Hur hat mot journalister och desinformation går ihop.

Hem/Inlägg/Hur hat mot journalister och desinformation går ihop.

En recension av Jessikka Aros bok Putins troll – sanna berättelser från fronten i Rysslands informationskrig.

Jessikka Aros gärning som journalist har under det senaste decenniet utförts i den brinnande skärningspunkten mellan hat, hot och desinformation. Det framstår tydligt efter läsningen av Putins troll, som utkom lägligt i samband med att kriget mot Ukraina – igen – utbröt 2022. För dem som redan i samband med Euromaidan (upproret på Maidan-torget i Kiev) i slutet av 2013 insåg att Europas politiska karta skulle ritas om för gott kommer innehållet i de sjutton kapitlen, på mer än fyrahundra sidor, i den finska journalisten Aros bok inte som någon överraskning. Det pågående anfallskriget i Ukraina är bara den logiska konsekvensen av nästan tio års påverkansarbete som pendlar mellan konspiratorisk paranoia och utrikespolitisk manipulation. Att det för journalistikens del har funnits svårt minerad terräng att navigera i är alldeles uppenbart. Förhoppningsvis kan läsningen av Putins troll därför bidra till att utveckla mediernas framtida motståndskraft.

I detalj redogör Aro för det Kremltrogna påverkansmaskineriets mekanismer, hur ekosystemet av desinformation, planterade konspirationsteorier, falska nyheter och förtal utgör grunden i det pågående hybridkriget inom informationsdomänen. Detta låter alldeles för abstrakt, för att dem som drabbas av hybridkriget är människor som Aro, journalister, forskare, experter, som utsätts för smutskastningskampanjer, drev i sociala medier och falska rättsprocesser. Syftet är att långsamt bryta ner motståndet, att tysta, att skrämma och vilseleda. Och det större syftet är att manipulera allmänheten till att tro att de människor som står upp mot Rysslands mångfaldiga brott mot de mänskliga rättigheterna, så som pressfriheten, eller internationell rätt, både inom sitt eget land och utanför dess gränser, är avvikande och avskyvärda – moraliskt korrupta marionetter betalda av utländska säkerhetstjänster.

Men för dem som även vid den ryska ockupationen av Krim 2014 och det lågintensiva kriget i östra Ukraina alltsedan dess inte förstod implikationerna av den aggressiva realismens återkomst i de internationella relationerna tjänar boken som en viktig påminnelse.  Antingen har man under det senaste årtiondet inte följt journalister som Aro eller så har man redan glömt bort en serie av händelser som förklarar varför det idag sker folkmordsliknande våld i ett utrotningskrig som enligt den ryska propagandan skall befria Ukraina från nazismen. Ännu mer pinsamt än det kursoriska läsandet eller den selektiva glömskan är det för dem som aktivt och öppet har stöttat och försvarat den ryska positionen, en hållning som återfinns på de båda extrema sidorna av ideologiernas böjda hästsko. För att bevaka det tilltagande informationskriget lanserade EU 2015 EU vs Disinformation – också här har det gått att sedan 2015 följa påverkanskampanjerna i parti och minut. Det gäller att kunna ha två bollar samtidigt i luften: man kan liksom Aro och recensenten ha varit i Ryssland och känna till språket och kulturen och fördöma giftmord på oliktänkande och avrättande av journalister. Man kan stötta den ryska demokratikampen –som för det mesta pågår i exil – och glädjas över den ukrainska arméns framgångar. Man kan läsa rysk litteratur och samtidigt förfasas över hur den internationella rätten sätts ur spel på Krim.

Men nu till själva boken. Efter ett förord av Patrik Oksanen redogör Aro för sin personliga upplevelse att ha blivit måltavla för avhumaniseringen som ledde till att hon lämnade Finland 2017. Kampanjen mot henne var dels del av ett större systematiskt angrepp och en privat vendetta ledd av Kremls enskilt störste finske vapendragare, Johan Bäckman. Bäckman, som i Sverige på sin höjd är känd som en löjeväckande figur som sökt propagera den ryske fascistoide ideologen Dugins idéer, verkar i Finlands fall ha intagit en central roll i påverkansmaskineriet.

I de följande kapitlen redogör Aro för ett stort antal personliga måltavlor för Kremls smutskastningskampanjer: hon påminner oss exempelvis om den litauiske diplomaten Renatas Juškas öden, ukrainaren Roman Burkos arbete med att bygga upp faktagranskningsorganisationen Inform Napalm, Jelena Milics verksamhet i Serbien, den avhoppade Russia Today-journalisten Liz Wahls insider-berättelse och affärsmannen Bill Browders finansiella förehavanden i Ryssland. Kapitlet om Browder är det enskilt längsta i hela boken och har drag av en konspirations- eller spionroman med skillnaden att de beskrivna händelserna faktiskt ägt rum. Om man bortser från sensmoralen att Browder nog borde ha funderat både en eller två gånger att investera pengar i Putins Ryssland förstår man å andra sidan hur sammanflätade den globala politiken och ekonomin är och hur detta spelade in i det amerikanska presidentvalskampanjen 2016, den efterföljande Mueller-utredningen och kriget i Ukraina. En annan behållning av kapitlet är förklaringen till tillblivelsen av ”Magnitskij-lagen” som instiftades för att kunna belägga kleptokrater i auktoritära stater med ekonomiska sanktioner, ett värdefullt instrument för att intervenera i brott mot mänskliga rättigheter. Men för den som till äventyrs ännu funderar över de ryska manipulationernas verklighet är påminnelsen om Den Danske Banks verksamhet i Baltikum, samt Swedbanks och Nordea:s inblandning i organiserad rysk pengatvätt uppfriskande.

Karaktärsmordet på den svenske östeuropaforskaren Martin Kragh ägnas ett eget kapitel. Egentligen krävs det nog en sanningskommission som kartlägger hur Kragh kunde bli föremål för delar av den svenska pressens systematiska smutskastning och psykologiska nedbrytning och hur man i detta fall aktivt samverkade med den svenska extrema högerns nättroll i sociala medier. Kanske är det också betecknande att inga större svenska förlag var intresserade av att översätta Aros bok till svenska. Kragh är heller inte den ende. Det finns ett flertal svenska forskare som sedan 2014 råkat ut för drev och smutskastningskampanjer, inte minst under coronapandemin. Denna dynamik tycks efter läsning av kapitlet ännu inte ha undersökts tillräckligt men förebådar också de många felaktiga bedömningarna av Ukraina-kriget 2022. Minnet är kort.

Utomordentligt intressant är Aros skildring av Eliot Higgins och faktagranskningsorganisationen Bellingcats verksamhet. Deras tidiga kompetens och metodutveckling inom OSINT (open source intelligence) och delaktighet i utredningen av det av ryska raketer nedskjutna passagerarplanet MH17 gjorde Bellingcat tidigt till ”en måltavla för en systematisk smutskastningskampanj från Kreml”. Aro konstaterar vidare att många journalister ”är okunniga” i kunskaper att undersöka öppna källor, något som också 2022 fortfarande framstår som en giltig bedömning.

Mer matnyttigt för journalistiken är kanske att studera den ryska påverkansapparaten i ett fall som ”Barents Observer”, en transnationell medieplattform som drevs i det arktiska Europas utposter. Journalisterna bakom ”Barents Observer” hamnade i korselden mellan att försvara pressfrihet (också för sin ryskspråkiga rapportering), ekonomiska och politiska intressen i Arktis. En annan lärdom är att även inför uppenbara hot från en auktoritär stat våga utnyttja de sista resterna av lagliga medel som står till förfogande. Journalisterna stämde den ryska säkerhetstjänsten FSB.

Mellan dessa kapitel, som fokuserar på personer, organisationer och medieplattformar, återvänder Aro i olika kapitel till sin egen berättelse. Att en journalist i ett av världens mest demokratiska länder kan utsättas för organiserat hat och hot endast på grund av att hon avslöjar desinformationens toxiska maskineri, så som trollfabriken Internet Research Agency i S:t Petersburg, är skrämmande. Även om man anar de psykiska påfrestningarna och skador som åratal av kampanjer har orsakat, framstår Aro som en journalist som hatet och lögnerna till trots modigt står fast vid sitt uppdrag. Det förtjänar hon all heder för.

I sammanhanget är det också viktigt att inte glömma de av Kreml sponsrade och uppmuntrade högerextrema alternativmediernas ekosystem i Europa där Sverigedemokraterna har en självskriven plats. Aro påminner på flera ställen i boken om det, inte minst i kapitlet om Kragh. Under rubriken ”Extremhögern som hjälpreda åt Kreml” framgår med all tydlighet hur sajter som Granskning Sverige under täckmantel av yttrandefrihet och medborgarjournalism propagerar mot forskningens frihet. Låt oss heller inte glömma att Egor Putilov, slussad in i riksdagen av SD, och Kent Ekroth (Samnytt) båda var delaktiga i smutskastningen av Kragh. Än idag känner vi igen arbetsmetoder och retorik: trollfabriker som bryter ner sina måltavlor genom systematisk avhumanisering av oliktänkande genom aktiv påverkan och drev i sociala medier.

En sak som dock efter läsningen av boken fortfarande kvarstår som ett stort mysterium är svaret på frågan varför Ryssland egentligen satsar så mycket resurser på hybridkriget? Vad är det strategiska målet eller motivet? Varför är så många, även akademiker och journalister, delaktiga i påverkansoperationerna? Här hade jag önskar mig fler svar, precis som svenska journalister inte frågade sina kollegor från ”Russia Today” varför de entusiastiskt reste Rysslands flagga på Mariupols stadshus. Under pandemin kunde vi också se hur det konspirationsteoretiska motståndet mot coronapolitiken snabbt övergick till försvar för Rysslands anfallskrig och vilka tydliga ideologiska beröringspunkter som finns.

Jag skulle inte gå så långt att kalla Aros bok för ensidig, men sällan uttalas det vilka värderingar ”Rysslands informationskrig” drivs av respektive vilka värderingar som är under attack. Kanske är det också en effekt av att många av bokens texter fortfarande är skrivna under en tid då det framstod att den parlamentariska demokratin och det öppna samhället var den självklara måttstocken mot vilken man kunde mäta andra politiska gemenskapers brister. 2022, när illiberalismen och auktoritära ideologier och styren världen över är på frammarsch är det mindre tydligt.

Idag vet vi att det finns en illiberal doktrin om ”Russki mir” som skall sträcka sig från Ural till Irland, en auktoritär vision om ett Europa där traditionella värden skall försvaras mot både inre och yttre fiender. Denna dualistiska civilisatoriska kamp utmålas i konspirationsteoretiska fantasier som en vision av det goda (panslaviska, nationalistiska) Europa och det onda, liberala och amerikaniserade ”fascistiska” Europa. Med denna vision som tolkningsram är det lätt att förstå att oberoende journalism och pressens frihet måste attackeras och att eventuella offer längs med vägen (så som mördade, skadade, skrämda och tystade journalister) är ett nödvändigt ont för att uppnå det slutgiltiga målet.

(Putinen trollit, svensk översättning 2022, 443 s.)