Desinformation vs Demokratin: ”Sverige behöver ett fact-checking-nätverk”

Hem/Inlägg/Desinformation vs Demokratin: ”Sverige behöver ett fact-checking-nätverk”

Mer samarbete, kunskap och verktyg till svenska journalister. Och att få mediecheferna med på noterna. Det var några saker som lyftes vid Fojo-konferensen Desinformation vs demokratin i november 2019.

Under tre dagar möttes journalister, forskare, experter och andra inbjudna för att diskutera källkritik, Sverigebilden, kopplingen desinformation-hat och hot, nya verktyg för att avslöja desinformation samt en rad andra viktiga frågor.

 

Jakob Guhl, Institute for Strategic Dialogue, ISD, i London, var förste föreläsare ut. ISD gjorde bland annat rapporten ”Smearing Sweden” om desinformation i samband med svenska valet 2018. I sin föreläsning redogjorde Jakob Guhl bland annat för ISD:s nyaste upptäckter när det gäller nätverken som ofta står bakom desinformation och vad ISD såg i samband med EU-valet.

Han berättade om ISD:s uppdrag att spåra innehåll med extrema åsikter på internet och hur de gör det genom att bland annat infiltrera slutna grupper för att hitta originalkällorna till desinformationen.


MER: Se föreläsningarna på video >>


ISD har sett att mycket av desinformationen har sitt ursprung i Far Right-rörelsen som är stark online. Jakob Guhl berättade att rekryteringen in till särskilda grupper med extrema åsikter ofta görs på mer oskyldiga plattformar som Youtube. Även memes används för att locka in folk till de här grupperna.

ISD har också sett att partiet Alternativ för Tyskland är mycket starkt på internet med egna sidor på sociala medier för många orter, även mindre sådana, och att de är skickliga på att väcka starka känslor hos folk. Spridningen av desinformation på sociala medier är koordinerad, material med samma innehåll läggs ut samtidigt på flera olika konton, till exempel.

När det gäller Sverige skulle han vilja se en djupare granskning/faktakoll om hur anklagelserna om valfusk i samband med svenska valet 2018 uppstod och spreds. ISD:s analys av det som hände efter valet var att krafter ville få svenska medborgare att tro att de inte lever i en demokrati.

ISD ser också att Sverige ofta finns med som exempel på ett liberalt land där allt har gått fel i den desinformation som sprids.

För att hantera desinformationen och de effekter den får på samhället förespråkar ISD bland annat att regeringar utvecklar strategier för hur politiska kampanjer ska hanteras på internet och att de stora plattformarna behöver bli tydligare med att förklara varför vi ser det vi ser på sociala medier. ISD ser också att experter, opinionsbildare och teknologer och fact-checkers behöver arbeta tillsammans.
nn

Cris Chinaka på Zimfact i Zimbabwe, Mikko Salo på Faktabaari i Finland, Kristoffer Egeberg på Faktisk i Norge och Per Enerud på EastStratCom. Foto: Malin Gustavsson.

I en panel med faktakollarna Cris Chinaka på Zimfact i Zimbabwe, Mikko Salo på Faktabaari i Finland, Kristoffer Egeberg på Faktisk i Norge och Per Enerud på EastStratCom i Belgien redogjordes för hur de arbetar i sina respektive länder.

Kristoffer Egeberg berättade om hur Faktisk främst finansieras genom att flera mediehus har gått tillsammans. De är en redaktion som arbetar tillsammans med att faktakolla sådant som har fått spridning och är relevant för medborgarna att få veta om det är sant eller inte.

– Fact-checking är en resurskrävande journalistisk genre, en slags undersökande journalistik, sa Kristoffer Egeberg.

– Det är svårt att sälja men jag ser det som en del av journalistikens sociala uppdrag.
Faktisk delar med sig av allt sitt material gratis, det är inbäddningsbart för de tidningar som vill. Deras faktakollar är ofta mycket lästa och spridda.

– De andra medierna får värdefullt material som drar folk och långläsning, sa Kristoffer Egeberg som också lyfte att fact-checking är en form av utbildning för medborgarna i mediekunskap.

– Eftersom vi redogör för hur vi gör faktakollarna steg för steg så lär vi också läsarna hur man gör och hur de kan kolla saker själva.

Cris Chinaka beskrev Zimfacts arbete med fact-checking i Zimbabwe som att navigera i ett slagfält där medierna är fångade.

I samband med valet 2018 såg både regeringspartiet och oppositionen möjligheter i att använda medierna som sina verktyg. Den här striden flyttade också ut i sociala medier, sa han.

Ett annat problem i Zimbabwe är att allmänheten inte litar på medierna.

– Vi försöker skapa förtroende för oss bland människor och har ett nätverk med korrar ute i landet. Vi gör faktakollar i ämnen som har ett allmänt intresse, sa Cris Chinaka.

Zimfact ägnar sig också mycket åt att hålla utbildningar i mediekunskap.

Mikko Salo berättade om hur han började arbeta med Faktabaari och hur även de nu har börjat rikta in sig mer och mer på att hålla utbildningar i mediekunskap, bland annat på skolor.

– Internet är trasigt, det måste folk förstå. Vi måste förbereda oss på vad som kommer, sa han.
Mikko Salo kom sedan tillbaka i en egen presentation på torsdagen där han lyfte det faktum att Sverige inte har någon aktiv fact-checkingorganisation och att detta är viktigt att gå i gång.

– Vi har också börjat prata om Internet-kunskap, att folk ska förstå vilken miljö de rör sig i, sa han och återkom till vikten av att utbilda unga.

– Det är då vi har tillfälle att påverka dem och lära dem hur internet fungerar.

Per Enerud berättade hur han som tjänsteman vid East StratCom tillsammans med en handfull kommunikatörer spårar, identifierar och avslöjar information som falsk. Deras verksamhet är inriktad på information med syfte att skada/misskreditera EU-länderna och som kommer från Ryssland.

– Vi kan inte stoppa folk från att ljuga och vi kan inte avslöja alla lögner där ute. Men vi kan visa att det inte är okej att ljuga hur som helst och att vi i alla fall försöker bidra till ett sunt diskussionsklimat, sa han.

– Vi kan också tala om hur lögnerna ser ut. Vi ser mönster och har identifierat återkommande narrativ, som till exempel att det finns en slags elit som slåss mot ”vanligt” folk.

Per Enerud nämnde också konspirationsteorier som vanliga i desinformation.
Och här behövs inget bevisas för ju färre bevis desto starkare blir konspirationen.

East StratCom har också skapat en öppen databas med allt som de har avslöjat som lögner, det handlar om tusentals artiklar. På webbplatsen finns också ett bibliotek med forskning, studier och artiklar. Både databasen och biblioteket är öppet och tillgängligt för alla.

Paul Rapacioli, journalist, grundare av The Local och författare till ”Good Sweden, Bad Sweden”. Foto: Malin Gustavsson

Torsdagen började med en öppen föreläsning. Paul Rapacioli, journalist, grundare av The Local och författare till ”Good Sweden, Bad Sweden” inledde med en uppdatering om Sverigebilden utomlands.

– Vi såg tidigt på The Local att vad vi än skrev om Sverige fick de historierna stor spridning med konstiga tvister, sa Paul Rapacioli.

Beroende på vilka nyhetskällor du följer finns det nu två helt olika myter om Sverige. Den ena bilden handlar om Sverige som progressivt föregångsland. Den motsatta myten handlar om Sverige som ett land som är nära undergång, och denna undergång skulle då ofta vara kopplad till migration.

Paul Rapacioli visade också hur historier om våldsbrott i Sverige plockas upp av traditionella medier utomlands.

– Och det finns någon slags föreställning om att det inte pratas om våldsbrott inom Sverige, att detta är något som tystas ner, sa han och visade även statistik från bland annat amerikanska Breitbart som rapporterar mycket om Sverige.

Han berättade också att han personligen fick sms från vänner som undrade hur han klarar sig i det våldsamma Sverige och att Sverige blir något slags bevis för att liberala värderingar orsakar förfall.

Vian Bakir, professor i journalistik vid Bangor University i Wales.

Vian Bakir, professor i journalistik vid Bangor University i Wales, redogjorde för sin forskning om hur skapare av desinformation använder sociala mediers mekanismer för att personalisera budskap och optimera känsloladdning.

– Om du förstår vad folk känner kan du bättre kommunicera med dem – oavsett om det är journalistik, propaganda eller något annat, sa hon.

Hon berättade om studier som bland annat visar att desinformation får snabb spridning på nätet, att faktakollar sällan når dem som konsumerar falska nyheter och att material som är politiskt vänsterorienterat inte alls får samma genomslag i sociala medier som högerrelaterat material.

Vian Bakir lyfte också bildernas betydelse i desinformationen.

Hon var inte särskilt optimistik[MOU6]  inför framtiden när det gäller att få bukt på desinformationen och dess skadeverkningar på demokratin.

– Journalister kan hur som helst inte lösa detta ensamma. Vi måste göra detta tillsammans.

 

Hanna Linderstål, vd och grundare av Earhart Business Protection Agency och vice ordförande i Svenska Psyopsförbundet, avslutade den öppna föreläsningen med att bland annat berätta om de vanligaste sortens troll.

– Den farligaste gruppen är de drivande trollen. Det är de som angriper journalister, som skickar brev hem och ringer. De sätter ofta upp falska konton, sa hon.

Hanna Linderstål redogjorde för ytterligare tre grupper av nättroll: de som utan baktanke delar något de inte borde, unga människor utan framtidstro, avlönade troll i trollfabriker.
Hon efterlyste också bättre beredskap och förmåga i samhället för att[MOU7]  kunna identifiera och förstå påverkansförsök.

– Fact-checking är jätteviktigt för att identifiera falska inlägg och möta informationspåverkan med sanning, sa hon och påminde om att försöka se de goda sidorna med internet och sociala medier också.

– Dela sådant som du blir glad av också. Och varför inte prova att kärleksbomba trollen?

 

Jennifer Mathieu, forskare och analytiker vid Mitre, ett privat, icke vinst-drivande företag som arbetar med olika säkerhetsfrågor, i USA redogjorde för sina iakttagelser[MOU8]  i samband med EU-valet.

Hon har bland annat kartlagt och analyserat hur anti-feminismen och anti-vaccinrörelsen hör ihop med desinformation och sprids.

– Vi fokuserade på spridningen av de här budskapen, hur de vandrade mellan länder, användare och plattformar, sa Jennifer Mathieu.

Då det rent lagligt är besvärligt att följa personer och grupper lade Mitre också en hel del energi på identifiera konton med botliknande beteenden och kunde på så sätt få en del konton som spred anti-feminism avstängda.

Mitres slutsats är att det behövs samarbete på många håll för att kunna minska effekterna av desinformation. De föreslår bildande av en slags allians som arbetar på samma sätt som när det gäller cybersäkerhet, till exempel att det delas information, att allmänheten stärks och att det finns gemensam standard för hur desinformation ska hanteras globalt.

– Vi har varit på fem, sex konferenser det senaste halvåret och det råder konsensus att detta är lösningen. Men det fattas pengar och det är politiskt knepigt.

Kajsa Klein, tidigare anställd vid Stockholms Universitet och Eva Burman, chefredaktör vid Eskilstuna-Kuriren, Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren intervjuades av Demokratijourens Hanna Andersson. Foto: Malin Gustavsson

Demokratijourens projektledare Hanna Andersson ledde ett panelsamtal om hat och hot, något som är nära besläktat med desinformation, med Eva Burman, chefredaktör vid Eskilstuna-Kuriren, Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren, och Kajsa Klein, tidigare anställd vid Stockholms Universitet.

Demokratijourens uppdrag är att stärka och stötta journalister som drabbas av hat samt arbeta förebyggande med dessa frågor. Hat och hot hänger ofta ihop med desinformation, allt är olika sätt att påverka personer och publiceringar.

Eva Burman visade skärmdumpar av skrivet hat som hon drabbas av och redogjorde för den stora mängden hot redaktionen på Eskilstuna-Kuriren drabbades av 2016 och vilka effekter detta fick för redaktionen. Samtliga händelser var för att stoppa publiceringar.

Kajsa Klein, forskare och oberoende opinionsbildare berättade om vad hon har utsatts för i form av hat och hot. Detta började i samband med hennes engagemang i #jagärhär och Näthatsgranskaren.

Forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack lyfte delar av sin nya, prisbelönta bok ”Källkritik. Journalistik i lögnens tid”. Bokens utgångspunkt är att källkritik är avgörande för journalistikens innehåll och att detta är extra besvärligt i nuvarande situation när material snabbt kan få stor spridning.

– Samtidigt som vi slår ett slag för den goda journalistiken är vi mediekritiska i boken, sa Ester Pollack.

De båda forskarna redogjorde också för det som de ser som journalistikens dubbelnatur: journalistik är en institution som förväntas bidra till demokratin genom information, debatt och granskning. Samtidigt har medierna har särintressen som inte alltid går i linje med detta – inte minst ekonomiskt – och är kanaler för kommersiell påverkan.

Boken lyfter de klassiska källkritiska principerna och ställer flera nya frågor, till exempel vilka effekter det får när en journalist inte har tillräcklig kunskap för att kunna ställa relevanta följdfrågor till makthavare.

– Har journalister inte det är det lätt att bli bortkollrad av makthavare, sa Sigurd Allern.
Det är viktigt med starka redaktioner för att kunna ha ett maktkritiskt perspektiv.

De varnade särskilt för inspel i journalistiken från så kallade ”tyckare” som varken bidrar med fakta eller analys samt anonyma källor som kräver noggrann uppföljning och faktakoll mot öppna källor.

När det gäller fact-checking som ny journalistisk genrer ser de båda forskarna många fördelar med det, men varnade också för att fact-checkers måste förhålla sig till kontexten av de granskar och att det finns en risk för att denna typen av journalistik fokuserar på småsaker och detaljer som kanske inte är så viktiga egentligen.

Åsa Larsson, grundare av Viralgranskaren. Foto: Malin Gustavsson

Åsa Larsson, vinnare av Stora Journalistpriset, avslutade torsdagen med en inspirationsföreläsning om en del av de tokigheter hon avslöjade under tiden hon arbetade med Viralgranskaren.

Fredagsmorgonen inleddes med att Fojos verksamhetschef Kersti Forsberg ledde ett panelsamtal med Åsa Larsson, Jonathan Lundberg och Eva Burman om vikten för journalister att agera på och hantera desinformation och det som följer i dess spår.

– Det är hårt pressade redaktioner där ute och det är svårt att driva igenom specialtjänster för att ha koll på det här. Men alla på en redaktion i alla led behöver tänka på det här med desinformation, hur vi ska göra för att det inte ska bli tokigt. Som journalister behöver vi vara mycket på sociala medier. Som jag ser det är IRL-diskussionerna borta, det är på sociala medier saker diskuteras, sa Åsa Larsson som också varnade för att hänga ut privatpersoner som skriver något slentrianmässigt och inte riktigt förstår konsekvenserna av det.

Jonathan Lundberg, journalist och författare till boken ”Sverigevänner”. Foto: Malin Gustavsson

Jonathan Lundberg, journalist och författare till boken ”Sverigevänner”, lyfte att det pågår ett nätkrig i Sverige.

– Vi journalister måste förstå hur de politiska informationsflödena fungerar på internet för att kunna förstå hur desinformationsflöderna fungerar, sa han.

Eva Burman pekade på vikten att medierna gör granskningar av desinformation och allt som hör till.

– Vi måste orka och våga göra de här granskningarna även om vi utsätts för mycket påtryckningar. Läsarna vill ha det, vi får så mycket kärlek från dem så fort vi har gjort en större granskning. Men granskningar är resurskrävande så det gäller att prioritera, sa hon.

Gruppdiskussion med bland andra Matti Stenrosen och Annelie Frank. Foto: Malin Gustavsson

Konferensen avslutades med att deltagarna delades in i grupper och fick varsin frågeställning att diskutera för att sedan ge förslag på nästa steg i arbetet mot desinformation och dess effekter.

Följande kom fram:

  • En fristående svensk fact-checkingorganisation som finansieras av mediehusen i Sverige likt Faktisk i Norge står högt upp på önskelistan. Syftet, metoderna och konsekvenserna för en sådan måste dock utredas noga. Kan det var dags att svenska journalister börjar granska vad makthavare säger i stället för att berätta vad de säger? Humor kan vara en nyckel för att nå ut, liksom att ta lärdom av influencers metoder. Att samla faktagranskningar i en plattform/databas är också viktigt och ett sätt att bidra med folkbildning.
  • Det behövs mer stöd från redaktörer och chefer inom medieindustrin för att redaktioner ska kunna börja arbeta mer med de här frågorna. Det önskades också tillgång till mer utbildning i både teori och praktik för svenska journalister. Att ha tillgång till Faktaassistenten för att formalisera fact-checking var ett annat önskemål. Ett annat förslag var att redaktioner kan samarbeta.
  • En grupp efterlyste mer forskning om desinformationens påverkan på publiken. Vad gör den globala digitaliseringen med oss och vilka metoder fungerar/fungerar inte när det gäller spridning av desinformation? Ett sätt att göra detta skulle vara att komma närmare storkonsumenterna av desinformation. Forskning om hur olika intresseorganisationer kan samarbeta i arbetet mot desinformation var ett annat förslag som kom upp liksom mer forskning kring hur fact-checkers material kan presenteras för att nå ut till så många som möjligt.
  • Att bygga broar mellan journalister och forskare för att komma framåt i arbetet mot desinformation lyftes också. Ett förslag var att de båda yrkesgrupperna hittar gemensamma projekt att arbeta i.
  • Att ge nästa generations journalister ett kunskapsmässigt försprång är också viktigt. Då akademiska studier bygger på forskning och vetenskap gäller det att forskningsområdet hålls i gång med relevanta projekt. Dagens journaliststudenter behöver få en verktygslåda för hur de ska kunna bemöta desinformation och kunskap om vad det innebär att vara journalist i det nuvarande informationsklimatet.

FÖRELÄSNINGARNA

Paul Rapacioli, journalist, grundare av The Local och författare till ”Good Sweden, Bad Sweden”, stod för en del av keynote där han berättade vad han såg när det gäller bilden av Sverige utomlands.


 

Jennifer Mathieu, forskare och analytiker vid Mitre i USA, redgjorde i en föreläsning för vad Mitre såg när det gällde spridning av anti-feministiskt material digitalt i samband med EU-valet.


 

Vian Bakir, professor i journalistik vid Bangor University i Wales, stod för en annan del av keynote och föreläste främst om forskning när det gäller känslornas betydelse för spridning av desinformation.


 

Per Enerud, East StratCom, om hur han tillsammans med en handfull andra EU-anställda kommunikatörer spårar, identifierar och avslöjar felaktig information.


 

Jakob Guhl, Institute for Strategic Dialogue; ISD, i London, föreläste bland annat om vad ISD såg när det gällde spridning av extrema åsikter digitalt i samband med EU-valet 2019.


 

Kristoffer Egeberg vid norska Faktisk berättar hur det är att arbeta med fact-checking i Norge.


 

Mikko Salo från Faktabaari i Finland.