Det nya normala – ett hot mot demokratin

Hur hamnade vi här?

Rösterna i denna antologi ger ett kraftfullt och dystert budskap om Mediesverige.

Kersti Forsberg

Verksamhetschef Medieinstitutet Fojo

Om någon för tio år sedan sagt till mig att 2020 skulle Sverige ha en särskild utredare för att värna det demokratiska samtalet. Då hade jag skrattat och sagt att det vore väl lite överdrivet. Nog kan vi samtala med varandra utan att det ska behöva utredas hur. Om någon för sju år sedan hade sagt till mig att Fojo i slutet av decenniet börjat undervisa yrkesverksamma journalister i att känna igen informationspåverkan, hur de ska skydda sig själva och inte bara sina källor. Då hade jag undrat vilket land vi pratar om. Ryssland?!

Om någon för fem år sedan sagt att 2020 skulle SVT:s kostnader för redaktionens säkerhet vara fyra gånger så stora som då. Då hade jag sagt att det låter orimligt.

Om någon för tre år sedan sagt att de kommande två åren kommer Sverige att sjunka i placering på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex på grund av hatet och hoten mot svenska journalister. Då hade jag inte velat tro på det.

Men där är vi i dag. Hur hamnade vi här?

 

I ett unikt material har Medieinstitutet Fojo samlat in vittnesmål från reportrar och ansvariga utgivare. Från utredare och frilansskribenter. Det är chefer som berättar om arbetsgivaransvaret, utsatta reportrar om att leva under hot och med hatet innanför skinnet. Och det är nyhetschefen vars pappa dog för sina ord.

Deras historier blir tillsammans ett kraftfullt budskap om var vi befinner oss i Mediesverige i dag. Bilden de ger är dyster men också kraftfull. Det räcker nu. Populisterna och de auktoritära rösterna som kallar journalister för nationens fiender måste överröstas.

Tystna inte. Mobilisera. Höj din röst. Journalistiken behövs för att bygga ett hållbart samhälle: socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det är vår demokrati det handlar om.

Del 1

Att granska ortens stolthet

Text: Linda Hedenljung | Foto: Susanne Kvarnlöf

Linda Hedenljung

Reporter, Östersunds-posten

I grund och botten är trovärdighet det enda riktiga kapital en journalist har. Men vad händer med det kapitalet när samhällets elit mer eller mindre samstämmigt säger att du ljuger, överdriver och inte kan något alls om något? Vad händer med en journalist vars granne i byn gillar ett Facebook-inlägg från fotbollshjälten Daniel Kindberg, där all heder tas av henne och hennes make? En granne vars barn är bästa vän med ditt barn?

Det är inte lätt att gräva i affärerna runt den man som hyllas världen över för att ha skapat ett fotbollsmirakel genom att ta lilla Östersunds fotbollsklubb till de stora arenorna i Europa. Sport väcker heta känslor bara av att utövas. Det blir inte lättare att granska när staden man verkar i är liten. Där det vajar ÖFK-vimplar längs den enda gågatan med butiker i centrum. Där var och varannan människa bär ÖFK-mössa eller halsduk. Där du enkelt stöter ihop huvudpersonen i dina granskningar.

Det gräv som startade allt började hösten 2014 med en intervju med Daniel Kindberg. Han var redan då en maktfaktor i Östersund. Han var ordförande i Östersunds fotbollsklubb, ledamot i ishockeyklubben, vd i det kommunala bostadsbolaget Östersundshem och i ropet överallt. Han var även känd för att uttala sig hårt i intervjuer och för att misstänkliggöra Östersunds-Postens journalistik.

Men vad händer med det kapitalet när samhällets elit mer eller mindre samstämmigt säger att du ljuger, överdriver och inte kan något alls om något?

Efter intervjun publicerar ÖP två artiklar om att det aldrig gjordes någon värdering när Östersundshem köpte ett stort markområde av Peab. Det blev tyst, så väldigt tyst. Ungefär som när någon sagt något djupt olämpligt i en stor sal och tystnaden ekar mellan väggarna. Alla tittar på förfärade och tycks hålla andan för vad som kommer härnäst.

Jag gräver vidare och 20 oktober startar en fem dagar lång publicering med en granskning av markaffären mellan Peab och Östersundshem. Jag kan visa att Östersundshem betalt för mycket pengar. Det är den publiceringen som kommer att följa mig i många år.

Daniel Kindberg mejlar Mittmedias styrelseordförande och försöker få denne att förmå ÖP:s chefredaktör att offentligt be om ursäkt för mina artiklar. Det kallas till möten för allmänheten där Östersundshem ska klargöra allt. Utdrag från mina artiklar projiceras på en duk och Kindberg säger att allt är lögner och felaktigheter. Men han förklarar aldrig varför det är lögner.

Nu har det gått sex år efter den första granskningen. Det har varit år efter år där jag utpekats som en tämligen urusel journalist, haft svårt att få till intervjuer med vissa makthavare och avkrävts legitimation för att få ut handlingar på Östersundshem. Det har varit år av en fullständig succé för ÖFK som i mångt och mycket är tack vare Daniel Kindbergs insats som klubbens ordförande. Länsborna tar ÖFK till sina hjärtan och då är det lätt att bli arg på en störig reporter.

Du är den onda i det här scenariot. ÖP borde säga upp mig. En kollega får frågan på en middag hur det är att jobba med en sådan lögnare. Jag kallas ”Hedenljug” och ”terroristen”. Mitt namn ekar i ilska i det kommunala bostadsbolagets korridorer.

Jag är kvinna och grävande reporter. Min kompetens ifrågasätts, allt det här är för komplicerat för mig. En person skriver på Facebook att förklaringen för min vendetta måste vara att Kindberg nekat en av mina inviter. Med andra ord: Jag har inte fått ligga, alltså är jag sur.

Allt tar fart igen våren 2018 då Ekobrottsmyndigheten slår till mot Daniel Kindberg. Han anhålls och det kommer fram att den hyllade fotbollsklubben är inblandad. Hatet mot ÖP intensifieras och det sägs att vi drar ÖFK i smutsen. En tweet där jag bad om tips skärmdumpas av ÖFK och sprids till andra redaktioner för att förklara varför fotbollsspelarna våren 2019 börjar bojkotta mina sportkollegor. Jag får meddelanden på Facebook om att en man ska fota mig varenda dag. Att jag är värdelös och en skit som aldrig gjort något för Östersund. Sport väcker känslor på så många plan. Lojalitet mot laget och i vissa fall gemensamt hat mot den som uppfattas som ett hot. För många blir mitt namn återigen synonymt med en lögnare och jag uppfattas som en person som drivs av en personlig vendetta mot Daniel Kindberg.

”…jag har valt att gräva vidare med starkt stöd från familjen, redaktionen och den inre övertygelsen att mitt jobb är viktigt.”

Men sedan är det som att pendeln delvis vänder och vi får mer stöttning. Desto mer hårda fakta som kommer fram på bordet, desto fler bevis finns för att ÖP faktiskt gjort ett fantastiskt arbete i hård motvind. Daniel Kindberg har nu dömts till tre års fängelse av tingsrätten för en rad olika ekobrott som involverar luftfakturor för att få in pengar till ÖFK. Med andra ord en slags ekonomisk dopning på kommuninvånarnas bekostnad.

Det har varit oerhört jobbigt i omgångar. Jag har tvivlat på mig själv, känt tyngden av hatet och ångesten i maggropen. Men jag har valt att gräva vidare med starkt stöd från familjen, redaktionen och den inre övertygelsen att mitt jobb är viktigt. Jag har också insett att min starkt introverta läggning hjälpt till.

Från redaktionens sida har vi dragit andra slutsatser än att journalister på lokaltidningar behöver vara eremiter. Inledningsvis tvättade vi bort de värsta uttrycken om mig i insändare från Daniel Kindberg. Av hänsyn till både honom och mig. Det gör vi inte längre. Det är bättre att visa hur det egentligen ser ut. Vi har ett säkerhetsbolag som hjälper till med omvärldsbevakning på internet när det kör ihop sig. Jag har haft ett filter i min mejlkorg som inte släpper igenom mejl från den person som skriver att han vet var jag bor och att jag ska ge fan i ÖFK.

Nu är vi också fler som skriver om det som fortfarande sker runt Daniel Kindberg och ÖFK. Det är jag som tar huvuddelen av granskningarna, men vi är fler som tillsammans bildar helheten av vår bevakning. ÖP är fortfarande ifrågasatt på en del håll. Jag är fortfarande hatad. Men vi bär bördan tillsammans.

Det här är inte på något sätt ett avslutat kapitel. Domen i tingsrätten är överklagad. Nyligen väcktes ett nytt åtal mot Daniel Kindberg. Jag brukar få frågan när det här är över. Svaret är att jag inte vet, men det är nog flera år kvar. Det gäller att fortsätta stå stadigt. Fortsätta granska och vara extremt noggrann i allt jag gör. Jag är egentligen aldrig privatpersonen Linda utanför mitt hem. Jag kommer att fortsätta vakta min tunga och väga mina svar i alla lägen. Något annat alternativ finns inte. Alla känner inte alla. Men någon känner någon som känner.

Fakta: Linda Hedenljung

  • Bakgrund: Journalist på Östersunds-Posten. Tilldelad Per Wendels pris till årets nyhetsjournalist 2019 och utsedd till Årets sportjournalist 2019 för granskningen av Daniel Kindberg. Tilldelad Publicistklubben stora pris 2020 och två Guldskölden via en omröstning på Svenska fans 2020.
  • Drivkraft: Jag vill förstå hur allt fungerar och se till att makten ställs till svars när det behövs.
  • Hoppas att: Medierna hittar en stabil ekonomisk grund att stå på. Vi behövs för ett fungerande demokratiskt samhälle.

Fyra tips

  • Tänk på att redan innan publiceringen förbereda er på vilka reaktioner det kommer att bli. Mental beredskap kan underlätta smällen som kommer.
  • Sprid ut hatet. Även om det är så att enbart en reporter grävt, se till att sprida ut så att fler på redaktionen blir engagerade i att skriva artiklarna om reaktioner och eventuella uppföljningar.
  • Kom ihåg att skärmdumpa alla kommentarer som kommer in på tidningens sociala medier innan de eventuellt raderas. Hjälps åt att hålla koll på de flöden vi ser och spara allt som känns tveksamt.
  • Andra medier bör fundera igenom hur de hanterar en eventuell hatvåg mot en konkurrent. Kan man också gräva i ämnet, eller fastnar man i att bara bevaka hatstormen?

Del 2

Lägesbild – så påverkas svenska journalister

Del 3

Att planera för mod

Text: Hanna Stjärne | Foto: Janne Danielsson, SVT

Hanna Stjärne

Vd, Sveriges Television

2013 publicerade Uppdrag Granskning reportaget Män som näthatar hatar kvinnor, där journalister, författare, bloggare och debattörer läste upp hot som de hade fått. SVT-programledaren Anna Hedenmo säger i programmet att det inte finns en enda kvinnlig programledare på redaktionen som inte har fått hot och hat. Programmet väckte starka reaktioner. Många var överraskade över tonläget och råheten.

Men vad har egentligen hänt sedan dess?

Det sorgliga svaret är: Det har blivit värre.

Idag, sju år senare, just när jag skriver de här raderna toppas kvällstidningarnas sajter av artiklar om en annan hotad SVT-programledare: Nike Nylander. Hon hotas för att hon har gjort sitt jobb och ställt journalistiskt motiverade frågor i Aktuellt. Och trots att detta är Aktuellt-redaktionens intervju, med en ansvarig utgivare bakom, så är det mot Nike Nylander personligen som haten och hoten riktas.

 

Under de här sju åren har hoten mot journalister eskalerat och ständigt tagit sig nya uttryck. De som hotar har blivit alltmer organiserade och systematiska. De går på person för att få mer effekt, de hotar journalisternas familjer och deras barn. De senaste åren har det också blivit tydligt att aktörer utanför Sverige försöker påverka SVT:s journalistik, bland annat genom försök till IT-intrång.

Antalet hot har också ökat dramatiskt. I dag hanterar SVT i snitt 35 säkerhetsärenden om dagen, året om. Inom denna siffra ryms hatmejl, våldshandlingar, ofredanden och olaga hot, en stor mängd så allvarliga att de polisanmäls. De exempel som jag har lyft här gäller programledare på Aktuellt. Men de illustrerar verkligheten för SVT:s journalister på 38 orter runtom i Sverige och hos våra kollegor på tv, radio och tidningar.

”Kostnaderna som hoten för med sig har skjutit i höjden. SVT:s säkerhetskostnader är i dag fyra gånger högre än de var för fem år sedan.”

Kostnaderna som hoten för med sig har skjutit i höjden. SVT:s säkerhetskostnader är i dag fyra gånger högre än de var för fem år sedan. De största kostnadsökningarna rör skydd mot IT-attacker och personskydd för medarbetare. Pengar som skulle läggas på program och journalistik måste omprioriteras.

Och även om Sverige globalt sett ligger högt i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex så har vi tappat placeringar två år i rad, en utveckling som kopplas samman med ökade hot mot journalister.

Börjar vi av rädsla för hoten att – medvetet eller omedvetet – undvika kontroversiella ämnen så riskerar vi en ytterst farlig utveckling där pressfriheten successivt urholkas, ämnen inte bevakas, där rädsla styr bevakningen. Som publicist är det en självklarhet att granska och rapportera om alla ämnen som är relevanta för publiken. På SVT har vi därför börjat tillämpa något vi kallar för ”planerat mod”.

Långsiktigt handlar planerat mod om förebyggande säkerhetsutbildningar för journalister. Det handlar om att vi kontinuerligt stärker vårt it-skydd eftersom kontroversiella ämnen ökar risken för intrångsförsök. Att vi höjer kompetensen – de som attackerar SVT blir allt skickligare, då måste vi också bli det.

Det handlar också om att vi i samband med kontroversiella granskningar gör en riskanalys och tar hjälp av experter på säkerhet när det behövs. Att vi förbereder beskrivningar som förklarar varför vi gjort granskningen och hur arbetet gått till, att redaktör, reporter och ansvarig utgivare diskuterar igenom vad som kan dra igång reaktioner och vilka frågor som kan komma. Uppdrag Granskning nagelfar publiceringar i förväg, rad för rad, och låter någon som inte har arbetat med granskningen vara en djävulens advokat för att upptäcka luckor.

”Att vi höjer kompetensen – de som attackerar SVT blir allt skickligare, då måste vi också bli det.”

Oavsett om man arbetar på en mindre lokalredaktion eller på en grävredaktion med stora resurser så tjänar den här typen av förberedelser flera syften. Man har på förhand fått förbereda sig på vad som kan komma. Och – viktigt – det är flera som står för granskningen i detalj. Även om reportern som syns i bild är mest utsatt så är man en del av ett kollektiv.

Ja, på de sju år som har gått sedan Uppdrag gransknings upprivande reportage om hat och hot har mycket hänt. Vad kan vi förvänta oss av de kommande sju åren?

Att klara allt mer sofistikerade säkerhetshot är redan i dag en avgörande framtidsfråga för alla svenska medier. Men public service har krav på sig utöver de man kan ställa på privata medieföretag. Vi har ett säkerhets- och beredskapsuppdrag som sträcker sig från viktigt meddelande till allmänheten till särskilda funktioner i en allvarlig nationell kris eller krigssituation. Med Sveriges skärpta säkerhetsläge kommer den rollen att bli allt viktigare framöver. Och kräva allt mer.

”Men om samhällets stöd till hotade journalister inte ökar kommer medieföretagens säkerhetskostnader att skena dramatiskt.”

Att lägga stora pengar på säkerhet är nödvändigt redan i dag, det är högsta prioritet som arbetsgivare att skydda personalen. Men om samhällets stöd till hotade journalister inte ökar kommer medieföretagens säkerhetskostnader att skena dramatiskt. Det kommer att skapa en helt orimlig situation för alla mediehus runtom i landet som sliter med att få ekonomin att gå ihop.

En nyligen tillsatt utredning ska se över möjligheterna att öka det straffrättsliga skyddet för journalister. Det är bra, men det brådskar. Hoten mot journalister är ett uttryck för ett förråat samtalsklimat som utmanar yttrandefriheten och demokratin, fundamenten som vårt samhälle bygger på. Att kränka dessa värden måste kosta. Och att bidra till värdena, som journalist, får inte kosta för mycket.

Till sist: Om jag får önska något av de kommande sju åren så är det en grundläggande anständighet i debatten. Ett mer respektfullt och värdigt tonläge. Och att ingen journalist som lämnar sin redaktion för kvällen ska behöva se sig oroligt över axeln.

Del 4

När hatet förgiftar debatten

Text: Jonathan Lundberg | Foto: Göran Segeholm

Jonathan Lundberg

Frilansjournalist och författare

“Du är en hjärndöd mytoman och smutshora vars död (av naturliga orsaker) inte kan komma snart nog!” skriver någon till en liberal debattör i februari 2020. Samma vecka berättar en konservativ debattör om hoten som riktats mot honom: “De börjar skriva om min fru, mina barn. Hon går inte längre ut med hunden ensam på kvällen. Hur gör vi med lekparker mitt på dagen? (Är jag självisk som låter mina barn få mitt efternamn? Vilken risk utgör jag för dem?)”

Vad kostar det att delta i den svenska samhällsdebatten idag? Inför riksdagsvalet 2018 jobbade jag på Aftonbladets samhällsredaktion. Där fångade två saker min uppmärksamhet:

  1. Sverigedemokraternas inlägg var lika populära på Facebook som de andra sju partiernas inlägg tillsammans, med ett stort fokus på invandringens baksidor
  2. Nyhetsjournalister som skrev om migrationen fick nästan alltid kritik, ofta hat och ibland rena hot mejlade till sig – de anklagades för att mörka invandringens baksidor

Efter valet började jag gräva kring dessa två företeelser, som frilansjournalist. Jag började med att intervjua sverigedemokrater, journalister och forskare för att förstå hur SD blivit så dominanta i sociala medier. Det som återkom gång på gång, var misstron mot traditionella medier. Denna misstro är grunden till att partiet och många av dess väljare sökt sig till alternativa kanaler på nätet. En annan faktor som gjorde att SD:s inlägg spreds mycket i sociala medier, var känslorna de väckte. Starka känslor gör att inlägg sprids bättre på Facebook – i SD:s fall väckte deras inlägg sex gånger mer ilska (mätt efter antalet arga reaktioner) än vad de andra sju partiernas inlägg gjorde tillsammans, under valåret 2018.

Tittar vi ute i Europa och USA, ser vi en mycket likartad konservativ och nationalistisk rörelse som dominerar i sociala medier även där. Denna internationella rörelsen anklagar, liksom Sverigedemokraterna, journalister i sina respektive hemländer för att sköta sina jobb dåligt – inte minst i migrationsfrågor. Medierna anklagas för att vara partiska, på ett sätt som gynnat vänstern och liberaler men som missgynnat just nationalister och konservativa. Därför har den senare gruppen sökt sig ut på nätet för att skapa alternativa kanaler, såsom Breitbart News för att nämna en av hundratals sådana sajter.

Denna nätrörelse bottnar i det som kallas “kulturkriget”, vilket är en kulturell dragkamp mellan konservativa och liberala värderingar. I detta kulturkrig står migrationsfrågan i fokus just nu, men det inbegriper fler ämnen: Feminism, HBTQ-frågor, genusfrågor, klimatkrisen. I samtliga frågor anklagar den konservativa sidan nyhetsjournalister för att gynna liberalerna. Därför har de behövt söka sig ut på internet för att skapa en form utav motoffentlighet, menar de. Dessa konservativa, alternativa kanaler har på senare år vuxit sig mycket starka och i dem är jargongen gentemot journalister ofta mycket hätsk. Det är ur detta större perspektiv man måste förstå den fientliga stämning mot nyhetsjournalister som råder i sociala medier idag.

”Det är ur detta större perspektiv man måste förstå den fientliga stämning mot nyhetsjournalister som råder i sociala medier idag.”

Saklig kritik är bra, men vad händer när kritiken urartar i hat? När Göteborgs universitet undersökte hat och hot mot journalister under 2019, sa var tredje journalist att hen blivit hotad under det senaste året. De vanligaste hoten var dem om fysiskt våld. Av dem som blivit hotade, sa fyra av tio journalister att de därefter hade avstått från att bevaka vissa ämnen eller personer av rädsla för nya hot [1]. I en liknande studie utförd av FOI under samma år, drabbade hat och hot oftast journalister som skrivit om invandringen till Sverige [2].

Den liberala debattör som kallades “smutshora vars död inte kan komma snart nog”, har länge argumenterat för en generös migrationspolitik. Den konservativa debattör som berättade om hoten mot sin familj, har lika länge argumenterat för en stram migrationspolitik. Detta tycks vara den gemensamma nämnaren för dem som drabbas hårdast av hatet idag:

De pratar om invandringen, för, emot eller genom rak nyhetsrapportering. Vad är priset för att vara journalist, opinionsbildare eller politiker i ett sådant samtalsklimat? När blir priset för deltagande så högt, att viktiga röster lämnar samtalet? Är det redan så högt att viktiga röster aldrig ansluter sig till samtalet? Kanske, det skulle vi aldrig få veta.

”Vad är priset för att vara journalist, opinionsbildare eller politiker i ett sådant samtalsklimat? När blir priset för deltagande så högt, att viktiga röster lämnar samtalet?”

Jag tror det viktigaste som journalist idag är att ta kritik på största möjliga allvar, medan vi markerar hårt mot hatet. En vanlig kritik är att journalister sällan skriver ut etnicitet i samband med brott. Där kan vi förklara hur vi resonerat, med avstamp i publicitetsregel nummer tio:

Det är inte självklart hur en sådan publicitetsregel ska tolkas, det är också tanken med regeln. Den är skriven så för att ge reportrar och redaktörer ett stort svängrum att fatta egna beslut. Vi kan diskutera vår tolkning av regeln med de kritiska läsarna, deras syn på saken kanske visar sig ha en poäng. Ett sådant samtal mellan journalist och kritiker behöver inte sluta med att de två håller med varandra, men de lyssnar åtminstone på varandra. Om journalister istället bestämmer sig för att ignorera kritiken, kommer kritikerna ofrivilligt ställa sig tillsammans med hatarna. Hatarna kommer känna att de får stöd från kritikerna och journalisterna kommer alltmer avfärda kritikerna som kompanjoner till hatarna. Det är en farlig utveckling. Kritik bottnar i en vilja att förbättra, hat bottnar i en vilja att förstöra. Ska vi stoppa hatet och minska misstron mot medierna, måste vi själva vara våra hårdaste kritiker.

 

FOTNOTER.

  1. JMG, Göteborgs universitet (2019) Hot och hat mot journalister.
  2. Totalförsvarets forskningsinstitut (2019) Hatets anatomi.

Fakta Jonathan Lundberg

Bakgrund: Frilansjournalist och författare av boken Sverigevänner: ett reportage om det svenska nätkriget (2019). Skriver och föreläser om ämnen i gränslandet mellan politik, journalistik och ny teknik.

Drivkraft: Min största drivkraft är att förstå trenderna bakom komplexa skeenden och sedan, så enkelt som möjligt, visa läsaren vad som händer.

Hoppas att: Bidra med kunskap om varför en stor väljargrupp, Sverigedemokraternas, kritiserar eller rentav föraktar svenska journalister. Jag vill också ge mina egna tankar på hur man kan bemöta dels kritiken, dels hatet.

Del 5

En granskande journalistik är alltid en utmaning för makten

Text: Patrik Oksanen | Foto: Henrik Sundbom

Patrik Oksanen

Frilansskribent och debattör

En granskande journalistik är alltid en utmaning för makten. Demokratier bygger på ett öppet samhälle där roller och institutioner respekteras. Makten accepterar också det som fri granskning innebär. Sakfrågor hanteras utifrån vad som är sant och relevant. Journalistiken är alltså central för den demokratiska debatten. Det är därför som diktatorer och auktoritära ledare attackerar journalister och fria medier för att befästa ett maktinnehav som inte ska ifrågasättas. Frihet är dåligt för förtryckare, enkelt uttryckt.

I takt med digitaliseringen har informationssamhället blivit globalt. I en sammankopplad värld saknar landgränserna betydelse för informationsflödet. Länder som Ryssland och Kina försöker stärka sin makt. Informationsarenan blir då ett verktyg för att omskapa världen efter deras intressen.

 

Kina hotar med ekonomiska konsekvenser för att få fram en självcensur och tystnad i väst när det kommer till frågor som mänskliga rättigheter, förtrycket av uigurer i Xinjiangprovinsen, ockupationen av Tibet och säkerhetslagarna i Hong Kong. Håll tyst, annars får det ekonomiska eller andra konsekvenser i relation till Folkrepubliken.

Ryssland har byggt upp ett globalt ekosystem där kombinationen av statens fulla verktygslåda, tillsammans med ideologiska aktörer i olika länder, attackerar demokratins DNA. Det bidrar till radikalisering och polarisering för att bryta ned det öppna och kunskapsbaserade samhället. När konspirationsteorier och motsättningar förstärks i det här ekosystemet tar det sig verkliga uttryck som attacker på 5G-master och demonstrationer, med tiotusentals deltagare, som protesterar mot coronarestriktioner utifrån en föreställning om bakomliggande konspirationer.

I en tid när god journalistik behövs mer än tidigare blir också journalister, forskare och opinionsbildare måltavlor. Dessa grupper är strategiska mål för att förändra det offentliga samtalet.

Kinas ambassad i Sverige har en rad olika kanaler för att direkt skrämma enskilda svenska medborgare till tystnad; som direktmejl, intervjuer med ambassadören och uttalanden som läggs på ambassadens hemsida. Det här kan kombineras med exempelvis hot om indraget visum, hotande mejl och andra psykologiska störande åtgärder.

Genom arkiven efter murens fall finns det omfattande kunskap av den teknik som användes av Stasi i Östtyskland mot regimmotståndare, verkliga eller potentiella. Stasi kallade det Zersetzung, en svensk översättning är sönderfall eller nedbrytning.

Metoderna som Stasi använde sig av handlade om att psykologiskt handlingsförlama offren genom trakasserier som kunde leda till självmord.

”Målet med Zersetzung är fragmentisering, paralysering, desorganisering och isolering av den fientliga och negativa kraften för att förebygga och hindra fientliga och negativa krafter, för att i huvudsak begränsa eller totalt avvärja dessa…” lyder Stasis egen definition från 1985.

Nutida Zersetzung-attacker kan innehålla en kombination av de klassiska metoderna med övervakning, iscensättningar av märkliga situationer, hembesök där till exempel avföring lämnas i toaletten, skapandet av ”administrativa problem”, få människor i offrets närhet att ifrågasätta måltavlans verklighetsuppfattning tillsammans med de möjligheter som digitaliseringen skapar. Sociala medier och internet har gett en plattform för cyberstalking, förtalskampanjer och informationsstölder som förstärker utsattheten. Dessutom kan attackerna trigga självständigt agerande från olika grupper av sympatisörer, som då gör saker utan att vara direkt styrda. Dessa grupper ökar stressen och förstärker känslan av utsatthet.

Syftet handlar om att skrämma och lamslå offret så att jobbet, som utmanar den främmande maktens intressen i Sverige, inte görs. Metoderna får psykologiska effekter och gör skada både på offren och deras familjer. En annan effekt är att andra personer blir skrämda att ägna sig åt samma ämnen. Tidshorisonterna är också långa. Kina och Ryssland kan investera tid, personal och pengar över lång tid för att nå sina mål.

”När polisen grep den här personen visade det sig att en annan medarbetare på Yle hade lämnat ut uppgifter om Aro.”

Det mest kända nutida exemplet är den finländska public service-journalisten Jessikka Aro som blev måltavla efter att hon 2014 kartlagt rysk trollverksamhet i Finland. Trakasserierna har innehållit grovt förtal, stalking, hot, demonstrationer och telefonsamtal där ett skott avlossats. Två finländska medborgare har blivit dömda för trakasserierna, rättsprocess mot en tredje person pågår. En av dessa hade Nordenansvaret på en tankesmedja som knoppats av från ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR för att istället lyda under presidentadministrationen i Kreml. När polisen grep den här personen visade det sig att en annan medarbetare på Yle hade lämnat ut uppgifter om Aro.

Infiltration av medieföretag är dock heller inte något nytt. I Sverige kom SR-medarbetaren Tonci Percan ut med en radiodokumentär hösten 2019 där han i kroatiska arkiv hittat att den jugoslaviska säkerhetstjänsten hade uppgiftslämnare om honom inne på public service på 80-talet.

Den här säkerhetsutmaningen är komplex för medieföretagen att hantera. Säkerhetsskyddet måste hantera riskerna för infiltration och en redaktion som har en medarbetare som blir måltavla måste förstå att det inte handlar om individen utan att det är en attack på svensk demokrati och den egna organisationen.

Attacken sker för att den personen står i vägen för ett strategiskt mål som har formulerats i Moskva eller Beijing. Det här är inte är något som går över på två månader och sedan är allt bra igen. Det är mer att betrakta som ett långvarigt kroniskt tillstånd med kristoppar, vilket kräver kunskap och uthållighet hos nyckelpersoner i organisationen. Idag faller mycket i hanteringen mellan stolarna eftersom kunskapen om psykologiska operationer är ytterst bristfällig. Från statens sida finns också ett glapp mellan Säpo och MSB.

Utredningen för det nya psykologiska försvaret har noterat problemet och tar upp att medier bör få möjligheten att be myndigheten om hjälp. Men det synsättet är för snävt, även forskare, opinionsbildare och andra demokrativiktiga personer som deltar i den offentliga debatten och därigenom är centrala aktörer i medier bör omfattas av stöd vid attacker från stater eller andra antagonistiska aktörer som hotar de centrala målen för svensk säkerhet.

Ytterst handlar det om att ifall samhället inte kan skydda journalister så upphör Sverige på sikt att vara en demokrati.

Oksanens tips:

  • Alla behöver förstå att den bakomliggande orsaken är en systemkonkurrens mellan auktoritära stater och demokratier och att tillståndet inte kommer att gå över fort. Vi kommer att ha ett kroniskt problem som lär öka över tid.
  • Den enskilda journalisten som drabbas behöver betrakta angreppen som ett spel. Det handlar inte om dig utan att någon annan vill uppnå något på bekostnad av dig. Se till att inte läsa om allt som skrivs om dig, den digitala omvärldskollen kring din person får arbetsgivaren sköta. För utsatta frilansare behöver annan lösning skapas. Kanske något för fack, branschorganisationer och nya myndigheten att lösa tillsammans.
  • Medieföretag måste inse att verksamheten är måltavla, både för informationsinhämtning och påverkan. Anställningssamtal och medarbetarsamtal bör innehålla komponenter från säkerhetssamtal för att identifiera risker för påverkan, delade lojaliteter och utpressning.
  • Regeringen behöver ge den nya myndigheten ett tydligt uppdrag om att stötta drabbade demokrativiktiga personer som är dokumenterat utsatta från främmande makt.
  • Lagstiftningen behöver ses över för att försvåra för främmande makt att utnyttja det öppna samhället mot demokratin, men balansgång är delikat eftersom i vårt försvar för våra värderingar får vi inte tappa bort vad vi försvarar – det öppna samhället, den fria åsiktsbildningen och demokratin.

Del 6

Ett hat som äter sig in i själen

Text: Helle Klein | Foto: Göran Segeholm

Helle Klein

Journalist och chefredaktör

”Hej ditt vidriga socialistsvin, kan du vara snäll och skjuta dig själv i ansiktet”, skriver en man. Flera liknande råa kommentarer strömmar in. Det är tyvärr inga ovanligheter för oss som är journalister och opinionsbildare. Men sedan en tid tillbaka hade jag känt att de där hot- och hatdreven faktiskt började avta. Mitt aktiva blockande av hatare på Twitter hade säkert bidragit men det var påtagligt att ”stormen” inte alls var lika stark mot mig längre. I synnerhet inte efter att jag drivit ett fall till rättegång.

Men så plötsligt satte det igång igen. Det var i samband med Coronakrisens utbrott. Förfärliga påhopp kom via mejl, på Twitter och i Messenger. Min tidnings säkerhetsbolag reagerade på omfattningen och styrkan i hatet. Nu var det inte de vanliga ämnena som invandring, feminism och muslimer som satte igång hatdreven utan beskedliga tweets om att jag har förtroende för Folkhälsomyndigheten eller att jag anser att statsministern höll ett bra tal. Minsta lilla stöd för myndigheterna dränktes i en uppsjö av hatiska kommentarer. Nazistiska sajter som Nordfront och Fria tider följde upp med artiklar om ”Judinnan Helle Klein” som vill att media ”mörkar antalet coronadödsfall”.

Det finns en tydlig koppling mellan högerextremism och detta hat som går ut på att undergräva förtroendet för staten samt öka polariseringen i samhällsdebatten.

Självklart måste det finnas fri åsiktsbildning och på både ledarsidor och nyhetsplats har det hela tiden dryftats olika hållningar till Sveriges kamp mot coronaepidemin. Det är bra för demokratin. Det jag beskriver som hatdrev i sociala medier är något helt annat.

Alltför länge har frågan om hot och hat mot journalister diskuterats i termer av att det är äldre herrar som ångestreducerar genom att höra av sig med olämpliga kommentarer, främst på fredagskvällar. Det är hög tid att inse att mycket av dreven är politiskt organiserade antingen av inhemska extremistgrupper eller av främmande makt.

Den auktoritära trend vi ser runtom i Europa där stater som Ungern och Polen i rask takt monterar ned den liberala demokratin hör samman med det växande hatet mot journalister. Vi ser det också i Trumpadministrationens undergrävande av förtroendet för den amerikanska demokratin, liksom i Erdogans Turkiet och Putins Ryssland. I sin senaste årsrapport konstaterar Säpo att terrorhotet från högerextremt håll har ökat. Flera otäcka våldsdåd på senare tid i USA och Europa har haft högerextremism som ledstjärna.

”Det är hög tid att inse att mycket av dreven är politiskt organiserade antingen av inhemska extremistgrupper eller av främmande makt.”

Jag har verkat som journalist och opinionsbildare i över 30 år. Det har alltid funnits ett ifrågasättande, inte minst av oss som är kvinnor i offentligheten. Arga brev kom förr till redaktionen från män som tyckte att jag borde knipa käft och ägna mig åt hushållsarbete istället. När mejlen sedan ersatte breven kom sexismen och rasismen enklare till tals. Ändå var dessa mejl ofta underskrivna med namn och adress, ja till och med yrkestitel.

”Hej ditt vidriga socialistsvin, kan du vara snäll och skjuta dig själv i ansiktet”

— Okänd man

Med sociala mediers genomslag kom de anonyma trollen, botarna och de organiserade dreven. Mängden hat ökade lavinartat. Här befinner vi oss just nu och det känns som att polis och rättsväsende ännu är yrvakna inför det faktum att extremister och politiska grupperingar vill försöka tysta journalister och på så sätt undergräva demokratins institutioner. Fortfarande kan anmälningar om hot och hat mot journalister få benämningen ”ofredande av kvinna”.

Samtidigt måste det sägas att mycket har hänt på senare år. Statsmakterna har tagit problemet på större allvar. Polisen har inrättat särskilda hat- och demokratibrottsenheter som visserligen fungerar ojämnt beroende på region, men ändå har bidragit till att fler fall kommer till åtal. Jag själv har varit målsägande i en rättsprocess mot en nazist som öste sitt antisemitiska hat över mig i form av hundratals sms och bilder till min mobiltelefon. Han hade gjort likadant mot journalisten Maria Ripenberg och advokatsamfundets förra generalsekreterare Anne Ramberg. Vi deltog i en rättegång mot nazisten i Solna tingsrätt den 20 januari 2020.

Åklagaren tryckte vid sin slutplädering på att de omfattande hatiska sms:en inte bara var ett hot mot oss individer, utan i grunden ett hot mot demokratin, då nazistens sms:ande gick ut på att försöka tysta oss som opinionsbildare. Tingsrätten gick på åklagarens linje och dömde nazisten till 6 månaders fängelse, dels för ofredande, dels för hets mot folkgrupp. En ovanligt hård dom för denna typ av brott.

Nazisten överklagade domen. När detta skrivs vet ingen när det bli hovrättsförhandling. Rättseffektiviteten är inte särskilt imponerande. Jag anmälde mannen i augusti 2018. Först ett år senare, i juli 2019, väcktes åtal. Rättegången genomfördes i januari 2020. Det kan dröja uppemot ett år innan hovrätten kommer att ta sig an detta mål. Det som kändes som befrielse – att nazisten äntligen skulle buras in – har förvandlats till fortsatt oro och frustration. Nazisten fortsätter att dagligen spy ut sitt antisemitiska hat på nätet, där han har publicerat nya bilder på mig. Dessutom deltar han i NMR-aktioner i närheten av min tidnings redaktion.

”Nazisten fortsätter att dagligen spy ut sitt antisemitiska hat på nätet, där han har publicerat nya bilder på mig. Dessutom deltar han i NMR-aktioner i närheten av min tidnings redaktion.”

Enligt Näthatsgranskaren har mannen gjort sig skyldig till hundratals hets mot folkgruppsbrott efter att tingsrättens dom kom. Ett nytt åtal väcktes mot honom och han dömdes ännu en gång för hets mot folkgrupp och fick tio månaders fängelse. Han häktades i mars vilket kändes som en befrielse. Tyvärr släpptes han sen ut i somras efter att Hovrätten behandlat dom nr 2 och mildrade den. ”Vår dom” har ännu inte kommit upp för behandling. Nazisten fortsätter med sitt antisemitiska hat och stiger i graderna inom Nordiska Motståndsrörelsen. Det är som att brottet bara får pågå.

När Coronapandemin slog till ställdes alla mina fysiska möten in och jag behövde plötsligt inte de dagliga säkerhetsbedömningarna eller livvaktsskyddet. Då gick det upp för mig hur sjuk min tillvaro har varit på senare år. Det var underbart att slippa det ständiga säkerhetspådraget, men det var som om en fysisk anspänning släppte. Jag kände i hela kroppen att jag i åratal varit beredd på att något hemskt kunde hända mig, min familj, eller min redaktion. När allt ställdes om till digitala möten utan livvaktsskydd kändes det å ena sidan skönt men samtidigt kom den stora tröttheten över mig. Under våren 2021 ska jag därför vara tjänstledig och hämta andan för att orka ett tag till på en utsatt position.

”Du är livsfarlig för nationen”, skriver en man till mig på Messenger när Coronakrisen briserar.

Jag känner igen ordvalet. Högerextremister brukar framhålla att medierna är nationens fiender. Frågan om hat och hot mot journalister måste sättas in i denna kontext av det auktoritäras växande hot mot demokratin.

Hatet äter sig in i själen hos oss som utsätts. Men också i samhällssjälen. Demokratin står på spel.

Del 7

Näthat och falska påståenden ett allvarlig hot mot svensk demokrati

Carl Heath

Särskild utredare i kommittén för att värna det demokratiska samtalet

På kort tid har digitaliseringen förändrat hur människor kommunicerar med varandra och hur de tar del av och sprider information. I dag får allt fler sina nyheter direkt genom internet och sociala medier. Det har fått stor inverkan på de etablerade nyhetsmedierna som inte längre är den självklara mellanhanden mellan medborgaren och olika samhällsfrågor. På detta sätt har nyhetsförmedlingen demokratiserats. Men det har också gett upphov till några svåra demokratiutmaningar.

För det första förmedlas nyheter och information numera ofta utan ett publicistiskt ansvar. Falska påståenden och hatiska budskap kan spridas och stå oemotsagda på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Mottagaren av informationen får ett större ansvar för att på egen hand bedöma dess trovärdighet. Dessutom är det färre som betalar för journalistik och därför har mediernas ekonomi blivit mer ansträngd. Antalet journalister har minskat och i synnerhet lider den lokala journalistiken. Genom sociala medier är journalister därutöver mer tillgängliga och mer utsatta för hat och hot.

”Utifrån utvecklingen i vår omvärld och dess omfattning i Sverige anser vi att desinformation och propaganda kan ses som en allvarlig demokratiutmaning.”

Det är mot bakgrund av denna utveckling som regeringen i augusti 2018 tillsatte en nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet. Vi har haft i uppdrag att öka människors motståndskraft mot desinformation, propaganda och näthat. Det har handlat om att sprida och samla kunskap om de problem som vi står inför, och att visa hur man kan arbeta för att motverka desinformation, propaganda och näthat. Under två års tid har vi varit ute och rest i landet och träffat människor och företrädare för kommuner, regioner, myndigheter, universitet, företag och civilsamhällsorganisationer.

”Undersökningar visar att det är vanligt att journalister på grund av rädsla undviker att skriva om, eller engagera sig, i vissa samhällsfrågor. Den granskande journalistiken kan därmed bli lidande, vilket leder till att medierna inte kan ställa makthavare till svars.”

— Carl Heath

I betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid – Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat, som vi överlämnade till regeringen i september, redovisar vi våra resultat. Utifrån utvecklingen i vår omvärld och dess omfattning i Sverige anser vi att desinformation och propaganda kan ses som en allvarlig demokratiutmaning. Vidare menar vi att näthatet stör det demokratiska samtalet och därmed utgör ett hot mot demokratins funktionssätt i Sverige.

För att stärka demokratins motståndskraft behövs det enligt oss en nationell samling. Medie-och informationskunnigheten, det vill säga människors kunskaper och förmågor att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och sammanhang, behöver stärkas. I det här arbetet måste många olika aktörer vara med. Allt från skolan till försvaret.

Dessutom måste arbetet mot näthat särskilt prioriteras. Vi har talat med journalister som berättar att de fått höra att de ska styckas, våldtas eller mördas. Hatet drabbar kvinnor i större utsträckning än män och tar ofta sexistiska och rasistiska uttryck. Det kan påverka vem som väljer att arbeta som journalist, men det får också konsekvenser för journalistiken och demokratin brett. Undersökningar visar att det är vanligt att journalister på grund av rädsla undviker att skriva om, eller engagera sig, i vissa samhällsfrågor. Den granskande journalistiken kan därmed bli lidande, vilket leder till att medierna inte kan ställa makthavare till svars.

 

För att hatet inte ska påverka journalistiken är det viktigt att arbetsgivare ger journalister och opinionsbildare det stöd de behöver. Ett problem är dock att många arbetar med otrygga anställningsformer som egenföretagare och frilansare. Enskilda uppdragsgivare måste därför ta ett ansvar. Utsatta kan också vidta konkreta åtgärder för att skydda sig. Exempel på sådana åtgärder beskrivs av Marcin de Kaminski från Civil Rights Defenders i vår antologi Det demokratiska samtalet i en digital tid. Det kan handla om att låta en annan person ta över ens inkorg eller sociala flöden och gå igenom, gallra, dokumentera inlägg eller att hjälpa till med en anmälan.

Flera journalister och opinionsbildare som vi har varit i kontakt med anser att det är för enkelt att komma undan med kränkningar som sker via internet. Eftersom många inte tror att en anmälan skulle leda till något anmäls ofta inte hat och hot till polisen. Det straffrättsliga skyddet anses dessutom vara svagt och straffvärdet lågt. Det finns vidare en del som pekar på att det juridiska systemet, i form av utredning och åtal av brott som begås online, ligger långt efter det som gäller utanför internet och att resursknapphet, brist på kunskap och samordning, försvårar utredningarna.

”Eftersom många inte tror att en anmälan skulle leda till något anmäls ofta inte hat och hot till polisen.”

För att näthatet ska kunna stävjas måste polisen prioritera frågan och lagstiftningen behöver följa med den digitala utvecklingen. Det kan vara nödvändigt med en översyn för att identifiera vilka delar av rättskedjan som behöver utvecklas och effektiviseras.

Slutligen måste vi alla bidra till att främja ett mer respektfullt samtalsklimat. Det handlar om hur var och en av oss uttrycker sig på nätet, men också om att opinionsbildare såsom politiker, influencers och debattörer inte använder ett språk som präglas av hat och aggressivitet.

Del 8

Att skriva om feminism i ett av världens mest jämställda länder

Text: Vian Tahir | Foto: Göran Segeholm

Vian Tahir

Journalist, debattör och föreläsare

Sen tre år tillbaka har jag inte notiser påslagna för mail eller sociala medier. Det har funnits perioder i mitt liv då majoriteten i notiserna varit förolämpningar, personpåhopp, rent och skärt hat och ibland gått så långt som obehagliga hot. I andra perioder är det lugnt och stillsamt. Trots det klarar jag inte av att ha notiser på mobilen, de triggar den ångest jag upplevt tidigare. Som om någon ställer sig på min bröstkorg, jag andas genom ett sugrör, mitt hjärta slår så hårt att det susar i öronen och alla muskler i kroppen är på helspänn.

Som debattör och tidigare chefredaktör för en feministisk tidskrift skriver jag ofta om frågor som rör kvinnohat och rasism. Det sägs att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men samtidigt kallar man de här frågorna laddade och anser att den som skriver om dem får vara beredd på hat. Om Sverige nu är så jämställt borde det här hatet inte existera över huvud taget. Trots det kommer det som ett brev på posten, eller numera i notiserna, när man skriver om rättighetsfrågor. Man behöver inte skriva något radikalt, det kan vara så enkelt som att påpeka att det finns färre kvinnor än män på en musikfestival eller att man kan använda ordet chokladbollar istället för något annat ord. Det som triggar hatet är inte en specifik fråga, vinkel eller person. Det räcker att vara normbrytare och för jämställdhet, för att riskera att utsättas för hot och hat.

”Om Sverige nu är så jämställt borde det här hatet inte existera över huvud taget.”

Freedom house [1], ett globalt och oberoende forskningsinstitut, ger årligen ut flera rapporter om demokrati i världen. En av dem är den årliga rapporten Freedom on the Net som handlar om demokrati och frihet på nätet. I en rapport från 2014 [2] konstaterades att allt fler kvinnor började använda digitala medier som ett verktyg för att kämpa för politisk, social och ekonomisk jämställdhet. Det betydde dock inte att kvinnors delaktighet ökade, för när de utsattes för alltmer hot, hat och även fysiskt våld utanför nätet kunde det leda till mer självcensur och då hämma yttrandefriheten.

Den senaste rapporten från Freedom house som kom ut 2019 [3] pekar på att ökningen av populism och högerextremism påverkat sociala medier, bland annat genom framväxten av mobbar som piskar upp stämningen, hotar, hatar och sprider desinformation på nätet. Flera undersökningar visar att det framför allt är män som hotar och hatar [4].

”Och de män som hatar kvinnor, de vita män som hatar rasifierade personer, de normfungerande män som hatar funkispersoner, de straighta män som hatar homos, de cismän som hatar transpersoner, de kan snabbt piska upp en mobb.”

Det var något jag var med om i samband med internationella kvinnodagen för några år sedan. Jag publicerade en text som handlade om diskriminering, om hur jag som kvinna och rasifierad gång på gång behandlades sämre i samhället i jämförelse med en vit man och hur jag diskriminerades från grundskolan, till högskolan och sen i arbetslivet. På den tiden var jag pressekreterare och sociala medier-ansvarig på en kommun och hade gedigen erfarenhet av kriskommunikation i bagaget. Trodde jag.

Trots tusentals gillamarkeringar och hundratals hejarop är det hatet jag minns tydligast varje gång. De som hotar och hatar är egentligen en bråkdel av alla läsare, men de är likväl en mobb. De har mer uthållighet, de lägger längre tid på att hata, de eldar upp varandra och går till attack tillsammans. Så även om hatet kommer från en mycket mindre skara än de som hejar på, så gör det ett djupare och mer långvarigt intryck. Hat känns mer och fastnar längre.

Det finns också en skillnad mellan vad män och kvinnor utsätts för, på samma sätt som det finns en skillnad när det gäller andra normer som ras, religion, kön, sexualitet, könsuttryck eller funktionsnedsättning. En kvinna kommer till skillnad från en man få mer hat riktat mot sitt utseende och få hot om sexualiserat våld. En rasifierad person kommer som en del av hatet utsättas för rasism. Som normbrytare utsätts man för ett extra lager av hat, som homofobi, transhat eller funkofobi. Det blir mer tillspetsat och ännu mer personligt.

Hatet är ett problem. Framför allt för många av oss journalister och kommunikatörer som jobbar deltid eller med olika frilansuppdrag utan kontorsplats. Vi är ofta själva på olika sätt avsändare; som debattörer eller talare, som journalister med en byline och ibland även med en bild. Hatet är ofta riktat direkt mot oss, inte mot en stor organisation. När man jobbar vid skrivbordet i vardagsrummet så kan man inte resa på sig, släcka lampan, stänga dörren, gå hem och lämna kontoret och hatet bakom sig.

Det räcker inte heller att stänga av datorn, för vi är så uppkopplade. När vi handlar, när vi sitter på bussen, när vi lagar middag, när vi kollar på serier. När som helst kan ett hot plinga till i mobilen.

Det som får mig att kämpa vidare är att jag vet att jag inte gör det för min egen skull, vi gör det tillsammans och vi gör det för varandra. Alla tusentals andra som drabbas av förtryck och kämpar för rättvisa ger mig kraft och motivation att jobba vidare, även när hatet är som hårdast.

Checkfrågor att ställa till din uppdragsgivare:

  • Vem tar emot mejl? Kommer de skickas direkt till dig eller sållas via en moderator?
    Mejlen bör tas emot av någon som sållar bort hatet, anmäler det och gör en bedömning av hotbilden. På det här sättet behöver du inte drabbas av det direkt och inte heller ensam göra bedömningar eller sköta polisanmälningar.
  • Finns det ett kommentarsfält? Modereras det och i sådant fall av vem?
    Ett kommentarsfält bör alltid vara modererat och det bör göras av någon annan, som hatet inte riktas mot, så att du som drabbad inte behöver läsa det hat som kommer in.
  • Vilket stöd får du om du utsätts för hot och hat?
    Om du utsätts för hot och hat är det viktigt att inte bli lämnad ensam. Det kan hjälpa väldigt mycket att bara få prata med någon och känna att man får ett stöd från uppdragsgivaren. Än bättre är det om du kan träffa någon, eller under en period sitta på ett kontor för att inte känna dig utelämnad och ensam.
  • Vad finns för rutiner för hantering av hot?
    Detta är den viktigaste punkten. Den som anlitar dig, särskilt om de vet att det är en så kallad laddad fråga, bör också ha rutiner för hur man hanterar hot. Den ska innefatta vad man bedömer som hot, om det finns en extern part att rådgöra med för att bedöma risken, samt hur man gör om en person behöver personskydd. Här är det bra om organisationen redan har kontakt med ett säkerhetsbolag som kan kopplas in vid sådana fall.

Del 9

Lärdomar gjorda med blod glöms aldrig

Text: Hector Barajas | Foto: Malin Gustavsson

Hector Barajas

Journalist och nyhetschef, Barometern

”Cómo la ves?”
”Hur ser du den?”. Jag lyfter A4-pappret och håller det framför mig en gång till. Frågan gör mig osäker. Hur ser du den? Konstig fråga faktiskt och jag vet att svaret min far väntar från mig är inte ”med ögonen”. Han har suttit halva natten och slagit på tangenterna på skrivmaskinen oavbrutet, och nu vill han att jag ska använda mina nyvunna kunskaper i samhällskommunikation och journalistik. Han vill inte bara att jag ska läsa, han vill att jag ska se texten, alltså att jag ska se hur den når och tas emot av dels helt vanliga läsare och politiker, dels paramilitärerna och gerillan. Han vill att jag ska se texten för att kunna förutse reaktionerna och vad som behöver justeras. Det senare är faktiskt oerhört viktigt när du skriver i ett land där ord kan kosta dig livet.

Det är en kall morgon i bergsbyn Socorro. Grannens tupp välkomnar gryningens ljus och väcker mig ur mina funderingar. Hembiträdet kommer förbi och frågar om vi ska ha mer kaffe. ”Ja, och det ska vara svart som natten, hett som helvetet och sött som kärleken”, svarar min far. Alltid samma svar. Alltid samma leende. Jag tittar på honom med en blick fylld av beundran och rädsla. Jag vill verkligen inte förlora honom. Mordhoten har haglat det senaste året och vi räknar ner dagarna. Vi vet att hans timmar är räknade, att tiden håller på att rinna ut för honom. Jag borrar mina tårfyllda ögon i raderna han skrivit. Jag tar in orden sakteligen. Andas in betydelserna. Känner budskapet med hela kroppen. Sniffar efter faran som lurar i adjektiven och adverben.

Jag hostar. Röken från min fars filterlösa cigarett stör mig. Döden doftar tobak, brukade min gammelfarmor säga. Krönikan han skrivit känns verkligen rätt. En stark och modig text, som vanligt. Och, viktigast av allt, välbalanserad. Men har jag verkligen sett allt? Har jag upptäckt alla undertexter och räknat ut alla möjliga reaktioner? Jag är inte säker. Jag kan ha missat något avgörande, det som kan göra att den osynliga handen som håller vapnet får ursäkten den saknar för att skjuta ihjäl min far.

”Cómo la ves?” Han frågar igen otåligt. Hur ser du den? Jag fyller lungorna med cigarröken och svarar att jag ser krönikan öppna sinnena, att jag ser den bli emottagen som en bärare av hopp, att jag ser den som en ärlig och välmenad utmaning till samförstånd i ett krigsdrabbat land. Jag ljuger. Eller rättare sagt, jag talar inte om för honom allt jag ser och förutser. För jag ser också den osynliga handen ta form. Jag ser hur varje muskel i den spänns. Jag ser att dödens hand redan bestämt sig. Min fars sätt att göra motstånd inifrån tidningen Vanguardia Liberals spalter ska stoppas. Hans intellekt hotar ju den högerextremistiska diskursen som håller på att ta kontrollen över det offentliga samtalet i Colombia. Han är redan dömd att dö.

Tre veckor senare sker det. Den 26 februari 1990 blir min far mördad i en massaker. En kula genomborrar handen, tränger igenom högerögat och krossar hjärnan. Hans författande tar slut där och då. Skrivmaskinen tystnar för gott.

”En kula genomborrar handen, tränger igenom högerögat och krossar hjärnan. Hans författande tar slut där och då. Skrivmaskinen tystnar för gott.”

Men trettio år senare finns orden kvar. Ett tiotal texter hann tryckas, och kopior av dem finns samlade i en mapp i bokhyllan i arbetsrummet hemma i Linköping. Då och då tar jag fram mappen och ser igen min fars ord för att finna inspiration, för att resa tillbaka i tiden till den där sista, tidiga morgonen då han väckte mig ur sömnen för att låta mig vara den första som läste krönikan han just författat, andas in cigarettröken och smittas av hans mod.

Jag läser min fars texter igen och igen för att de påminner mig om hur viktigt det är att inse att varje ord spelar roll och att det kan kosta oerhört mycket att göra misstag. Vem skriver du för? Och vad vill du uppnå? Detta är två frågor som varje journalist borde ställa sig minst ett par gånger per dag. För det spelar ingen roll var i världen vi är verksamma. Det skrivna ordet är mäktigt och det är en makt som måste användas med försiktighet. Att vi i Sverige åtnjuter en jämförelsevis stor pressfrihet betyder inte att ogenomtänkta texter kan passera förbi utan att orsaka skada och skapa problem för skribenterna.

Jag har själv gjort felberäkningar som kostat mig en hel del energi och bekymmer. Nazisterna som gjorde livet surt för mig i början av 2000-talet och som till och med satte mitt namn på en dödslista triggades ju av min uppkäftighet. Jag var blatten som vågade ta ton, svartskallen som utmanade dem. Jag borde ha bett någon ”se” mina krönikor och nyhetstexter innan dessa publicerades i Östgöta Correspondenten. I dag är jag säker på att med några små justeringar hade jag nog kunnat säga samma saker och uppnå samma mål utan att riskera mitt liv.

Insikten om att jag hade gjort fel kom till mig morgonen då jag gick till jobbet och möttes av förfärade kollegor som upptäckt att Linköpings nazister i skydd av natten sprayat ”BARAJAS, DÖ” med stora bokstäver på väggen intill huvudingången till tidningshuset. Ingen skulle få missa budskapet. Det var den 17 augusti och det var så skinnskallarna firade Rudolf Hess dödsdag.

Tack och lov tog Säkerhetspolisen hotet på största allvar och utredningen ledde så småningom till en fällande dom för en av nazisterna bakom aktionen. Det blev också ett av de största skadestånden som någonsin utdömts i Sverige för grovt olaga hot. Nazistens pengar betalade bland annat min körkortsutbildning och ansökningsavgiften för att få svenskt medborgarskap.

Lärdomarna jag har gjort i såväl Colombia som Sverige har hjälpt mig att se och förutse texternas effekter, när jag nu coachar de granskande journalisterna på regiontidningen Barometern-OT i Kalmar. Lärdomar gjorda med blod glöms aldrig. Vi söker efter systemfel och vårt primära mål är inte att fälla makthavare, utan det är att ge både dem och medborgarna kunskap och effektiva verktyg för att rätta till det som inte funkar i samhället. Granskningarna är inte till för att göda våra egon och bli prisade, utan det är för att ge rikligt med kontext, erbjuda oväntade perspektiv, och uppmuntra till ett konstruktivt och sansat samtal om allas vårt ansvar för sakernas tillstånd, och för att förändra det till det bättre.

”Granskningarna är inte till för att göda våra egon och bli prisade, utan det är för att ge rikligt med kontext, erbjuda oväntade perspektiv, och uppmuntra till ett konstruktivt och sansat samtal…”

Vi tar alla vi pratar med på stort allvar och vi anstränger oss för att få med de bästa argumenten. Vi spelar in intervjuerna och transkriberar dem för att kvalitetssäkra innehållet. Vi skriver sedan artiklarna sakteligen och med stor omsorg. Och vi både läser och ser varandras texter. Om och om igen. Inte av rädsla för att göra någon arg och skaffa oss fiender, utan för att vi är medvetna om den enorma kraften som finns i den granskande journalistikens metod, form och framförallt i dess språk. Det är en makt som ska användas för att göra samhällsnytta. Och vi vill kunna fortsätta göra det under många år framöver.

Mitt engagemang för Colombia finns självklart kvar. På kvällar och helger följer jag det som händer där via internet. Modiga krönikörer liksom min far fortsätter att bli förföljda, hotade och mördade. Oftast gråter jag, men jag vet också att tårar inte förändrar något. På distans ger jag därför både ekonomiskt och yrkesmässigt stöd till projekt och kollegor som försöker nå ut till massorna med oberoende journalistik. Under pandemiåret 2020 är det en gammal klasskamrat från universitetstiden i Colombia, som tillsammans med en grupp vänner testar filmade sketcher och psykologisk humor för att säga det som måste sägas. De visar sina ansikten men avsändaren är anonym. Mod finns det gott om i teamet, men alla vet vad priset kan bli.

Det vet jag också väl, och det har jag i åtanke varje gång min kära vän skickar ett avsnitt till mig på Messenger och frågar ”Cómo la ves?”… Jag andas djupt, klickar på länken och jag tittar på den grovt redigerade videon. Jag ser, lyssnar och känner efter. Jag ser och förutser. Och jag blir, återigen, full av beundran. Och rädsla. Men nu ljuger jag inte. Jag säger som det är, utan att brodera med orden, för jag vill inte göra något misstag. Jag vill inte känna dödens doft igen. Jag vill inte se fler martyrer. För det är inte värt att dö för pressfrihetens skull, men det är verkligen värt enormt mycket att leva för att fortsätta kämpa för dess existens och utbredning.

Del 10

Vad händer om journalisten lämnar rummet?

Text: Nicklas Malmberg och Robert Jacobsson

Nicklas Malmberg och Robert Jacobsson

Sociala medier-specialister på Sveriges Radio

”Sociala medier är som ett dystopiskt, filterbubbligt klassrum där folk reagerar och skriker ”JÄVLA IDIOT” och i högt tonläge hotar varandra tills det känns som att de får rätt. Hela klassrummet är förorenat av fake news, spekulationer, lögner, personangrepp och hatiska kommentarer – och en jävla massa bekräftelsetörstande selfies. Därför är det lönlöst att ens försöka samtala online.”

Så kan det låta i debatten om sociala mediers existens. Och så kan det även delvis vara. Men det är inte hela bilden. I grupper och forum på nätet pågår samtidigt, och hela tiden, de härliga samtalen som ofta efterfrågas, där människor samlas kring intressen, ämnen och frågor (allt från fågelskådning och fotboll till antirasism och psykisk ohälsa), och utbyter kunskap, palettbladsticklingar och erfarenheter.

En viktig uppgift för journalistiken är att vara en del av den kulturen, och erbjuda alternativ till sociala mediers dåliga sidor.

Receptet för alternativet är att vi journalister närvarar i kommentarsfälten. Det räcker inte att endast ta bort kommentarer såsom hat och hot – utan vi behöver sänka megafonen, kliva ner från hästarna och ha en genuin nyfikenhet på andra människor, deras tankar och åsikter.

När vi utbildar om sociala medier-journalistik på Sveriges Radio brukar vi använda denna lista:

  1. Ge dig in! Sitt inte på händerna, utan prata även med dem som är arga och kritiska.
  2. Generositetsprincipen. Tolka även slängiga och insinuanta kommentarer välvilligt, och fråga dig vad personen menar, snarare än att avfärda hen som ett troll.
  3. Undvik affekt. Möt inte ilska eller högt tonläge i samma stil.
  4. Rätta sakfel. Precis som vi inte låter människor säga vad som helst i radio, så låter vi dem inte göra det i kommentarsfälten heller. Men även redaktionella sakfel ska rättas.
  5. Synliggör halmdockor. Låt inte samtalen utgå från felaktiga eller överdrivna premisser.
  6. Tydliggör diskussionen. Ett livligt kommentarsfält med många inblandade drar ofta iväg i olika stickspår. Då är det din uppgift som moderator att hjälpa publiken att hitta tillbaka till den röda tråden, eller det som redaktionen bestämt att diskussionen handlar om.

Du kommer kanske inte vinna alla diskussioner genom att följa listan – men du kommer ha förbättrat diskussionsklimatet.

De dåliga sidorna av sociala medier, med drev, desinformation och hat och hot bakom anonymitet och falska profilbilder, gör frågan ständigt aktuell varför inte sociala medier-jättarna tar större ansvar – och om det är dags för journalisterna att lämna walk over i kommentarsfälten. Men kanske går det att både peka på jättarnas ansvar och samtidigt titta på ansvaret hos personen i spegeln.

Vi behöver alltså fundera på journalisternas roll i att skapa det digitala samtalsklimat vi på journalistkonferenser världen över efterfrågar.

På Sveriges Radio har vi på olika sätt haft med oss bilden av nischade samtalsgrupper, och försökt skapa bra och långsiktiga förutsättningar att kunna ha de samtalen, liknande de som pågår i kunskaps- och intressebaserade forum, även i kommentarsfälten på redaktionernas egna instagramkonton och facebooksidor. En stor undersökning från University of Texas från 2017 visar att åtta av tio av de som utgör publiken vill ha sällskap av journalister i mediernas kommentarsfält. Journalister som klargör och fyller på med fakta, försvarar och förklarar metoder och håller rent från spekulation, rykten och lögner. Detta kan vi alla bli bättre på!

Tre grundbultar vi har haft för att jobba mot detta syfte:

  1. Tänk igenom din journalistiska idé! Vad vill du få ut av dina kommentarsfält? Är det debatt kring dagsaktuella ämnen, publikens egna erfarenheter eller att vara deras kompis? Ju tydligare du lyckas kommunicera din idé, desto bättre förutsättningar för att få publiken med på noterna.
  2. Var ständigt närvarande! Förutsättningen för att publiken ska vilja dela med sig, är att vi ger den något tillbaka. Med en tyst eller osynlig redaktion urartar kommentarsfälten ofta i rena klotterplank. Det behöver inte ens handla om hat och hot, utan om att publiken tar sig friheten att förorena med sladder, bråka med varandra eller provocera.
  3. Bygg upp ditt personliga självförtroende! Försök bygga en redaktionskultur där medarbetare tillåts odla en egen ton, och ett eget förhållningssätt till det direkta, ofiltrerade mötet med publiken.

Men det gör samtalen bättre om Facebookkontot återkommande modererar som webbredaktören Gustav, hellre än MEDIA. Om reportern Svjetlana får hitta sin egen tajming, sitt eget vis att sätta ner foten mot den som är spydig. Och i självförtroendet ryms också förmågan att nyhetschefen Mina vågar erkänna fel, att transparent städa upp efter journalistiska misstag och därmed visa publiken att Gustav, Svjetlana och Mina uppskattar viljan att hjälpa oss att bli bättre.

Även om Sveriges Radio jobbat aktivt med publikdialogen som ett journalistiskt verktyg i ett decennium finns mycket kvar att lära, och en bra bit kvar för många av våra redaktioner till att hitta en riktigt växande relation med sin publik. Men metoderna fungerar, även i stormiga kommentarsfält, och ambitionen hos ett stort medieföretag som Sveriges Radio bör vara att möta publiken med nyfikenhet och respekt, för ett utbyte av information, erfarenheter och tips som vi som journalister behöver och vill ha. Det är oftare än sällan som en väldigt aggressiv människa i kommentarsfälten totalvänder och mjuknar när den blir bemött sakligt och med respekt.

Så, hur går detta ihop med den dystopiska bilden av sociala medier?

Människor är människor, oavsett om vi möter hen i en fysisk eller digital kropp. Vi är både glada, arga, svartvita, komplexa, konstruktiva och sura. Online accentueras detta ofta och bakom mobiler och skärmar gömmer vi oss och lever antagligen ut affekter hårdare. Därför behöver vi kanske skapa en mental bild av kommentarsfälten som ett klassrum i grundskolan. Precis som i ett klassrum behövs ordning och regler och en total närvaro där någon både är kreativ lekledare som stimulerar till diskussion, men också sträng magister som pekar med hela handen på kommentarsregler, och ger kvarsittning. Men om en lärare abdikerar så får den det klassrum som hen förtjänar!

Del 11

10 tips för att skydda dig som journalist

Fojos Demokratijouren verkar för att förebygga effekterna av hat och hot i arbetet som journalist i Sverige

1

Tänk efter före. Gör riskanalys innan, under och efter en publicering som du anar kan dra hat och hot (mall för riskanalys finns på demokratijouren.se).

2

Utse en stödperson. På eller utanför arbetet. Gör klart vem du kan vända dig till för stöd och samtal om oro eller akuta händelser.

3

Skaffa en handlingsplan. Som chef, medarbetare och frilans; bestäm på förhand vad du ska göra och vem du ska kontakta i krisen (mall för handlingsplan finns på demokratijouren.se).

4

Ta ställning mot hatet. Tydliggör att det inte accepteras. Skriv en redaktionell policy mot hat och kränkande kommentarer (mall för redaktionell policy finns på demokratijouren.se).

5

Gör stödet till en rutin. Analysera återkommande vilka publiceringar som kan dra hat och hot. Flagga för tillfällen då en reporters mående behöver följas extra noga. Utse någon på redaktionen eller i frilansgruppen som gör det till sin uppgift.

6

Undvik att jobba ensam. Är arbetet direkt farligt att utföra ensam, avbryt omedelbart. Efterlys arbetsgivarens instruktioner kring ensamarbete. Hitta sätt att vara fler, även om du är frilans eller ni är få på redaktionen.

7

Låt någon annan sköta mejlen. När det stormar digitalt, överlåt till en kollega eller chef att rensa bort hatet och hoten. Polisanmäl hoten, arkivera resten.

8

Googla inte dig själv. Men be någon annan ha koll på vad som skrivs om dig på nätet.

9

Visa att du ser vad som händer andra. Sträck ut en hand till kollegor och utsatta i branschen. Erbjud backning och stöd.

10

Prata om att du blir utsatt. Givet att du vill, vågar och kan. Det finns massor av stöd och kärlek att hämta. Du är inte ensam.

Redaktion

Redaktörer: Hanna Andersson och Anders Behrmann (Fojo) samt Malin Gustavsson.

Fotografer: Göran Segeholm, Stefan Tell, Janne Danielsson, Malin Gustavsson, Susanne Kvarnlöf, Henrik Sundbom.

Frågor? Mejla fojoinfo@lnu.se