Går informationskrisen att bota? Recension av Jutta Haider och Olof Sundins bok Paradoxes of media and information literacy (2022)
Det flyktiga informationslandskapet
2022 utkom informationsvetarna Jutta Haider och Olof Sundins bok Paradoxes of media and information literacy. The Crisis of Information (Routledge, 159 s.). Boken tar sin början med pandemin där vi överflödades av officiella råd och bud för att hantera situationen samtidigt som desinformation och konspirationsteorier bredde ut sig i samhället. Statistik och åsikter spriddes genom etablerade liksom alternativa medier i minuttakt och skapade engagemang både bland dem som ville ha strängare kontrollåtgärder eller såg sina medborgerliga rättigheter under attack. Informationen har blivit flyktig, konstaterar författarna, väl meriterade informationsvetare från Lunds universitet och Bibliotekshögskolan i Borås. Instabiliteten handlar om osäkerheten kring kontrollen över den kunskap som cirkulerar i offentligheten, i den digitala kulturen.
Vad betyder det? Kunskap fragmentiseras, individualiseras, laddas med känslor; den kollektiva basen för tillit eroderas. Hur kunskapen utsattes för detta tryck (både drivet av externa och interna faktorer får man förmoda) är inledningsvis inte alldeles klart. Beror det på de senaste decenniernas digitala medierevolution? Har kunskapens etablerade auktoriteter (så som betrodda medier, universitet, myndigheter) förlorat sin förklarande makt? Finns det ett fundamentalt skifte till privata sanningar som ställs mot de publika sanningarna i samhället? Dessa mer djuplodande frågor får lämnas åt sidan. Istället förklaras viktiga faktorer i den digitala kulturen exempelvis på följande sätt:
- fragmentering: ”komplexa kunskap arrangeras i en ständigt skiftande form som tillhandahålls av nätverk av färre och färre företagsägda informationsplattformar”
- individualisering: ”tillgång till information styrs av vem du är, vem du följer och interagerar med” i en personlig anpassning som i stort är osynlig för användaren.
Eftersom det i stort sett är oklart hur dessa processer styrs och dessutom uppmuntras av emotionell respons (så som likes eller känslostyrt engagemang med informationens innehåll) finns det ingen entydig kompromiss kring vad som utgör den kollektiva kunskapsbasen. Mer än av en digital kultur regleras kunskapen av en osynlig ”algoritmisk kultur”. Men ”tillit till offentlig kunskap kräver å andra sidan kollektivt delade och socialt accepterade metoder för att producera, utmana och pröva kunskap, något fragmenteringen förmörkar och underminerar” (s. 6), som en av bokens centrala budskap lyder. Dessa kollektivt delade och socialt accepterade metoder, frestas man att tillägga, är de som både akademisk forskning och kvalitetsjournalistik präglas av. De uppreser inga absoluta sanningar men tillhandahåller genom sina delade metoder verktyg för en ständigt pågående kontrollerande självprövning.
När fakta blir åsikter
Författarna citerar Hanna Arendt som redan på 1960-talet konstaterade hur fakta förvandlats till åsikter som hålls för sanna av de grupper som omfamnar dem. Dagens ”nätverkade massproduktion av faktas taktiska politisering” (s. 6) ställer journalistiken inför ännu större problem. Motbjudande lögner, upprörande halvsanningar och manipulativa strategiska berättelser som sprids även av makthavare på sociala medier behöver citeras och bemötas i etablerade medier och förstärker så deras effekt. Det marginella hamnar så i uppmärksamhetens mittfåra och mittfåran marginaliseras eftersom det inte bygger på samma av algoritmerna accelererade effekt av emotionell mobilisering bland läsarna.
Eller är de ens läsare? Den tilltagande sammansmältningen mellan konsument och producent av medier till en ”prosument” gör det ännu svårare att skilja mellan att skriva om den verkliga verkligheten eller om den föreställda sociala verkligheten för en särskild grupp. Detta gäller i synnerhet om informationen anses vara mer trovärdig eller relevant för att många har interagerat med den (i en enkel klickekonomi som räknar likes och delningar). Frågan är förstås hur denna dynamik påverkar (villkoren för) journalistikens rapportering, alltifrån innehållet till rubriksättning och betalväggar.
Att dessa processer leder till urholkningen av samhällelig tillit menar författarna är en logisk konsekvens. Tillit är en förutsättning för samhällelig men även kognitiv ordning, med andra ord förtroendet för att vi kollektivt delar en uppfattning om hur vi ser på världen. För detta måste vi acceptera och upprätthålla en generell nivå av tillit till av alla delad kunskap. Kan medie- och informationskunskap (MIK) återställa och upprätthålla denna delade nivå av kunskapstillit som basen för samhällelig sammanhållning? Många aktörer hävdar det och MIK har sökt sig in i läroplaner och strategier för att återerövra en delad kunskapsbas eller bekämpa otillbörlig informationspåverkan, framför allt ur mottagarperspektivet, läsaren, publiken. Också för journalistiken finns det viktiga slutsatser att dra.
Paradoxer i läskunnighet
Men, varnar Haider och Sundin, det finns ett antal svårigheter med att peka ut MIK som ett universellt hjälpmedel. Internationellt kallas MIK en ”literacy”, alltså en ”läskunnighet” snarare än en generisk färdighet. Och antalet läskunnigheter verkar behöva öka. Istället pekar författarna ut fem motsägelser utvecklingen har fört med sig och som definieras i spänningsfälten mellan kunskap och okunskap respektive tillgång till och kontroll över information:
- egenansvar
- normativa förväntningar
- tidsdimensioner/framförhållning
- tillit och
- neutralitet
Den första motsägelsen utgörs av att det finns en överordnad uppfattning om individens val och personligt ansvar och att MIK stöttar den rationelle individen i dennes autonoma informationssökande. Men samtidigt kräver delaktighet i demokratin också en grundläggande konsensus vad exempelvis gäller beslutsfattningens och resursfördelningens samhälleliga principer. Det finns en motsättning mellan ”informationskonsumenter” och ”rationella medborgare”, något som också tippar över i normativitetsparadoxen. Det förväntas att medborgarna har tillräckligt med tillgång till kunskap för att fatta informerade beslut, men är det verkligen så? Paradoxen angående tidsdimensionerna handlar om att kraven på ökad MIK ofta är retroaktiva i förhållande till teknikutvecklingen. Ta valet 2022 som ett exempel. Den som ännu inte har förstått TikTok förstår inte heller hur plattformen har kunnat påverka väljarbeteende. MIK försöker oftast att öka kunskapen att hantera tekniken i backspegeln, men förmedlar sällan kompetens att kunna föregripa nästa teknikutveckling så som syntetiska medier. Tillitsparadoxen är åter av mer filosofisk natur. För att utveckla kritiska läskunnigheter i det digitala medielandskapet odlas ett grundläggande misstroende. Människor uppmuntras permanent att ifrågasätta, i syfte att öka tilliten. Men fungerar denna strategi? Finns risken att vi blir till cyniska nihilister som i slutändan inte tror på något?
Kanske är det orsaken till att vissa verktyg också börjar användas i motsatt syfte, så som att till exempel hårdkokta pandemiförnekare kallar sig för källkritiska och att de endast ”granskar fakta”? Den sista paradoxen, neutralitet, handlar om denna fråga. MIK verkar utgå ifrån att det finns ett helt objektivt och neutralt fält av kunskap och faktas förklarande makt från vilket det går att bedöma verkligheten, men en sådan syn riskerar också att leda till sin motsats, att demokratin destabiliseras.
Goda och dåliga fakta? Informationskunnighet eller -slughet?
Kapitlen i boken diskuterar dessa fem motsägelser utförligt. Av särskilt intresse är det författarna säger om faktagranskning som ett sätt att bemöta informationskrisen. Det finns en tendens att den utgår från en allt för västerländsk syn på problemläget som fokuserar på kognitiva aspekter av kommunikation. Men kanske ännu viktigare är att det i dagens medieklimat är svårt att karva ut de delar av ett offentligt påstående som är faktiskt fel medan det kan finnas andra delar av ett påstående som fortfarande skapar en större mening. Gränsdragningen mellan ”god information” och ”dålig information” hotar att accelerera fragmenteringen av kunskap och stigmatiseringen av den som yttrar sig. Det kan vara rätt att vara orolig för demokratiskt ansvarsutkrävande även om oron bygger på en falsk konspirationsteori om att vacciner injicerar ett mikrochip. I kapitlet om hur MIK har integrerats i läroplaner och pedagogiska ambitioner förs ett liknande resonemang. Det kan vara värt att skilja mellan ”konstruktivt misstroende” och ”destruktivt misstroende” för att skapa större informationstillit. För svensk del diskuteras i ett eget kapitel termen ”källkritik” som har fått en överordnad status i samhällsdiskursen, men som också ofta används som ett verktyg för att tysta kritiker.
MIK tenderar att orientera sig mot ett budskaps innehåll, den tekniska infrastrukturen som skapar och sprider den, situationer och social praxis där budskapet ingår och möjliga effekter. Men informationsanvändning är mer än så, något som den som studerat svenska alternativmediers ständiga tänjande av gränser kan konstatera. De ”äger” samspelet mellan medierna och innehållet mer än traditionella aktörer (Livrustkammaren undantagen). Därför är det svårt att upprätthålla idéer om att ökad informationskompetens verkligen främjar demokratin utan vi måste i ökande omfattning se till kontexten där ”kunnigheten” eller kanske man skall säga ”slugheten” används på olika sätt.
Skrivkunnighet i den digitala kulturen
Boken fokuserar på de mångfaldiga uttrycken av och kraven på olika läskunnigheter som ökar i samband med den digitala plattform-baserade informationsinfrastrukturens allt större betydelse. Om detta främst gäller hur mottagaren av information kan förberedas för att hantera den, är jag som recensent också nyfiken på sändarperspektivet. Skulle diskussionen kring MIK:s paradoxer också kunna leda till ett nytt sätt att skriva och producera information i den digitala algoritmiska kulturen? Denna fråga gäller i högsta grad alla som skriver för att publicera och kanske i synnerhet dem som ändå vill hålla fast vid antingen internt överenskomna eller samhälleligt accepterade kvalitetskriterier, så som journalister, forskare eller experter i statliga myndigheter. Ger boken uppslag för hur vi – som har förstått den enorma utmaningen i att upprätthålla en samhällelig tillit för information – skall gå till väga? Det viktigaste svaret är att öka medvetenheten om motsägelserna och inte hemfalla åt cynism. Författarna återvänder i boken ofta till biblioteket som plats och metafor för en samhällelig kunskapsmiljö. Och fler skulle nog må bra av att sitta i biblioteket och skriva.