco.org/news/take-our-global-survey-online-violence-against-women-journalists-and-effective-measures-combat