Recension av Real Fake: Playing with Reality in the Age of AI, Deepfakes and the Metaverse
Onekligen tänjer den tekniska utvecklingen våra vedertagna begrepp och uppfattningar om verkligheten. Men hur mycket? De nederländska strategianalytikerna Menno van Doorn, Sander Duivestein och Thijs Pepping undersöker i boken Real Fake: Playing with Reality in the Age of AI, Deepfakes and the Metaverse (Ludibrium, 2021) hur människan som berättare och spelare tenderar att skapa sin egen verklighet, förstärkt av gruppens behov och delade intressen. Vilken roll kommer journalistiken att spela i denna utveckling?
Som i all litteratur om digital teknikutveckling finns risken att boken utmålar konsekvenserna för drastiskt: vissa författare är ohämmade optimister, andra frammanar den stundande ”infokalypsen” (Nina Schick, citerad i boken). Är AI vägen in i framtiden eller tecken på mänsklighetens slutliga förfall? Ett antal artiklar i svenska och utländska medier har under de senaste veckorna tagit upp ämnet (Svd 7/8 2022, The Observer 7/8 2022, The Guardian 7/8 2022). Och svaret är blandat, vaksamhet behövs men inte alarmism. Så en sak kan man redan från början hålla med författarna om och som är en av bokens huvudsakliga slutsatser: vi måste förbättra vår kompetens att förstå de syntetiska mediernas möjligheter, begränsningar och faror. Eftersom vi befinner oss i en pågående avancerad lek med verkligheten måste vi kunna kräva den tekniska utvecklingens förklarbarhet samtidigt som vi måste erkänna att människan är en lekande varelse, en ”homo ludens” på väg att bli en syntetisk människa, en ”homo syntheticus”. Reglerna för leken måste dock vara klara för alla deltagare i en ny ”verklighetsetik” som också innefattar tydliga ansvarsförhållanden och ett yttersta moraliskt mål om att sträva efter digital lycka och digitalt välbefinnande (en modell för detta finns på s. 264–268 i boken).
Hur kommer författarna till denna slutsats? I fyra delar med sammanlagt femton kapitel på omkring 280 sidor avhandlas grundläggande filosofiska och antropologiska frågor samtidigt som läsaren får en initierad inblick i det digitala ekosystemet.
Språket är lätt att ta sig igenom och boken bjuder på många talande exempel som kan inspirera den egna rapporteringen.
I den första delen förklaras hur leken med verkligheten hör till människan. En värdefull modell över hur den syntetiska verkligheten skapar en annan typ av verklighet presenteras (s. 36–41). Bokens andra del ägnas åt den ”eviga kampen mellan fakta och fiktion” och här presenteras framför allt konspirationsteoriernas förföriska värld där den vedertagna logiken upphävs. Istället skapas en egen berättelse som utvecklar förklarande makt över sina anhängare i ett eget system av mening. Och detta system, förklarar författarna, är mer likt alternativa verklighetslekar (ARG, ”alternate reality games”) än att de är verkliga inlägg i en demokratisk debatt. Berättelserna utspelas mellan online och offline mobilisering av sina respektive följare/spelare. I del tre (den mest omfattande) får vi en grundlig genomgång av och spaning om de syntetiska mediernas nuläge och framtid. Syntetiska media är alltså de media som skapar en ny och bearbetad version av verkligheten i det digitala, antingen i rena virtuella världar eller genom olika typer av hybrider mellan fysisk och digital verklighet. Dessa media ger oss verktyg för att manipulera innehåll efter våra egna önskemål. Deras framtid drivs av insikten om att den avmaterialiserade ”berättelseekonomin” (”narrative economy”, s. 130.) genererar en enorm omsättning. Sociala medier, spel och nöjesindustri sammansmälter i en virtuell värld till en syntes där producenter blir konsumenter och vice versa, det så kallade ”metaverse” (i brist på bättre terminologi).
Människor är beredda att betala för designkläder åt sina digitala avatarer. Vi spenderar mycket tid i att sköta om djur eller att bli till kriminella biltjuvar på olika typer av spelplattformar och vi umgås socialt/digitalt med andra människor (eller digitala karaktärer) som vi inte känner i verkligheten. Syntetiska människor, olika typer av digitala varelser i olika former av hybriditet som modeikonen och virtuella influeraren Lil Miquela, påverkar oss mer och mer (en översikt över sex av dessa virtuella människoliknande varelser på s. 161–168). Författarna menar att teknikutvecklingen kommer att skapa en större delaktighet i medieproduktionen och att vi själva kommer att vara berättelserna i de nya syntetiska medierna, kanske till och med efter det att vårt fysiska liv tar slut.
Det säger sig självt att denna utveckling, precis som andra tidigare medierevolutioner, inte går att rulla tillbaka. Allt sedan de analoga mediernas början i den så kallade Gutenberggalaxen för femhundra år sedan har människan byggt mediala världar som kantats av både hot och möjligheter. Tryckpressen användes från början till ideologisk propaganda men också folkupplysning. Elektroniska media demokratiserade kunskap men uppviglade också till massmord och krig. De digitala medierna demokratiserade spridningen av information, men har också skapat splittring, hat och hot. De syntetiska medierna demokratiserar kreativiteten, en allt mer avancerad lek med verkligheten, men ger också kraftfulla verktyg för digital kontroll och kognitiv manipulation. I en framtid av ”kryptomedier”, spår författarna (s. 34), kommer även själva ägandet av medierna demokratiseras. Var går gränsen för det gemensamma skapandet och ägandet?
Hur överväldigande denna utveckling än må tyckas vara landar bokens fjärde och sista del i ett budskap av hopp. Vilka redskap har vi för att navigera i en allt mer komplex och medialiserad värld som pendlar mellan verklighet och fiktion? Författarna menar att vägen dit går längs med utvecklingen av ”återställande berättelser” (”restoration stories”) som förklarar vilken möjlig framtid vi går till mötes, ledd av den tidigare nämnda nya verklighetsetiken. Genom en ökande medvetenhet om de syntetiska medierna menar författarna att vi också kommer öka vår förståelse för dem för att bättre kunna skilja mellan att bli lurad och vilja bli lurad. Faktagranskning och bättre verktyg för att bedöma och digitalt markera autenticitet och originalitet är en del av detta (s. 190). Och som under tidigare medierevolutioner är det också dags att utkräva formellt ansvar till exempel från de stora teknikföretagen, aktörer inom övervakningskapitalismen, men också från stater som använder sig av tekniker som AI för att kontrollera befolkningen. Det kan bara ske om vi är överens om att målet med utvecklingen är digital lycka och digitalt välmående.
Sammanfattningsvis ger boken en bred och initierad inblick över utvecklingen. Man hade önskat sig ett sakregister över de många just nu mycket aktuella begrepp och termer som pedagogiskt förklaras i boken. Det hade också varit värdefullt att bolla bokens huvudsakliga teorier mer ur ett politiskt perspektiv. Bortom den syntetiska verkligheten vi verkar styra in i med rekordfart finns det fortfarande en mängd besvärande verkligheter så som samhällelig resursfördelning, rättskipning eller sjukvård som kräver expertkunskap och hårda fakta (även om de är tråkiga och inte kan lekas med). Frågan är också hur avmaterialiserad den syntetiska berättelseekonomin egentligen är? Även om den huvudsakligen utspelar sig i en virtuell värld krävs enorma mängder el, kraftfull dataöverföring och tillgång till avancerad informationsutrustning. Så länge dessa resurser bygger på privatekonomins ramar och omfattande nationalekonomiska satsningar på väl skyddad infrastruktur är den i högsta grad materiell. Det vet till exempel alla som försökt få fibernätverk på den svenska landsbygden eller följt årets prisutveckling av elektricitet.
Men vad är journalistikens roll i de syntetiska mediernas tidevarv? Efter läsningen framstår fyra aspekter som särskilt relevanta: a) bevakningskompetens b) balans mellan ohämmad optimism och alarmism c) en fördjupad diskussion om den föreslagna nya verklighetsetiken d) kunskap om att fastställa autenticitet.
AI, deepfakes och metaverse är inte längre ämnen för teknik- och vetenskapssidorna utan påverkar hela nyhetsbevakningen. Kompetens att bevaka dessa ämnen måste finnas i hela spektrumet av journalistiken. Det finns en dubbel risk: att medierna rycks med i den ohämmade teknikoptimismen som redan vid IT-boomens början lovade enorma samhälleliga språng framåt eller att medierna istället sällar sig till kören som i utvecklingen mot den virtuella berättelseekonomin ser de värsta dystopierna om mänskligheten besannade. Det behövs balans för att förstå situationen vi befinner oss i nu och som kommer att påverka framtiden. Författarnas förslag om en ny verklighetsetik är, som de själva skriver, inte att betrakta som färdigt, men är ett försök att utstaka ett sunt förhållningssätt. Det är värt att diskutera vidare och är en utgångspunkt för att bevaka olika typer av utveckling. Sist men inte minst lyfter författarna fram att vår allt mer avancerade lek med verkligheten inte gör att faktagranskning förlorar sin mening utan tvärtom: ju mer lik den virtuella verkligheten blir i förhållande till den fysiska, desto viktigare blir verktyg för att fastställa autenticitet. För att bedöma om ett videoklipp av en politiker, ett konto på sociala medier eller en bild från en konflikthärd verkligen är äkta äger journalistiken redan nu väl beprövade verktyg. Deras värde kommer inte att minska i den syntetiska berättelseekonomin utan snarare att öka. Nyheter kommer fortfarande att korrekt rapportera om händelser och aldrig bli till fejk.