Flyktingar i media - en historia som upprepar sig

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

YA faksimil o idagDet är 30 år mellan bilderna från svenska gränsen.Sverige stänger alla flyktvägar via färjor från Tyskland och Polen. Tysk passpolis förbinder sig att stoppa icke-européer som saknar visum – mot löften om fortsatt handel med Sverige – och Polen tar emot mutor från svenska staten för att göra samma sak.

Nej, detta sker inte nu (i alla fall inte än) utan hände för exakt 30 år sedan. Jag var med och rapporterade då, om vad som skulle bli ett mycket hårt kritiserat avtal med dåvarande Östtyskland. Och det var jag som avslöjade en hemlig svensk uppgörelse med Polen om visumtvång på färjorna mellan Swinoujscie och Ystad, historia nu men historia som tycks ha fallit i glömska.

Marie Kronmarker, kursledare på Fojo och tidigare reporter på Ystads Allehanda, skriver här om att det som händer nu har hänt även tidigare.

 

Det är förstås begripligt att journalister som är verksamma nu knappast kan ha egna minnen av flyktingsituationen då, men på någon redaktion med någorlunda minne borde det väl ringa en liten klocka som påminner om läget vintern 1985/86. Visserligen kom det betydligt färre flyktingar då, ca 11 000 per år, men att tusentals människor flydde hit från Mellanöstern var ett nytt fenomen och den yrvakna, nästan panikslagna tonen hos politiker, myndigheter och media var densamma då som nu. Dessutom, det överilade beslutet att stänga gränserna var då liksom nu en följd av oförmågan eller i värsta fall oviljan hos såväl beslutsfattare som media att se ut över det egna boet, att förutse läget och planera i tid. De två besluten då och nu liknar varandra också på det sättet att man hindrar flyende människor från att ens komma fram till den svenska gränsen för att söka asyl. De stoppas i ett grannland, en strategi som Sverige är ensamt i Europa om att tillämpa.

En skillnad mellan då och nu 
är att gränsstängningarna på 
1980-talet blev starkt kritiserade, 
ja omänskligförklarade

YA faksimil 1För 30 år sen gjorde Sverige en hemlig uppgörelse med Polen om visumtvång på färjorna mellan Swinoujscie och Ystad, en del av vår historia som tycks ha fallit i glömska.

En skillnad mellan då och nu är att gränsstängningarna på 1980-talet blev starkt kritiserade, ja omänskligförklarade – av FN, av flyktingkommissariat, av allehanda organisationer, forskare och jurister och av journalister som larmade högt om brott mot asylrätten och pekade på inhumana metoder och moraliskt förfall.

Nu är den rådande mediebilden att vi står inför en kris, ”flyktingkrisen” och att gränsstängningen är ett nödvändigt ont. Den övervägande delen av rapporteringen handlar om siffror, antal anlända, kostnader och om olika svårigheter som drabbar kommuner, organisationer, mottagningscenter och – på sista tiden – trafikbolag och trafikanter! Jodå, det publiceras också en hel del ingående reportage och analyser också men de motsäger knappast uppfattningen att vi här i Sverige har ”fått nog”.

Jag kan inte säga mig veta vad som styr den redaktionella hållningen, agendan eller sättet att rapportera om ”flyktingkrisen”. Men jag kan ana hur mycket enklare det är för stressade, pressade journalister att hänga på i nyhetsflödet, följa med strömmen och att hålla sig till invanda, ”säkra” källor. Det var förförande lätt redan under ”flyktingkrisen” på 1980-talet. Men jag vet också att det går att bryta sig loss, vända sig bort från massflödet, skapa egna förutsättningar och en egen journalistisk hållning till vad som sker, inte som enskild journalist kanske men som redaktion.

Ja, man kan till och med få flyktingjournalistiken i hela landet att ändra riktning. Jag vet för att jag var med om det 1985, då Ystads Allehandas rapportering plötsligt blev likriktare för mer eller mindre hela Mediesverige.

Under första hälften av 1980-talet
var tonen i medierna gentemot flyktingar
oerhört negativ, ja närmast rasistisk

Under första hälften av 1980-talet var tonen i medierna gentemot flyktingar oerhört negativ, ja närmast rasistisk. Reportrarnas källor var nästan uteslutande polisen, som då skötte asylförhör och direktavvisningar. Citaten i media löd: ”asylsökande som vet hur de ska manipulera sig in”, ”De kommer till synes välklädda och med stort bagage”, ”Ingen vet vilka sjukdomar de för med sig” ” De tar våra jobb, stjäl våra cyklar och ger oss HIV och aids”, ”Passbladen singlar som snöflingor utmed fartygssidorna när de gör sig av med sina handlingar” och ”Pälsklädda damer trippar nerför landgången”.

En ettanrubrik i Trelleborgs Allehanda: ”Anlagd brand i arab-uppgång”. Och polisintendent Pegreus i Trelleborg som var huvudkälla till den mesta rapporteringen i Sverige gick ut och förklarade att fotona från massakrer på palestinier i libanesiska flyktingläger var arrangerade. Han hävdade också att hans bild av verkligheten var den enda objektiva, eftersom han själv såg till att aldrig träffa några flyktingar och därför inte lät sig påverkas. Det verkade som att journalisterna anammade ungefär samma ”objektivitetskriterier”, för när jag och en kollega på Ystads Allehanda i augusti 1985 började besöka förläggningar och delta i asylförhör hos polisen i Skåne fick vi klart för oss att vi var de första som träffade och lyssnade på flyktingarnas egna berättelser.

Det var då vi övertalade våra chefer om att få starta en genomtänkt och nogsamt researchad artikelserie med motbilder mot det rådande nyhetsflödet. Kollegorna stöttade, nyhetschefen uppmuntrade (under förutsättning att vi också skötte det dagliga nyhetsjobbet) och chefredaktören kunde inte säga nej – han var aktiv folkpartist och fp under Bengt Westerbergs ledning profilerade sig som det mest flyktingvänliga partiet.

”En allsidig bild av svensk flyktingpolitik i teori och praktik,
av oss själva och av dessa människor som av olika skäl
har valt att fly till oss” - så formulerade vi vår målsättning

YA faksimil 3bDet var tänkt att bli en serie om 10 reportage och analyser men som blev till 30.

”En allsidig bild av svensk flyktingpolitik i teori och praktik, av oss själva och av dessa människor som av olika skäl har valt att fly till oss” – så formulerade vi oss under vinjetten ”Flykten till oss” som var tänkt att bli en serie om 10 reportage och analyser men som blev till 30. Hur vår satsning blev en vändpunkt för flyktingjournalistiken på resten av landets redaktioner är en lång historia. Först uppmärksammades vi av facktidningarna Journalisten och Pressens Tidning, av radions medieprogram Vår grundade mening och av en hel del ledarskribenter och samhällsdebattörer, vidare av Rapport och Aktuellt och vi samarbetade med Kanalen som var Sveriges Radios samhällsredaktion, Efter det följde en veritabel invasion av journalister från hela landet som ville använda oss på YA som källor eller få kontakter, tips, artiklar, hjälp av olika slag.

Reaktionerna från politiker, invandrarmyndigheter, forskare och debattörer var också stark och huvudsakligen positiv – utom från Trelleborgspolisen. Från läsarna fick vi både lovord och skit (ibland bokstavligen). Trycket på oss två som stod för flertalet artiklar blev så hårt att vi själva valde att fly landet och tog en månads ledigt i oktober för att slippa hetluften ett tag. Men det blåste förstås vidare när vi var tillbaka. Det var närmast absurt. Vi hade ju bara gjort ett normalt journalistiskt jobb, granskat, grävt, intervjuat, berättat.

Jag tror att ”det normalt journalistiska” var att vi faktiskt bromsade upp mitt i nyhetshetsen, bestämde oss för att skaffa nya, alternativa källor, att vi planerade, researchade, läste in oss grundligt och diskuterade intensivt. Sedan höll vi hårt fast vid vår egen agenda, lät oss inte dras in i den rådande nyhetspaniken. Och vi var kritiskt granskande åt alla håll, även mot andra, betydligt större, medier. När SRs Kanalen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, kvällstidningarna och DN hakade på vår ”flyktingvänliga” linje kom snart det så kallade ”trendbrottet i svensk flyktingjournalistik”. Det benämndes så i en forskningsrapport beställd av arbetsmarknadsdepartementet och författad av Ylva Brune inom ramen för Delegationen för Invandrarforskning (Flyktingfrågorna i pressen, 1990). Där framhålls YA och Kanalen som förkämpar för ”trendbrottet” i svensk flyktingjournalistik – och så småningom delvis också politik. Ett drygt decennium senare beskriver Gellert Tamas i Lasermannen ungefär samma sak i ett avsnitt om mediernas inflytande på svenskarnas och Sveriges hållning i flyktingfrågor. ”Mediernas bevakning vände nästan tvärt 1985. Allt fler journalister och tidningar började granska polisernas negativa utsagor och kontrastera dem mot flyktingarnas egna berättelser och vittnesmål…” (G Tamas, Lasermannen 2002).

"Jag tänker att det är dags
för ett nytt trendbrott"

Jag tänker att det är dags för ett nytt trendbrott, även om det inte behöver vara lika radikalt som det för 30 år sedan. Rapporteringen har sedan dess aldrig förfallit till de avarter som förekom under 80-talets första hälft – annat är i högerextremistiska och uttalat främlingsfientliga medier. Men jag tycker nog att journalistiken det senaste året har vacklat mellan ett slags naiv, välmenande och närmast förklenande offerperspektiv å ena sidan och en avhumaniserad sifferexercis å den andra, med få ljuspunkter däremellan. Det verkar inte finnas någon samordning, helhetssyn eller policy på redaktionerna, ena dagen gör man si, andra så. Eller, samma dag som man publicerar ett upplysande reportage eller fullmatat personporträtt har man en nyhet om smugglare eller kostnader för flyktingmottagandet – utan minsta försök att få de olika delarna att hänga samman! Olika reportrar sätts att göra helt disparata (ibland desperata) jobb. Det är inte alltid så förstås, men alltför ofta. Det kan inte vara omöjligt för redaktionerna, inte ens de mest slimmade, att stanna upp och bestämma sig för en riktlinje, en policy när det gäller en av vår tids absolut viktigaste humanitära frågor. Att vara vindflöjel är inte att vara opartisk eller objektiv, det är att tappa fotfästet och att svika sina läsare, tittare, lyssnare.

Marie Kronmarker 2014

Marie Kronmarker

Fojo på Twitter

Fojo på Facebook


Fojo på Instagram


Phone: +46 (0) 480 44 64 00 Address: Linnéuniversitetet, fojo, 391 82 Kalmar, Sweden Visiting Address: Gröndalsvägen 19, 392 36 Kalmar, Sweden Email: fojoinfo@lnu.se