Mellan den 23 och 25 augusti 2022 genomfördes det av filosofen Åsa Wikforss vid Stockholms universitet och medieforskaren Jesper Strömbeck vid Göteborgs universitet ledda projektet ”Knowledge Resistance”, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, en konferens med temat ”Knowledge Resistance in High-Choice Information Environments”. Konferensen kan betraktas som en uppföljning av bokprojektet med samma namn, som i maj i år publicerades på Routledge i Open Access. Den som söker efter en överblick över forskningsfältet hittar mycket värdefulla bidrag i själva boken (och på projektets hemsida).
Kunskapsresistens är ett komplext begrepp som kort definierat bland annat innefattar irrationellt motstånd mot tillgängliga empiriska bevis. Detta motstånd kan ha kognitiva, psykologiska eller ideologiska orsaker och olika kombinationer av dessa faktorer. Det vill säga, ett problem kan ligga i att inte kunna analysera och tolka bevis ordentligt, det andra att känslor som rädsla eller viljan till grupptillhörighet grumlar vår förmåga att förstå, och för det tredje kan vi vara ledda av existentiella skäl, till exempel att viss kunskap går tvärt emot vår tro eller ideologiska övertygelse. I samhällen där delad kunskap är en förutsättning för att exempelvis demokratiska institutioner eller rättsväsendet skall fungera är det uppenbart att kunskapsmotståndet är ett allvarligt hot mot den sociala sammanhållningen – men hur mycket? Var går gränsen för des- och missinformation och när måste vi utveckla aktiv motståndskraft? Vems ansvar är det? Politikens, mediernas eller civilsamhällets? Individernas? Utbildningsväsendets?
Kunskapsresistens påverkas av både externa och interna faktorer: dels hos den/de som inte är mottaglig(a) för kunskap, dels av kunskapens egenskaper och den komplexa miljö den frodas i. Att belysa dessa inre och yttre faktorer genom pågående forskning – dominerat av forskare från Storbritannien och USA med företrädesvis kvantitativ inriktning – var en av konferensens röda trådar. De sexton föredrag som presenterades i Stockholm kommer så småningom att mynna ut i ett nytt bokprojekt och spände en bred båge mellan olika discipliner. De förenades dock av metoder och teoribildningar inom socialvetenskaperna, i synnerhet socialpsykologi, som använder sig av enkätundersökningar, strukturerade intervjuer och psykologiska experiment.
Vad kan journalistiken lära sig av detta? Jag kommer att diskutera denna övergripande fråga senare, men redan nu nämna att medierna självfallet är en del eller rent av ett uttryck av kunskapens komplexa ekosystem. Därför är en större medvetenhet om kunskapsresistens en del av att åstadkomma hållbar journalistik. De insikter och möjliga åtgärder som diskuterades under konferensen i Stockholm är värdefulla att följa upp, inte minst mot bakgrund av nobelpristagarna och journalisterna Muratov och Ressas upprop för att bemöta den pågående informationskrisen.
Filosofen Lisa Bortolotti från University of Birmingham förklarade i sitt föredrag varför konspirationsteorier kan erbjuda människor ”oskyldiga” redskap för att skapa mening i svåra situationer, till exempel att övervinna känslor av hjälplöshet och i stället återerövra kontroll. På så sätt kan det finnas fördelar för dem som tror på konspirationsteorier, även om de strider mot tillgänglig kunskap som bevisar motsatsen. Christopher Chabris, som arbetar inom den amerikanska hälsosektorn, höll med utgångspunkt i sin och Daniel Simons berömda bok The Invisible Gorilla (2011) och en ny publikation, Nobody’s Fool, ett fascinerande föredrag. Hur och varför är olika typer av bedrägeri och vilseledning så framgångsrika i allting mellan trolleritricks och pyramidspel? Fem faktorer är enligt Chabris centrala: att okritiskt acceptera källan för informationen, att ouppmärksamt fokusera på ”fel” delar av informationen, det som kallas för ”inattentive blindness”, att nöja sig med om förutsägelser uppfylls, att vara hängiven till egentligen ogrundade antaganden, till exempel visa blint förtroende, och att i falsk effektivitet inte vänta på en djupare analys. Vetenskapsjournalisten Maria Gunther skrev efter konferensen i DN om Chabris forskning. Den som vill manipulera oss effektiv använder sig ofta av dessa tekniker.
Neuropsykologen Leor Zmigrod från Cambridge University gav en datamättad överblick över sin forskning om politisk miss- och desinformation ur kognitivt psykologiskt perspektiv. I synnerhet intresserar sig Zmigrod för hur ideologi påverkar kognition och kollektiva radikaliseringsprocesser. Data ger vid handen att benägenheten att ta till sig extrema budskap kan förklaras med neurologisk disposition, vissa hjärnor är mer sårbara än andra. Denna tendens uppenbarar sig tvärs över det ideologiska spektrumet från höger till vänster som ”doktrinär rigiditet” och ”relationell fientlighet”, det vill säga att man inte är flexibel i sina trossystem och generellt fientligt/skeptiskt inställd avseende mellanmänskliga relationer. Zmigrod presenterade en hel serie av studier som pekar på dessa samband. Konferensens första dag avslutades med ett föredrag av Matthew Hindman, George Washington University, om hur ett relativt fåtal ”superanvändare” på Facebook förmår att påverka algoritmerna för vilken information som delas. Dessa hyperaktiva superspridare har alltså ett oproportionerligt stort inflytande över informationsflödet. Föredraget aktualiserade hur kunskapens ekosystem formas av själva medierna och att frågan om de tekniska plattformarnas ansvar också måste ses ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv.
En av konferensens mest minnesvärda keynotes presenterades under dag 2 av Joshua Tucker, New York University. Tucker och hans kollegor undersökte om det i uppmaningar till faktagranskning ofta förekommande rådet att ”kontrollera källorna” verkligen minskar eller snarare ökar tron på missinformation. Det visade sig över lag i en rad olika studier att sökandet efter hållbar information ofta hade motsatt effekt. En av orsakerna till detta paradoxala resultat är att missinformation av politiska eller ekonomiska skäl sprids effektivt av olika aktörer på många olika forum. Först med en avsevärd eftersläpning publicerar betrodda nyhetskällor eller forskning resultaten av sin faktagranskning, dessutom ofta bakom betalvägg. När falsk och vilseledande information en gång har satts i cirkulation har den en tendens att fastna. Sökbeteendet är dock också påverkat av digital läskunnighet, var man söker efter bekräftelse eller vederläggning av information och av åldern hos dem som söker. Till exempel visade sig att sökandet efter rubriker, pufftexter och ingresser ofta resulterade i träffar i lågkvalitativa medier, mätta i den amerikanska skalan på Newsguard. Många visade också en stor tillit till själva sökmotorerna utan att reflektera kring sökalgoritmernas påverkan. Även detta föredrag landade i en diskussion kring plattformarnas eventuella ansvar för att flagga för eller bedöma informationens/mediernas kvalité.
Efter en teoretisk genomgång av kunskapsresistens och irrationalitet (Kathrin Gluer Pagin, Stockholms universitet) berörde en hel rad föredrag, bland annat Roderik Rekker, University of Amsterdam och Tobias Granwald, KI, uttryck för polarisering och det på engelska flitigt använda uttrycket ”partisanship”, som betyder mer än endast partitillhörighet utan snarare tillhörighet till/affinitet med ett särskilt politiskt eller världsåskådligt läger. Forskningen visar entydigt att poler i opinionen uppstår i förhållande till ideologiska preferenser som exempelvis styr vad som delas på Twitter eller inte. Men om detta är relevant för kunskap ur en filosofisk synvinkel är oklart, som Kevin Dorst från MIT påpekade. Elena Broda vid Göteborgs universitet, presenterade en nyttig litteraturöversikt över vetenskapliga artiklar publicerade inom fälten missinformation, desinformation och fake news som visar att bruket av begreppen i den akademiska forskningen har ökat exponentiellt under den senaste tioårsperioden. Detta väcker ett flertal frågor kring hur de definieras och används och nödvändigheten av terminologisk tydlighet.
Leaf Van Boven från University of Colorado Boulder fortsatte diskussionen av polarisering med ett föredrag om varför brinnande samhälleliga problem som klimatförändringen ändå tenderar att påverkas av en tydlig ”partisan framing effect”. Kollektiv partiskhet skapar psykologiska barriärer att tillgodogöra oss information även i en överhängande krissituation.
Konferensens tredje och sista dag inleddes med ett föredrag av Lene Aarøe vid Aarhus University. Aarøe och hennes kollegor undersökte utförligt hur ”exemplar”, eller ”cases”, påverkar nyhetsjournalistikens publicistiska preferenser. Exemplar blir representativa för komplexa samhälleliga problem och förtätar berättelserna om dem. Men vad styr journalisters val av ”extrema” eller ”moderata” exemplar i nyhetsförmedlingen och hur påverkas därigenom mediernas agendasättande makt? I ett experiment riktat mot studenter i den danska journalistutbildningens olika terminer undersökte man om och hur institutionella förutsättningar eller utbildningens ramar påverkade de journalistiska valen. Malgorzata Kossowska från Krakow och Paula Szewach från Exeter undersökte i sina respektive presentationer olika förutsättningar för kollektivt bias. Kossowka betonade vikten av att ta kontextuella faktorer i beaktande. Enligt hennes forskning fanns det inga belägg för att den polska högern strikt skulle hålla fast vid sina uppfattningar även om den konfronterades med motbevis. Detta kunde möjligtvis förklaras av fostran i och motståndet mot den totalitära kommunistiska regimen där ideologiska avvikelser straffades hårt. I Szewachs bidrag behandlades motsättningen mellan att kunna ta till sig kunskap och därifrån skrida till handling, något som ofta orsakas av en falsk bedömning av individens möjligheter till påverkan i det större samhälleliga sammanhanget.
Emely Vraga från University of Minnesota avslutade konferensen med en keynote om ”news literacy”, eller nyhets-läskunnighet, och hur den skall kunna tillämpas för att bemöta missinformation som sprids online. Vraga påpekade att interventioner inom detta område är svåra att skapa. Korrigeringar som faktagranskning, beskrivningen av vilseledande tekniker eller källors trovärdighet fungerar enligt ”Schweizerost”-modellen, som skapades i samband med pandemin för att förklara olika lager av åtgärder på individuellt och kollektivt plan. Syftet är att blockera ut missinformationens flöde efterhand. Om man föreställer sig flera skivor som är placerade bredvid varandra är modellens tanke att hålen där den falska informationen slipper igenom blir mindre och mindre. Vraga föreslog ett förfarande enligt ramsan REACT: Repeat corrections (upprepa korrigeringar), Empathetic replies (ha empatiska svar), Alternative explanations (ge alternativ till förklaringar), Credible sources (hänvisa till trovärdiga källor), Timely response (kom med bemötanden i tid). Ofta ligger fokus på individer som skuldbeläggs för sina tillkortakommanden. Men en kombination av olika åtgärder, från det att styrka medieläskunnigheten till att utkräva de tekniska plattformarnas ansvar utlovar sammantaget större effektivitet.
Att bemöta kunskapsresistensen – mediernas roll
För journalistikens del bjöd denna forskningskonferens på en rad möjliga insikter:
1. Medier kan förstärka kunskapsresistensens effekter
Mediernas roll i kunskapens komplexa ekosystem går inte att ignorera. Det är uppenbart hur den mediala bevakningen kan förstärka olika effekter av kunskapsresistens. Särskilt tydligt blir detta med avseende på polariseringens kognitiva effekter. ”Partisanship”, den kollektiva partiskheten, är här för att stanna och omfattar både synen på känsliga frågor som invandring, brottslighet och klimat och de sociala gemenskaper som bildas kring opinionen. Åsiktsbildningen sker inte längre längs förutsägbara politiska positioner, som svenska tidningar fortfarande flaggar för med ideologiska etiketter.
2. Det är lätt att falla för manipulationens mekanismer
Det är också lätt för medierna att falla i manipulationens fällor både medvetet och omedvetet. Kunskapen om tekniker för att förespegla en falsk verklighet behöver höjas. Kriget i Ukraina har i många avseenden blivit till ett testfall för (de svenska) mediernas motståndskraft mot informationspåverkan. Detta hänger också ihop med de sociala mediernas agendasättande makt. Trollfabriker och koordinerade kampanjer kan flytta den samhälleliga diskussionens råmärken och etiska fördämningar kan brista.
3. De tekniska plattformarnas ansvar går inte att ignorera
Diskussionen om de tekniska plattformarnas ansvar för innehållet som sprids kommer att fortsätta oavsett om det är ett känsligt ämne ur yttrandefrihetssynpunkt eller inte. För medierna är det viktigt att utveckla kompetens för att bevaka och diskutera frågan då den kommer att vara relevant för den politiska beslutsfattningen under överskådlig framtid. Maria Ressa och Dmitry Muratov utvecklar dessa tankegångar i sitt manifest, ”A 10-point plan to address our information crisis”, som vi kommer att skriva om mer i framtiden.
4. Alla former av intervention mot kunskapsresistens måste tänkas igenom noga
Samma gäller åtgärder eller så kallade interventioner för att motverka des- och missinformation. Även de goda råden som ofta ges behöver genomlysas avseende deras verkliga effektivitet. Är ökad medie- och informationskunnighet svaret? Behöver vi kanske snarare öka medietillit? Hur kan förtroendet för kvalitetsjournalistik återupprättas?
För medierna gäller det här att utveckla en bandbredd av möjliga strategier, alltifrån en stärkning av professionell faktagranskning till en mer genomtänkt strategi av storytelling.
5. Det offentliga rummets fragmentering måste motverkas
För forskare som Habermas och Koselleck utgjorde framväxten av det offentliga rummet förutsättningen för den historiska utvecklingen av det öppna och demokratiska samhället. Medierna och mediepubliken, formeringen av den offentliga opinionen är integrerade delar i denna process. Vad vi ser idag är att kunskapsresistensen bidrar till att det offentliga rummet fragmenteras till privata bubblor av meningsskapande. Hur skall medierna positionera sig i denna process?